För 1 år sedan...

... stod han på knä framför mig på min favoritstrand på Gotland. Jag blev totalt överrumplad och överraskad, så jag vänder mig om och ropar; "NÄÄÄÄJ!" i ren chock. Så klart blev jag överlycklig, det var bara... ja, jag vet inte men jag vet att jag ganska kort efter mitt knasig utfall, kastade mig i famnen på honom och svarade JA!
 
 
 
Så vi passade på att fira vår förlovningsdag lite nu under vår minisemester i Stockholm. 
 
Dagarna i Stockholm var egentligen helt ämnad till Stina. Hon fick välja. Hon har ju inte haft jordens roligaste sommarlov hittills... Hon är ändå ganska lätt när de gäller semestermål. Så länge det finns ett bra hotell så är hon nöjd. Det är det bästa, att ligga och mysa på hotellrummet??!
 
 
Vi gjorde det väldigt bekvämt för oss och tog tåget ner, bodde på Scandic Continental. Ett nytt hotell precis mittemot Centralen. Jag rekommenderar det om man ska röra sig i centrala Stockholm. Nytt och fräscht.
 
 
Stina gillade hotellet (tack o lov!). Hon valde klassikerna vad det gäller utflykter, så tisdagen spenderades på Skansen.
 
 
Jag må säga att vi blev glatt överraskade över hur bra allt var ordnat för personer i rullstol! Nu är vi ju inte alls särskilt erfarna nyttjare av dessa tjänster, men de vi fick prova på nu under vår vistelse är bara i positiv anda!
 
 
Fast Stina sa flera ggr att hon hellre står i vanliga kön och väntar länge än att behöva ha ett sjukt ben...
 
 
Vi löste det hela många ggr med att hon fick åka på min rygg upp i lekställningar för att sedan åka som alla andra i roliga rutschkanor. Jag fick mig ett par extra träningspass på så sätt. En win win-situation skulle man kunna kalla det. :)
 
 
 
 
Junibacken var också ett givet utflyktsmål hos The Princess. 
 
 
Det var inte bara vid lekplatser och rutschkanor som jag fick offra mig... På Grönan fick jag offra mig ordentligt. Vilda Musen - alltså? 
 
 
Nu är vi åter hemma i Järvsö igen. 
Ugnen är på och jag bakar för fullt. Vi har i skrivande stund 8 dagar kvar till vårt bröllop.
Ja, jag sover som en pissråtta.
Ja, jag har tappat vikt.
Ja, jag är nevös.
 
 

Är det nu det vänder?

Att jag skulle löpträna imorse var ju egentligen ingen skräll. Min plan var att dra en mil i skogen för att sedan lufsa en liten bit med min bruna bästis. Jag har ju inte riktigt vågat mig på några längre sträckor med Yosh ännu sedan hans lunga kollapsade i maj. Vi fick ju veta att det faktiskt kan hända igen och då kanske vi inte kan rädda Yosh...
 
 
Jag tog en liten paus efter 5 km för att se så Yosh fick ner pulsen och hämtade sig, så allt var ok. DET VAR DET!!!
 
 
Så fantastiskt. Okej, det blir att springa bredvid mig i ett kontrollerat tempo, men ändå. Han får följa med, vi får äntligen tillbaka våra löprundor! Så fantastiskt härligt!
Jag har ju så klart haft stenkoll på hans andning i stort sett hela förmiddagen, bara för att liksom vara säker. Nu gäller det ju för mig att komma ihåg att vi inte kan springa 1 mil varje dag... lagom är ju ett ord som inte förekommer så ofta i mitt vokabulär... ;)
 
Är det nu det vänder? Ska lyckan vända nu? På riktigt? 
 
Jag tycker att vi har jobbat en hel del i motvind så man vågar ju knappt tro det när det vänder... 
 
