Att besegra sina hjärnspöken

Tänk dig att klockan är okristligt tidig. Strax innan kl 05. Det är egentligen lockande att bara vända på röva och somna om. Det regnar ute. Det är kolmörkt. Det blåser.
Toppa det hela med att du egentligen har lite ont i båda fötterna från en ihärdig och envis inflammation i hälsenorna.
 
Alla dessa komponenter skulle ju få vem som helst att vända i dörren!
 
 
Förutom den här lilla dåren!
 
Hon som dagen innan hade bestämt att morgonen skulle börja med en löprunda tillsammans med hennes bruna bästis. Då spelar inte regnet så stor roll. Smärtan i fötterna tänker hon bort och hon låtsas att hon inte längre är mörkrädd.
 
 
Det är verkligen, verkligen APMÖRKT ute!
Hennes bruna bästis är också sjukt mörkrädd och smetar sig emot hennes lår när de springer i mörkret med endast skenet ifrån pannlampan som belysning.
 
 
Hon skulle ju hur enkelt som helst, ge vika för hennes hjärnspöken och bara ge upp. Vända upp röva och somna om till regnets smatter.
Men icke.
Hon gillar utmaningar.
 
Hon älskar den direkta belöningen som uppkommer efter att hon har utmanat sig själv och besegrat sina hjärnspöken.
Det är det som gör det värt.
 
Trots regn.
Trots mörker.
Trots blåst.
 
På en surtisdag å allt!
 
 
0 kommentarer
publicerat i Träning
Taggar: Hjärnspöken, Jakthund, Löpning, Mörkrädd, Träning, Vorsteh, järvsö

Det här med golf...

Ja, jösses??! Nu är jag tvungen att äta upp allt jag tidigare sagt. Som vanligt. Det är väl så typiskt? Man är snabb att döma. Som jag fnyst åt golf. Som jag har tyckt en massa! 
 
 
Johan har i många år haft en önskan om att ta upp sitt golfande igen. Det är nog mer än 10 år sedan han golfade sist. Jag har absolut inte hindrat honom. Absolut inte! Men han ville gärna att jag skulle dela hans intresse. Där har jag varit tydlig och sagt blankt nej!
Länge!
 
 
 
Men så följde vi med honom för någon vecka sedan. Bara för att testa.
Det här med golf kanske även kan vara något för Stina? Det var nog där i den funderingen som han lyckades övertyga mig om att testa. För Stinas skull.
Hon med sin Perthes kan ju ändå spela golf. 
 
 
Stina var inte heller helt övertygad.
Men så som av en händelse startades det en golfkurs på Järvsöbaden så väldigt lagom till pass.
Ja, men varför inte?
Vi kan ju ge det en chans?
 
 
På "Driving Ranchen" (där man tränar utslagen) var Stina inte särskilt taggad. Men sen...
När hon väl kom ut på banan!
 
 
Jädra unge!
Så duktig och så jämn i sina slag.
 
 
Annat är det med mig. Jag slår lite hit och dit. Ibland får man in slagen och det känns fantastiskt. Man tycker att man borde kunna vara med på en tour.
Nästa slag far åt fanders eller kanske bara "pluppar" upp och landar precis framför...
 
 
I torsdags fick vi båda grönt kort och är nu medlemmar i Järvsöbadens GK!
HA HA HA, det trodde man väl aldrig?
 
 
Nu har vi spelat i stort sett varje dag.
Det var en bekant som sa;
"Kul att du och Stina har börjat spela golf. Det blir som en gift, jag lovar!"
 
Jag är beredd att hålla med!
 
 
Jag drömmer om när jag tränar utslag på "ranchen". Jag tänker golf och försöker hitta en stund under dagen som passar för en golfrunda.
 
Herre Gud... nu är jag nog snart en av dessa golfare jag tidigare fnyst åt.
 
Jag får passa på att säga förlåt.
Förlåt för att jag har dömt er och golfen.
 
 
Johan njuter han också.
På sitt sätt. Han har ju lyckats övertyga oss!
 
 
Det har ju så klart kostat lite.
Men jag tänker att det är jag säkert värd? Ha, ha, ha!
Stina har också fått egna klubbor!
 
 
Ja, jädrar...
Det kunde man väl aldrig tro?
 
 
Men min käre make har faktiskt oftast rätt. Han var övertygad om att jag skulle gilla golf bara jag gav det en chans. Jag har mer eller mindre protesterat.
Nu längtar jag ut på golfbanan.
Shit... men jo, jag erkänner.
 
Jag är fast!

Ibland glider vi ifrån planen lite...

Att jag inte alltid tänker så klokt och planerat, är ju inget nytt för de som känner mig väl. Men att jag gör om samma misstag flera gånger förvånar faktiskt även mig?!
 
 
Vi tog oss lyxen att lägga om träningsplanen lite idag, Yosh och jag. Jag tog ingen morgonrunda utan sparade den till i eftermiddags istället.
 
Misstag nummer 1: För mycket kläder!
 
Japp, efter regn kommer solsken som det så bekant brukar sägas. Det stämde väldigt väl på dagens väder. Eftersom jag är en fryslort, så tog jag det säkra före det osäkra och drog på mig långbrallorna och en överdragsjacka...
 
 
Som tur är bor vi ju i lilla Järvsö. Jag tog därför av mig jackan och lade den bakom ett träd, väl gömd, för att hämtas upp på vägen tillbaka. Smart va´?
 
Vi tussade på i godan ro, Yosh och jag. Jag hade inte tänkt springa så långt. En snabb "tia" (tio kilometer) var väl grundplanen...
 
 
Men vi tussade på... vi hittade några nya stigar, några gamla stigar. Jag kände att min uppladdning var allt annat än bra för en längre sträcka än en lätt "tia".
 
 
Men ni vet hur det kan bli ibland, det bara rullar på liksom. När vi väl tussat på ett tag så var det ändå ingen idé att vända, det var ju lika långt tillbaka om att fortsätta framåt.
Vi hittade en liten skogsbäck som Yosh fick svalka sig lite i. Värre var det med mig. Jag hade ätit en snabb nudellunch för 6:50 (eller vad de billiga paketen på Ica kostar?) näringsvärdet ligger på ca... 0,5%, gissar jag utan att veta.
 
Jag hade inte ens vatten med mig...
 
Här skulle man kunna tro att jag är en orutinerad nybörjare.
Jag är beredd att hålla med!
 
 
Väl hemma kikade jag på min pulsklocka som visade det jag misstänkte - det blev lite längre än vad jag hade tänkt ifrån början...
 
Det brukar kosta surt efterpå...
Det är då jag kan dricka en hel sjö.
Det är då jag kan äta en hel ko.
 
 
17 kilometer är väl i sig inget världsrekord, men att springa i tuff terräng med typ 18 000 långbackar med sprängsten (kan hända att jag överdriver en smula) suger fint i benen. Plussa på det med min überbraiga uppladdning och noll vatten... 
T o m Yosh verkade nöjd efteråt!
 
I morgon vilar vi.
 
Tror jag.
 
 
 
 
Visa fler inlägg