Dags att börja träna lite...

Shit, alltså!
Jag var så pepp och taggad när Carro och jag släppte iväg våra män vid starten på Cykelvasan igår.
 
 
Jag var så taggad så jag sa att om någon kommit där och då med ett startbevis och en passande cykel och utrustning och undrat om jag ville åka i dennes ställe, så hade jag tackat ja på stående fot!
 
 
Första kontrollen som vi såg grabbarna vid var Mångsbodarna.
 
Där stod jag och var övertaggad och planerade träningen för mig och Carro inför nästa års Cykelvasa.
 
Jag kände mig avundsjuk på alla cyklister som kom i full fart förbi oss.
 
 
Fram till att några av cyklisterna stannade till vid sina anhöriga och vi fick höra vad dom sa...
 
"Fy fan va jävla jobbigt!"
"Det här gör jag aldrig om!"
"Alltså den där tjejen som åkte ut i skogen, fasen vad hon blödde!"
 
 
Vi tittade lite skärrat på varandra och jag kände att allt pepp liksom bleknade en smula och byttes till ett uns av oro och ångest.
 
Jag har ju kört några Vasalopp, men då på skidor så jag känner ju till bansträckningen rätt bra.
 
Men att cykla den? Fasen, alltså... jag har nog tagit mig lite vatten över huvudet...
 
 
Jag har ju hört att skaderisken är rätt hög på Cykelvasan.
Men man behöver inte cykla den för att skada sig.
 
Jag har väl inte kommit hem en enda gång från våra rundor utan blessyrer och blodvite.
Dagens 2,5 mils-runda med Carro var inget undantag.
 
Jag måste träna mer på det här med att hinna klicka ur fötterna ur tramporna...
 
 
Annat är det med Mr. P & Micke!
Det här är deras gren.
Inte min.
 
 
De här gossarna cyklade Cykelvasans 94 kilometer igår.
 
På sidan om stod deras fruar och hejade för allt vad de var värda.
Så imponerade och stolta!
 
 
Nästa år är tanken att vi fruar också skall åka.
Herre jösses, säger jag bara!
 
Det är väl dags att börja träna lite då...

Det här med cykling... part two...

Jag lovade ju att återkomma efter min första runda med min nya cykel.
Efter den inplanderade femmilsrundan...
 
 
 Vi hade sagt att vi skulle starta kl 9.
Carro messade peppande ord och väderleksrapporter för dagen igår kväll.
Det såg lovande ut för lite regn...
 
Väderleksrapporten höll vad den lovade.
Precis när vi trampade iväg så kom skuren.
En rejäl.
Vi var dyngsura innan vi ens hade hunnit cykla en kilometer!
 
Mitt mentala blev en smula orolig.
Hur kommer jag tycka att det här är?!
 
Jag hatar ju verkligen att cykla.
Det blir ju inte ljuvligare av spöregn...
 
 
Men av någon konstig anledning så var jag glad hela tiden.
 
Det kändes bra och även om det verkligen, verkligen spöregnade så var det faktiskt riktigt roligt!
 
 
När vi cyklat hälften (2,5 mil) så tog vi en kort bensträckare och passade på att fylla på med lite energi.
 
 
Fortfarande med humöret på topp trots regn och dygnsura kläder.
Grabbarna kommer fixa cykelvasan till helgen galant.
 
 
Det är jag helt övertygad om!
 
 
Där någonstans, mellan det blöta garven och regnskurarna tappade vi förståndet helt och tog i hand på att nästa år ska även dessa fruar åka Cykelvasan.
 
Hur jävla korkat låter inte det??!
 
 
 Visst, jag gillar ju att utmana mig själv och pressa mig till det yttersta.
 
Men va fan tänkte jag med när jag helt euforiskt tog i hand på att cykla Cykelvasan nästa år?
 
Som om det inte var nog.
Vet ni hur jag spenderar min eftermiddag?
 
Jo, i soffan med en Youtubefilm från förra årets Cykelvasa för att kolla in terrängen.
Hela loppet i en film.
Filmat från ett cykelstyre.
 
Nu är det färdigt.
Nu är det klippt.
 
Nu är jag helt förtappad!
 

Det här med cykling...

Ni som känner mig sedan tidigare vet hur min inställning till cykling har sett ut.
 
Inte särskilt positiv...
 
Att jag ens började med cykling (eller började och började? det var ju lite att ta i!) var ju för att Vätternrundan ingår i
En Svensk Klassiker.
 
ETTJÄVLAHELVETE.
30 mil landsväg.
 
TRETTIO MIL??!! 💩
 
 
 
Jag grät sista kilometern in i mål av ren och skär lättnad.
Äntligen var det över!
 
De andra delarna i En Svensk Klassiker lärde jag mig att älska.
 
Löpningen har jag ju alltid älskat, längskidåkningen blev en helt ny kärlek, simningen gillar jag sedan länge.
 
Cyklingen...
 
Nä.
 
 
Min käre make ska cykla cykelvasan nästa helg.
Av den anledningen köpte han en ny, fin mountainbike i våras.
 
Jag har hängt med någon gång på min racer.
 
Men så testade jag hans cykel och cyklade i skogen en gång.
 
Så mycket roligare!
 
 
Så efter att Johan föreslagit för mig igår kväll att jag skulle åka till Hudiksvall och köpa mig en egen, gjorde jag slag i saken idag!
 
Åh, jädrar vilken skönhet jag fick tag i!
 
Den ser man ju lång väg att det här kommer gå fort som fan!
 
Men jag är försiktigt kaxig.
Imorgon står det nämligen ett femmilspass på schemat.
Det är ju inte alls säkert att jag tycker att det här är superkul.
 
Men jag hoppas.
Låt mig få återkomma.
 
(May the force be with me...)
 
 
Visa fler inlägg