 
 
Nu har vi i skrivande stund 13 dagar kvar till vårt bröllop.
Så jag väljer att tro på att det är f o m nu det vänder! Nu är det vår tur, nu ska vi njuta av de dagar vi har kvar innan bröllopet med alla förberedelser och sena nätter. Njuta av att få varandra. Njuta av att äntligen få bli man & hustru. 
 
Jag är såååå lyckligt lottad att Johan valde just mig!

Våran lilla hjälte!

Idag var det dags. Dagen D var här. Nu skulle vi få veta om Stina skulle behöva en operation eller inte, om hennes lilla höft klarar sig ett tag till innan den eventuellt byts ut.
 
 
Jag hade mer eller mindre lovat henne att hon skulle få ett par kryckor idag och kanske få komma ur rullstolen. Helt galet egentligen, hur vågade jag lova henne det??! Men för att liksom få upp humöret hennes när det var som tyngst, så sa jag att det kanske t o m blir så att du får prova kryckor efter vi har varit till Gävle. Lite för att liksom få henne att hålla ut...
 
 
Vi fick träffa en trevlig och kunnig läkare som berättade för oss att Stinas höft såg rätt bra ut under omständigheterna och behöver ingen operation i nuläget i varje fall.
 
 
Så fantastiskt skönt att höra! Under bilresan ner så hade vi, Johan & jag, gått igenom de värsta scenarion. Hur gör vi? Kan vi handikappanpassa vårt hus? Hur blir det med hennes skolgång? Vem hjälper henne där? Hur blir det när hon blir äldre? Måste vi köpa nytt hus? En enplanare?
 
Nu finns det ju så klart inga garantier för att hon klarar sig ifrån en operation. Men i nuläget är det ok. Fram till september är det lugnt. Då ska hon tillbaka för nya röntgenbilder för att se hur höften mår. Läkaren berättade de vi egentligen redan visste att det kommer att ta tid. De första 2 åren kommer att kräva många sjukhusbesök, till att börja med var 3:e månad.
 
 
Fast just nu känns det som högsta vinsten på en Trisslott!
Dessutom fick hon ett par kryckor! (Okej, jag bad om dem...) Men hon fick testa och ta sig fram på dem utan att stödja på benet. Lite roligt för henne att ha alternativ. Men det är samma ordination som tidigare, ingen belastning och vila.
Men - hon fick simma och vara i vatten mycket. Det var bara bra! Dessutom skulle hon få prova cykla!!!
Men allt utgår ju ifrån hennes smärta så klart. 
 
 
Lyckan var total!
Att få se Stina glad och lättad är bättre än allt annat. Att vi som föräldrar också kan släppa den tunga orosstenen som vi burit på sedan diagnosen. Ja, det är ren och skär föräldrarlycka!
 
Vi drog ner på stan i ett nafs och köpte stickers och snygga klistermärken för att pimpa upp stolen och kryckorna. På ett sätt känns det som om hon har accepterat läget nu, att hon inser att det kommer vara så här några år, men att vi tillsammans kan göra det rätt okej ändå.
 
 
Det kommer säkert dagar då livet känns uselt och orättvist så klart. Men idag, just idag var det bara glada miner ifrån vår hjälte!
 
 
 
Dessutom fick hon goda besked hos optikern igår också! Fasen... det är ju ingen hejd på goda besked??!
Hon ska ha sina glasögon 1 år till, men sedan trodde optikerna att hon kunde slippa dom helt.
Gissa om det var någon som blev glad av de beskedet då??!
 
Nu ska vi bara njuta och se framåt, se möjligheterna och ge Stina all hjälp hon kan få så hon till slut slipper rullstol och kryckor helt!
 
Jag vill återigen tacka alla rara och fina människor som Johan och jag har omkring oss. Alla fina sms, meddelanden på Facebook och Instagram. Era tankar värmer verkligen. Stina är en fin liten männsika och som jag blir stolt och lycklig över att veta att flera än hennes närmaste bryr sig om henne.
 
Tack!
Visa fler inlägg