Ta vara på det viktigaste av allt - kärleken

Ibland så måste man ta sig igenom olika slags prövningar i livet. Vissa prövningar kan man lättare förstå och ta till sig än andra. När barn drabbas av svåra sjukdomar har jag ingen som helst förståelse för skälet till det hela. Vad ska det tjäna till? Varför ska barn lida? De är ju oskyldiga små varelser som lär sig att leva. Som ska lära sig vad livet har att ge. Smärta och lidande ska inte vara såna ingredienser om ni frågar mig.
 
 
 
Men ibland står man där ändå. Inför livets prövningar. Ibland gång på gång.
 
Det är underbart att i såna stunder känna att man är två. Att ha en stark axel att luta sig emot. En stark person som tar emot med öppna armar och som famnar om, älskar och ger precis så mycket så man orkar lite till.
 
 
 
Min man är en sån person. Han vet så väl när det att dags att dra i bromsen, stanna upp och hoppa in i vår lilla kupa. En kupa där det inte finns något lidande eller några prövningar för stunden. Där finns det bara en massa kärlek.
 
 
Det är också då under såna stunder när livet prövar en, som det är underbart att vara en stor, härlig familj! Man svetsas samman ännu mer på något sätt när man testas en del genom livet.
 
 
 
 
Nu går vi in i sista veckan innan Stinas operation. Vi har därför valt att ta hem henne ifrån skolan. Hon får göra sitt skolarbete hemma för att inte riskera att åka på någon infektion inför operationen.
Johan och jag får dela upp dagarna lite. Jag jobbar förmiddag och Johan får jobba eftermiddag. Det fungerar.
 
Igår firade vi 6 månader som man & hustru. Kanske låter det lite fjantigt, men jag tror på att uppvakta varandra i vardagen. Det håller kärleken vid liv. Det är kanske extra viktigt när man står inför tuffa utmaningar?
 
 
 
När jag kom hem igår så blev jag uppvaktad av min älskade make med champagne och snittar. På en måndag!
Men varför skulle man inte kunna njuta av det på en måndag? Njuta av varandra en vanlig måndag? 
 
 
Jag är så tacksam för att jag har den bästa av familjer, den finaste maken och de absolut vackraste, klokaste och snällaste döttrarna!
 
Vilken gåva!
 
 
 

Jag överlevde Harsa Ski Marathon även i år!

Så var det över. Tack Gode Gud för det! Årets upplaga av Harsa Ski Marathon 43 km. 
Som jag har gruvat mig...
När man dessutom meddelade att vi tävlande skulle åka "surbacken" tre gånger var ångetsattacken ett faktum!
 
 
Men vädret var fantastiskt!
Ett par minusgrader, lite vind men helt ok uppe på myrarna ändå.
Johan var min coach i år. Han ska ju inte åka något Vasalopp har han rätt bestämt berättat för mig...
 
 
Första varvet och första gången uppför "surbacken" tröck jag på lite för mycket. Jag har ju svårt att ligga bakom och vara nöjd med det. Galet att spränga sig i första backen liksom. Men så fort vi kom upp på myrarna fick jag ner pulsen och hamnade i ett rätt okej tempo.
 
 
Inför varvningen stod Johan beredd med smarriga (not) energigeler som jag sög i mig i farten. Det var skönt att ha honom där och det gav mig lite extra energi att orka lite till.
Den här gången slog jag ned på takten lite i "surbacken". Andra varvet flöt på bra, men det kändes inte som om jag fick något gratis. 
 
Strax innan "surbackens" början stod Mattias "Tisan" som fixat mina skidor för dagen, med sin fina sambo Anna och skrek på mig. Han såg att skidan släppte lite så då fick jag skäll att jag skulle trycka med tårna mer. 
-"Skit påre, skrek jag tillbaka! 
Jag mumlade också något om att nästa gång jag kommer förbi vill jag att de serverar mig vin... eller åtminstone lite knark! ;)
 
Tredje och sista varvet gick också bra. Jag tog det lugnt i "surbacken" och Mattias och Anna vrålade ännu mer den här gången. Dock inget vin eller knark den här gången heller...
 
