Jag bor i ett paradis!

Det har varit en världspremiär i helgen.
Detta har nämligen aldrig tidigare hänt, aldrig!
Igår fick jag med mig hela familjen (utom Ebba och Yosh) ut i Harsas skidspår. 
Helt otroligt!
 
  
Det var så ljuvligt så jag stundtals nästan blev lite tårögd av lycka.
Vi löste Stinas skidåkning på ett fiffigt sätt!
Johan tog Yosh dragsele och hade Stina på släp.
Målet för dagen var ju våfflor vid våffelstugan!
För att ta sig dit måste man åka "Lätta milen". (10 km)
Det kan ju bli i det längsta laget för Stinas ben.
 
 
 
 
 
Det kunde även bli i det längsta laget för tonåringarna också.
Sånt vet man ju liksom inte i förväg...
 
 
Efter lite drygt fem kilometer skymtade vi Våffelstugan.
Alla ungarna var fortfarande vid gott mod och humöret i behåll! 
 
 
Smaskiga våfflor med tillbehör var efterlängtat när vi kom fram till den gulliga lilla fäboden.
 
 
 
Under alla dessa år som jag har harvat i Harsa, har jag aldrig varit i Våffelstugan. 
Jag har ju heller inte haft familjen med mig. 
Någonsin!
 
 
 
 
Det var så himla mysigt. 
Humöret höll ända in till Harsagården och hela vägen hem. 
Helt otroligt.
Till och med så de sa alla tre att det kan tänka sig att följa med fler gånger. 
Ibland måste man nypa sig lite i armen...
 
Idag började jag min dag i ett helt underbart vinterland. Jag tog mina skidor och packade in i bilen 06:30 för en morgon i Harsa.
Jag var helt ensam och mötte personalen som precis började sin arbetsdag.
Vi småspråkade och konstaterade att "idag blir det ljuvligt i spåren"!
 
Det var så vackert så det var svårt att åka på utan att föreviga detta med en bild då och då.
 
 
 
 
07:15 och solen steg upp och bröt igenom dimman på myren.
Helt magiskt!
 
Under min skidtur slog det mig;
Jag bor i ett paradis!
6 kommentarer
publicerat i Träning
Taggar: Barn, Familj, Foto, Harsa, Järvsö Folkan, Paradis, Vinter, skidåkning

Lite Vasalopp ändå!

Tanken var ju att jag inte skulle åka något Vasalopp i år. Det för att Stinas planerade operation skulle förmodligen krocka med evenemanget så därför valde jag att stå över i år. Det med en smula ångest. Det är ju något galet med det där... jädrigt långt, fruktansvärt jobbigt och kräver en hel del förberedelser. Ändå är det också en slags skräckblandad förtjusning runt hela Vasaloppsapparaten som gör att man vill göra om det.
 
 
I onsdags kväll stod jag i duschen när min man kommer in och undrar vilken tid jag hade på fjolårets Vasalopp.
-Hm... jag åkte väl på sju och något, typ sju och fyrtionågonting, tror jag. Hur så?
Jag fick inget svar för han hade redan försvunnit ut ur duschen.
 
 
När jag kom ut ur duschen så säger han;
-Jo, du det är nog en tjej som kommer ringa dig snart.
Mer än så hann han inte säga förrän min mobil ringde.
-Hej, Hanna heter jag och jag har träffat din man en gång...
 
?
 
Det visade sig att Hanna hade efterlyst en åkare på Facebook till deras stafettlag i stafettvasan och min käre make hade sett det. Han hade anmält mitt intressse. Utan min vetskap.
Jag skulle alltså åka till Mora dagen därpå med ett gäng på 20 personer, fyra lag och inte en kotte av dessa som jag träffat tidigare eller på något sätt visste vilka de var!
 
 
Jag skulle tävla för Aleris Bollnäs lag 3. Fullständigt oförberett. Inte alls tränat för detta men...
Jag fick mig en mössa, en nummerlapp och ett chip. Boendet var redan fixat så det enda jag själv fick stå för var skidor och ork.
Jag fick äran att ta första sträckan på 24 kilometer, passera Smågan och sedan växla till Sebastian i Mångsbodarna.
 
 
Det var rätt kyligt i Berga By i Sälen vid starten. Dryga -20 till en början. Men de flyttade fram starten en och en halvtimme så den hann stiga till -18 innan vi drog iväg.
Jag och Hannas man Mattias passade på att värma oss i Stadiumtälten tillsammans med några andra åkare.
 
 
 
Jag hade tre underställ på mig. 
 
 
Men vi höll oss varm i startfållan med lite Friskis & Svettis gympa.
 
 
Jag hade fantastiska skidor. Lagom mycket fäste och ett bra glid! Otroligt tacksam över att Uffe Persson kunde fixa mina skidor med så kort varsel!
 
Det blev en väldigt trevlig dag i fädrens spår. Jag fick lite Vasaloppskänsla och träffa ett helt gäng med härliga människor!
 
Av 2448 startande lag, kom vårt lag på 474:e plats på 6 timmar och 40 minuter.
Tusen tack Aleris i Bollnäs för att ni gav mig förtroendet att vara med i ert stafettlag!

Firar framtiden

Jag lever verkligen ett spännande liv. I mitt tycke i varje fall! Fast å andra sidan är jag ju både blond och lite korkad, vilket gör att det jag ser som spännande och häftigt, kanske andra bara rycker på axlarna åt. Men är det inte lite härligt att vara lite korkad och lycklig då? Jag trivs här. Jag trivs inne i min rosa, lilla bubbla.
 
 
Vi står mitt i livet och med en massa stora beslut att fatta. Spännande som tusan!
Samtidigt så väcks oron i mig lite. Jag har alltid varit sån, vill liksom veta i förväg. Ha kontroll.
I´m a controll freak.
 
Men vi har en spännande vår att gå till mötes! På flera sätt!
 
 
Och jag harvar på. 
I tidiga ottan.
Det bästa är att jag blir så lycklig av att se att ljuset börjar komma tillbaka. Det är ju nästan ljust kl 07 nu!
Tänk när våren är här på riktigt, när jag (förhoppningsvis) kan ta mina tidiga löprundor i morgonljuset igen!
 
 
De här fötterna har ju haft bättre dagar så att säga...
Jag har ju haft ont väldigt länge. Vid förra årets Vasalopp var jag osäker på om jag skulle klara av att harva mig in i mål med dessa ömmande hälsenor. Nu gjorde jag det och dessutom två timmar (!) bättre än året före!
 
 
Så jag tog sista löpsteget i oktober för jag tänkte att nu kommer ju ändå skidsäsongen igång. Tänk att jag är alltid så himla smart? Va´?
Sökte vård och fick stora pekfingret viftat upp i mitt ansikte av farbror doktorn, som menade att det var slutsprunget för min del på minst sex månader, i värsta fall upp till 24 månader!!!
 
Han har inte mött den här envisa lilla blondisen från Jarse!
Jag sliter på med mina rehab- och styrkeövningar.
Skittråkigt, men jag måste.
 
När vårljuset är här ska Yosh och jag springa igen.
Så det så!
Visa fler inlägg