Jag pendlar i en känslomässig bergodalbana

Det var sedan länge bestämt att jag idag skulle åka hem till min tärna och toastmadame för att prova brudklänningen. Lite orolig över att jag har tappat lite i vikt... Jag har tyvärr en förmåga att tappa vikt alltför lätt. Många som säkerligen höjer på ögonbrynen och tycker att det är ett angenämnt bekymmer, men jag ska säga att det är inte ett dugg angenämt!
 
 
När jag blir orolig eller stressar så rasar jag i vikt och det spelar ingen roll vad jag äter. Nu testade jag klänningen och Hanna (min tärna) rynkade ihop pannan och sa att jag absolut inte får gå ner något mer...
Lättare sagt än gjort!
 
 
Nu har det gått ett par veckor sedan vi fick beskedet om Stinas sjukdom och man har nästan glömt av den lite. Idag skuttade jag omkring i ett fjantigt lyckorus efter att jag varit hos Hanna och provat klänningen, det blir så verkligt och dagarna bara flyger iväg. 32 dagar kvar...
Det suger till i magen av lycka och nervositet.
Den känslan landade rätt bryskt i ett platt fall efter att jag öppnat posten idag...
 
 
Tuff läsning.
Jag får så ont i magen. Jag tycker att det är så onödigt!
Jag liksom pendlar mellan att känna för att gråta till att liksom skaka av mig det hela och tänka; "Äh, va fan! Det ordnar sig. Det kommer att bli bra!"
Extra tufft är det väl just nu när hela min familj är uppe i Nyland...
 
Men jag mår alldeles förträffligt när jag får rapporter och samtal ifrån barnen att de har det toppen och när Stina  ringer ifrån sin mobil och låter så glad och bubblar om allt hon har gjort.
 
 
 
Att alla runt omkring henne gör så att hon kan vara med på i stort sett allt, så länge hon inte stödjer på benet och är försiktig. Nu har jag ju fått "snaps" ifrån tjejerna som jag tycker känns allt annat är försiktigt... Men så länge de har roligt och så länge Stina mår bra så är det toppen!
 
 
Imorgon åker jag upp och hoppar i mässkläderna. Jag vet att jag kommer gå in en slags bubbla och kommer inte ha tid att vare sig grubbla eller tänka på Perthes sjukdom. Det är bra, för min hjärna behöver en paus.
 
Så - over and out.

Järvmilen

Imorse vinkade jag av Johan och Stina som begav sig upp till Nyland och Höga Kusten för att förbereda inför helgens mässa. Ett par timmar därefter vinkade jag av Ebba, Jonas, Malin och Ester. Men den resan tog bra mycket längre tid än beräknat med en pyspunka och en lite för tung släpvagn. Men efter lite småpanik och strul, fick vi byta släp och packa om i det nya. Det gamla står kvar här nere och skall förhoppningsvis vara i ett bättre skick så jag kan ta med det upp på onsdag...
 
 
 Men när jag hade vinkat av dem (igen) så blev huset så tomt. Jag hade ju redan i tidiga ottan tvättat och hängt all tvätt, damsugit och plockat. Gräsmattan klippte jag i går kväll...
Jag är inte alls bortskämd med "egen tid" så här, men när jag väl får den så kan jag inte ta till vara på den. Jag har så svårt att bara ligga på rygg och njuta, kanske läsa en bok som jag aldrig annars hinner? Men nej, jag får inte ro till det och mitt samvete säger att jag borde göra lite nytta än att bara ligga på rygg!
 
 
Men att klämma in ett lite träningspass mellan mina göromål fungerar extra bra när jag inte behöver ha dåligt samvete för att jag inte hinner med barnen. Det är ju också en av anledningarna till varför jag tränar i ottan när alla andra sover. Plus att jag är lite morgonpigg också. Det ska jag ju inte låta vara osagt.
 
 
Att springa Järvmilen är kul och utmanande. Rejäla backar och en ganska krävande terräng på sina ställen. Att avsluta milen med "Trappstigen" är tamejfan tortyr!
 
 
 Sista biten kommer man ifrån norrsidan på slalombacken och springer över backen en bit ner i "Skolbacken" och "Parken" för att sedan runda upp igen genom "Trappstigen". Man lurar sig själv när man ser fram emot nerförs backarna... det är minst lika jobbigt eftersom de är så branta och har en ganska ojämn terräng med bitvis lös sprängssten, skogsstig med rötter och löst grus. Man kan liksom aldrig slappna av och låta benen bara rulla på.
 
 
Den är riktigt slitig och tuff. Men också fantastisk rolig! Ni som inte har testat den ännu - gör det. Om man inte vill/orkar springa, kan man med fördel gå den som en vandringsled.
 
Nu ska jag fortsätta att sakna och längta efter min familj.
 
Kram på er!
 

Ett litet brejk innan vi går in i mässveckan

Midsommaren har firats på det allra mysigaste sätt. Jag är så tacksam över att få spendera den i Carin och Stefans oas i Gråda i Dalarna.
Dessa 2 dygn var otroligt välbehövda och efterlängtade. Just nu är vi inne i den värsta av arbetsperioderna på året. Framförallt Johan.
Han sätter sig framför dator kl 06 på morgonen, kommer ner vid 17-18-tiden (han har kontor hemma) för middag, går upp igen och fortsätter jobba fram till kl 20 ca, säger godnatt till barnen och fortsätter sedan jobba igen. Så har det sett ut de senaste månaderna, så att få vara tillsammans i 2 dygn (inte riktigt hela sanningen 1 1/2-dygn är väl mer nära sanningen) gör att vi får chansen att tanka lite ny energi för att orka med kommande vecka och helg då vår mässa går av stapeln.
 
 
Att fira Midsommar med familjen Toresson/Carlgren är makalöst mysigt. Vi blir så väl omhändertagna för att inte tala om Stina. Om hon har utsett sig själv tilll Bergvägens Prinsessa tidigare så har Carin utsett henne till Prinsessan av Gårda också. Eller egentligen i hela Dalarna!
 
 
Jag brukar säga det att det är tur att Stina inte stannar för länge hos Carin och Stefan... Hon får allt som hon vill. Precis ALLT!
 
 
Men träffas man inte så ofta så är det ju klart att man vill bli lite bortskämd.
Nästa gång de får träffas är ju på vårt bröllop.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tusen, tusen tack för en helt underbar Midsommar! Vädret gjorde ju det inte sämre i år. Jag tror att de allra flesta i Sverige har fått njuta av ett härligt sommarväder för en gångs skull.
 
Nu står väskorna packade i hallen för hela familjen (förutom mamman som måste jobba med sitt ordinarie jobb fram till onsdag) för att åka upp till Höga Kusten imorgon. Nu är det dags att kavla upp ärmarna och slita på.
Tjejerna ser fram emot det makalöst mycket. 
Dels att jobba med mässan, men också att få vara tillsammans igen efter att Malin varit på semster i Italien med sin mamma i 2 veckor.
 
 
Det är så härligt att se syrrornas kärlek när de träffas igen! 
 
 
Underbart att ha hela högen hemma igen!
Nu laddar vi batterierna för att köra 100% Höga Kusten Game Fair 2016!
 
Kom upp och besök vår mässa vettja!
Gå in på http://www.hkgamefair.se/
0 kommentarer
publicerat i Familj, Mässa;
Taggar: Barn, Dalarna, Höga Kusten Gamefair, Jaktmässa, Midsommar, Syskon, Systrar
Visa fler inlägg