Jag hittade en bra rygg uppe på myrslingan som jag låg bakom ganska länge, sen hittade jag en ännu bättre rygg som jag låg bakom bra länge. Ända fram till absolut sista knixen innan målgången, då drog jag förbi och fick åtminstone vinna över henne!
 
 
Jag vann ju inte i år heller... tyvärr, ha ha ha,... men jag är jädrigt nöjd ändå. Nöjd att jag tog mig i mål!
Jag har inte sett några resultat ännu, men om min klocka stämmer så åkte jag 44 km (det var en lite längre sträcka i år) på 03:17.
 
Vi får väl se hur långt det räcker för att sida upp mig lite i Vasaloppets startfålla.
 
Tack för alla fina meddelanden, hejarrop utefter spåret, grattis på Instagram och Facebook. Ni är så himla rara alla goa vänner och bekanta.
Det värmer!
 
Tack!
En kommentar
publicerat i Träning
Taggar: Harsa Ski Marathon, Harsa Ski Marathon 2017, Seedningslopp, Tävling, Vasaloppet, längdskidåkning

Jag är ingen skidåkare!

Nu är det snart dags för Harsa Ski Marathon. På lördag närmare bestämt. 43 km helvete. Fyrtiotretusen meters jävulskap. Ska jag berätta någont skojigt då? Jo, men idag meddelades vi tävlande om (jag är ju en sketen och galen motionär som harvar på) att pga snöbristen är bansträckan ändrad. Det innebär att man varvar Harsagården tre gånger istället för två. Det innebär också att vi ska åka i "surbacken" tre gånger istället för två!
 
 
Va fan liksom??!
Jag är ju ingen skidåkare. 
Jag kommer ju dö.
 
 
Jag åker det här för att möjligen seeda upp mig något led så jag kan överleva Vasaloppet.
Ja, ja, kom inte med något jävla dravel om att "det är ju frivilligt". Jag veeeet!
Men man kan väl vara lite schysst mot dom som liksom står längst där bak och försöker harva sig fram. Försöker överleva och vill bara ha en liten chans?
 
Jag är ingen skidåkare what so ever, jag är ingen man bör se upp för i spåret. Jag vill bara göra mitt lopp och överleva och få en behaglig resa från Sälen till Mora...
 
Näe, nu ska vi prövas lite extra å harva TRE gånger uppför surbacken.
Om jag hade ångest innan är det ingenting mot vad jag har nu.
 
Valium någon?
 
En annan sak, när jag ändå håller på och har ångan uppe så att säga, kan någon bara stänga in alla baciller, kräksjukor, influensor, förkylningar, vattkoppor i något mörkt rum med tjocka betongväggar fram till den 7 februari?!!
 
 
Som många vet så ska ju Stina operera sin höft och inför den måste hon vara frisk och undvika alla infektioner.
Vi är lite beroende av den här operationen. Hon befinner sig i ett läge där det inte finns så mycket tid att spela på.
 
 
En inställd operationstid för Stina kan få förödande konsekvenser.
Det kan handla om att hon hamnar med gips i två år istället...
 
Hur gör man för att undvika alla baciller i vabbruari??!
Ska vi låsa in oss i ett skyddsrum?
 
Allvarligt så funderar vi på att behålla Stina hemma ifrån skolan den sista veckan innan operationen.
Allt för att försöka undvika smitta...
 
Kanske uppfinna en slags "spritdusch" innanför farstubron?
 
 
En kommentar
publicerat i Träning
Taggar: Barn, Harsa Ski Marathon, Perthes, Perthes Sjukdom, Vasaloppet2017
Visa fler inlägg