Domedagen

Någonstans där bak har jag väl haft det lite på känn.
Men ni vet ju att hoppet är ju det sista som överger en.
 
 
Det kommer inte att bli något Lidingölopp för mig mer.
Inte heller någon Järvmil.
 
Gårdagens läkarbesök bekräftade mina farhågor.
Operation är ett måste.
 
 
Min vänstra hälsena mår inte så bra.
Ingen av mina hälsenor mår så bra egentligen och har inte gjort det på några år...
 
Jag spelar lite rysk roulette varje gång jag tar mig en löprunda.
 
 
 
 
Jag försökte förklara att det här med en operation passar dåligt in i mitt liv. 
 
I januari jagar vi fortfarande och även lite in i februari.
I mars ska jag åka Vasaloppet.
Så tidigast i april enligt mitt schema...
 
 
Farbror doktorn var snäll och lät mig önska operationsperiod.
 
Men jag är inte där än.
Det är ju ett tag kvar!
 
 
Jag tänker mig att jag mentalt hinner landa i det här beslutet på dessa månader.
 
Jag behöver förlika mig med att det inte blir några fler långlopp för min del.
 
Jag får hitta andra lösningar.
Det kanske måste få bli den där jävla cykeln ändå...??!
 
 
Det första Stina sa när hon fick veta om min planerade operation;
"Men hur ska det gå för Yosh då??!"
 
Ja, hur ska det gå för Yosh när jag inte kan springa mer?
Hur ska det gå för mig?
Hur ska det gå för oss när vi ska lära oss leva utan våra ljuvliga morgonrundor när Järvsö vaknar?
 
Sanningen är att jag får svälja gråten lite när jag tänker på det.
 
Men det är flera månader kvar och innan dess så har jag hittat någon bra lösning ska ni se!
Jag brukar faktiskt lösa det mesta!
 
 
En olycka kommer ju sällan ensam är det sagt.
Stina har börjat halta igen.
Ett hårt bakslag.
 
Men vi ser det mest som en liten överansträngning (ber till Gud!) eftersom hon har tränat rätt tufft nu ett tag med truppgymnastiken.
Hon får vila och avlasta med kryckorna i ett par dagar tills vi har pratat med Uppsala.
 
 
Säkert bara tillfälligt och det vänder nog lika fort som det kom.
Men det känns inte så bra i "mamma-maggropen"...
 
Men för tusan!
Vi har klarat motvindar förut.
 
Kom an bara så ska vi ta den här vända också!
 
 
 
0 kommentarer
publicerat i Träning
Taggar: Löpning, Operation, Perthes, Perthes Sjukdom, Pertheskid, Running

Dags att börja träna lite...

Shit, alltså!
Jag var så pepp och taggad när Carro och jag släppte iväg våra män vid starten på Cykelvasan igår.
 
 
Jag var så taggad så jag sa att om någon kommit där och då med ett startbevis och en passande cykel och utrustning och undrat om jag ville åka i dennes ställe, så hade jag tackat ja på stående fot!
 
 
Första kontrollen som vi såg grabbarna vid var Mångsbodarna.
 
Där stod jag och var övertaggad och planerade träningen för mig och Carro inför nästa års Cykelvasa.
 
Jag kände mig avundsjuk på alla cyklister som kom i full fart förbi oss.
 
 
Fram till att några av cyklisterna stannade till vid sina anhöriga och vi fick höra vad dom sa...
 
"Fy fan va jävla jobbigt!"
"Det här gör jag aldrig om!"
"Alltså den där tjejen som åkte ut i skogen, fasen vad hon blödde!"
 
 
Vi tittade lite skärrat på varandra och jag kände att allt pepp liksom bleknade en smula och byttes till ett uns av oro och ångest.
 
Jag har ju kört några Vasalopp, men då på skidor så jag känner ju till bansträckningen rätt bra.
 
Men att cykla den? Fasen, alltså... jag har nog tagit mig lite vatten över huvudet...
 
 
Jag har ju hört att skaderisken är rätt hög på Cykelvasan.
Men man behöver inte cykla den för att skada sig.
 
Jag har väl inte kommit hem en enda gång från våra rundor utan blessyrer och blodvite.
Dagens 2,5 mils-runda med Carro var inget undantag.
 
Jag måste träna mer på det här med att hinna klicka ur fötterna ur tramporna...
 
 
Annat är det med Mr. P & Micke!
Det här är deras gren.
Inte min.
 
 
De här gossarna cyklade Cykelvasans 94 kilometer igår.
 
På sidan om stod deras fruar och hejade för allt vad de var värda.
Så imponerade och stolta!
 
 
Nästa år är tanken att vi fruar också skall åka.
Herre jösses, säger jag bara!
 
Det är väl dags att börja träna lite då...

Det här med cykling... part two...

Jag lovade ju att återkomma efter min första runda med min nya cykel.
Efter den inplanderade femmilsrundan...
 
 
 Vi hade sagt att vi skulle starta kl 9.
Carro messade peppande ord och väderleksrapporter för dagen igår kväll.
Det såg lovande ut för lite regn...
 
Väderleksrapporten höll vad den lovade.
Precis när vi trampade iväg så kom skuren.
En rejäl.
Vi var dyngsura innan vi ens hade hunnit cykla en kilometer!
 
Mitt mentala blev en smula orolig.
Hur kommer jag tycka att det här är?!
 
Jag hatar ju verkligen att cykla.
Det blir ju inte ljuvligare av spöregn...
 
 
Men av någon konstig anledning så var jag glad hela tiden.
 
Det kändes bra och även om det verkligen, verkligen spöregnade så var det faktiskt riktigt roligt!
 
 
När vi cyklat hälften (2,5 mil) så tog vi en kort bensträckare och passade på att fylla på med lite energi.
 
 
Fortfarande med humöret på topp trots regn och dygnsura kläder.
Grabbarna kommer fixa cykelvasan till helgen galant.
 
 
Det är jag helt övertygad om!
 
 
Där någonstans, mellan det blöta garven och regnskurarna tappade vi förståndet helt och tog i hand på att nästa år ska även dessa fruar åka Cykelvasan.
 
Hur jävla korkat låter inte det??!
 
 
 Visst, jag gillar ju att utmana mig själv och pressa mig till det yttersta.
 
Men va fan tänkte jag med när jag helt euforiskt tog i hand på att cykla Cykelvasan nästa år?
 
Som om det inte var nog.
Vet ni hur jag spenderar min eftermiddag?
 
Jo, i soffan med en Youtubefilm från förra årets Cykelvasa för att kolla in terrängen.
Hela loppet i en film.
Filmat från ett cykelstyre.
 
Nu är det färdigt.
Nu är det klippt.
 
Nu är jag helt förtappad!
 
Visa fler inlägg