Stinas bästa vecka i livet!

Idag var det avslutning på Stinas bästa vecka i livet.
Så fantastiskt att få se den där riktiga glädjen i hennes ögon.
Hon har varit glad varje dag!
Jag vet att det säkert låter märkligt, men hon har inte alltid roliga dagar och kanske inte heller känner den där spontana glädjen som barn oftast gör. 
 
 
Det lustiga är att hon själv har nämnt det på ett nästan lite förvånat vis.
 
"Mamma, jag är glad idag också.
Jag har inte varit på dåligt humör någon endaste gång!"
 
För det är nog lite så, vi misstänker att det är smärtan som gör att hon blir tystlåten, tillbakadragen och nedstämd.
 
 
Men den här veckan har varit fantastisk på så många sätt. Det har stärkt Stina mer än vi hade vågat hoppats på.
Även hon själv.
 
Hon var så osäker innan det var dags för ridlägret, men nu är det en helt annan tjej som vi hämtat i stallet!
 
 
 
En massa nya kompisar och en rejäl boost i självförtroendet!
 
 
Det har varit ganska tuffa dagar.
Samling kl 9.
Sedan göra i ordning hästarna för ett dressyrpass på förmiddagen.
Därefter lite lunch.
Nya ta på eftermiddagen med ett pass på hoppbanan.
Mellis och lite teori.
 
 
Ett fantastiskt bra upplägg och barnen har lärt sig massor!
 
 
 
Visst har det gått åt en hel del Alvedon om kvällarna, men det har det varit värt.
Hon har inte sagt något alls om det utan bara tagit lite så hon kunnat sova om natten för att studsa upp morgonen efter och göra sig klar för ytterligare en dag på hästryggen!
 
 
 
Jag vet en liten 9-åring som kommer somna stolt, lycklig och trött ikväll. 💕
 
0 kommentarer
publicerat i Familj
Taggar: Hästar, Ljusdals Ridskola, Perthes, Perthes Sjukdom, Pertheskid, Ridning

Dessa fantastiska mornar!

Igår när jag skjutsade Ester till en kompis så säger hon;
 
"Alltså mamma, du måste ju ha ett perfekt liv egentligen! Du har ett jobb som du älskar, du har en själsfrände som du är gift med och nu ska vi bygga nytt hus! Du har ju allt!"
 
Ja, jag har faktiskt ett helt perfekt liv! Och jag är så tacksam för det!
Det har ju kanske inte alltid varit en spikrak väg och inte heller helt smärtfri.
 
 
Men jag måste säga att med facit i hand, så har jag nog klarat mig rätt bra ändå.
 
Det är sant som hon säger min kloka Ester, jag har ett helt perfekt liv!
 
 
Jag är så tacksam över att mina ben mår bra igen och bjuder mig på dessa underbara löprundor tidigt i mitt vackra Järvsö!
 
Jag är så tacksam över att min bruna bästis lurade döden sommaren 2016 och kan följa med mig på mina rundor och dela det här med mig.
 
(Det är ju inte många andra som vill... )
 
 
Jag är så ofantligt tacksam över att Stina mår bättre!
Att hon i just detta nu har sin bästa vecka i livet.
Hon tillbringar den nämligen på sitt livs första ridläger.
Jag älskar att se glädjen i hennes ögon och att hon, i ridtjejsgänget, blir som vilken unge som helst!
 
Jag är också så makalöst tacksam över när alla barnen är hemma och jag ser kärleken systrarna emellan.💗
 
 
Jag är så tacksam över min själsfrände till man som tillåter mig göra allt jag vill!
Han pushar mig och tror på mig i alla lägen. 🙏💕
 
 
Det finns ingeting som han inte tror att jag klarar av.
Jag själv tror ju inte att jag klarar ett skit.
Men när jag klarar det, vilken tuff uppgift det än handlar om, så blir jag så vansinnigt lycklig och glatt överraskad, medan Johan ofta säger att han redan visste att jag skulle klara det.😅😘
 
 
Att känna sig hel, innifrån och ut, det är sånt som han har lyckats plocka fram hos mig. 
Jag har kommit fram till att jag är nog inte så jäkla pjåkig ändå. Jag är nog rätt bra faktiskt.
 
All den här tacksamheten blir så slående när man tar sig tid att känna efter, lyfta blicken och ta in allt.
 
Det gör jag lite extra under mina morgonrundor.
 
Tack livet! 🙏💕
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
En kommentar
publicerat i Träning
Taggar: Jakthund, Järvsö, Livet, Lycka, Löpning, Running, Sommar, Tacksamhet, Trailrunning, Träning, Vorsteh

Järvmilen

Att hon skulle följa med mig runt Järvmilen var ungefär lika sannorligt som om jag skulle börja gilla landsvägscykling.
Men igår hände det!
Jag nämnde det lite så där slött;
"Du kanske vill följa med mig runt Järvmilen någon dag?"
"Ja, kanske det?" svarade hon med en positiv ton i sin stämma.
 
 
"Vi kanske kan gå ikväll?"
"Ja, det kan vi väl..."
 
 
Leendet avslöjar dock inte alla svordomar, suckar, pustar och mördarblickar som hon gav mig under dessa 11 kilometer.
 
 
Jag har berättat för henne att Järvmilen är tuff bara att gå för den otränade.
De är rejäla stigningar.
Att springa den är en utmaning av rang.
 
Jag peppade och coachade allt jag kunde;
"Nu är det bara den här lilla backen kvar, sen är det fint uför bara!"
 
 
Första halvan kunde hon fortfarande uppskatta utsikten efter att ha besegrat ännu en backe.
Men de här positiva topparna blev allt glesare förekomna för att till sist helt utebli.
 
 
Järvmilen är apjobbig, absolut!
Men den är också fantastisk vacker när den bjuder på magiska sidor av Järvsö.
 
Jag är glad att Ester pallade ändå.
Jag är glad att hon stod ut och tog sig runt.
Jag är glad att jag stod ut och tog emot alla svordomar, suckar, pustar och mördarblickar.
 
 
Hon kanske inte uppskattar det lika mycket som jag.
Men det var värt det.
 
 
I en av alla backar väser hon ut mellan sammanbitna käkar;
 
"Är du säker på att jag är ditt barn? Det stämmer ju inte någonstans. Du är ju fan sjuk i huvudet som gillar sånt här??!"
 
Stackars barn...
 
 
 
Men hon svarade inte helt nej heller när jag frågade henne om hon skulle kunna tänka sig att göra det igen.
Jag menar, har man inte sagt nej så kan det ju  fortfarande bli ett ja?
 
 
Tack älskade unge för att du står ut med den här mamman och hennes upptåg!
 
 
 
2 kommentarer
publicerat i Träning
Taggar: Barn, Järvmilen, Järvsö, Salomon Trail, Träning, hälsingland
Visa fler inlägg