Jag har gjort En Svensk Klassiker!

Herre Jösses, vad jag är bra! Japp, jag tänker inte be om ursäkt för att jag är stolt över mig själv och min prestation. Alla som genomfört En Svensk Klassiker är ju hjältar. Jag är en av dem! En galen hjälte. Dessa distanser inom olika idrottsgrenar som jag ALDRIG någonsin skulle ens testa, har jag genomfört. Jag har slitit, tränat, gråtit, skrattat, ramlat, tagit mig upp, kämpat och bitit ihop.
 
Jag har åkt Vasaloppets 9 mil 
Jag har cyklat Vätternrundans 30 mil
Jag har simmat Vansbrosimmets 3 km
Jag har sprungit Lidingöloppets 3 mil
 
 
Jag har gjort En Svensk Klassiker!!!
 
Förberedelserna inför sista etappet på min Klassiker kunde abslut varit bättre. Jag tappade träningslusten totalt för två veckor sedan och det har varit svårt att motivera sig att slutföra det hela. Men min omgivning har pushat och peppat mig och det tackar jag allra ödmjukast för.
Sedan kommer nästa ofattbara och knasiga grej...
Johan och jag åker ner på fredagen mot Stockholm och Lidingö. Johans telefon ringer norr om Uppsala jag svarar för han kör och det är Ullis som ringer.
Låter lite för glad, lite för mycket falsett i stämman. Hon vill prata med Johan.
Varför vill hon inte prata med mig??!
 
 
Ullis tyckte det var lite dumt att jag skulle få ännu mer negativa tankar inför loppet så hon ville bespara mig nyheten att Stina hade ramlat och gjort illa handleden...
 
 
Farmor som var barnvakt fick ta med sig Faster Ullis och skjutsa in flickebarnet till Hudik på fredagskvällen. Så typiskt! Men efter att jag fått prata med Ullis, Farmor och framför allt Stina (när de satt och mumsade på nuggets på McDonalds) så lugnades jag en smula. Jag kände mig trygg i att veta att hon var ju omhändertagen av de bästa och hade det så bra som hon kunde ha det. Dessutom fick hon ju en snygg färg på gipset! :)
 
Så natten mot tävlingslördagen spenderades mest med att sortera tankarna. I vaket tillstånd... Hur sover hon med armen? Har hon ont? Hur går det för Farmor? Osv.
 
 
Nåväl, upp å hoppa med tuppen och förberedelserna började med att tejpa tårna. Jag kommer ju ihåg hur Johans tår såg ut förra året... inget jag ville uppleva!
 
 
Uppladdning av kolhydrater.
 
 
Koll på utrustningen.
 
 
21 500 deltagare...
 
 
Jag måste säga att mina nerver var inte på något vis under kontroll trots att denna gren borde vara min bästa. Men jag måste också säga att jag såg fram emot att få springa Lidingöloppet. Man har ju hört talas om det så mycket. Terränglöpning är ju ändå det jag gillar bäst.
 
Min plan var att göra mitt lopp. Har ni hört den förut? HA HA HA!
Men jag tänkte inte chansa och trycka på för hårt för att sedan vägga och missa hela Klassikern. Johan sa ändå att första 2 milen kunde jag ju springa i ett relativt högt tempo men behagligt för att ta lite tid. AnnaKarin tyckte ju att jag skulle trycka på hela tiden helst och ta tid i utförsbackarna.
Jag mixade dessa två tips.
Starten gick och jag sprang i väg i ett lagom tempo. Blev nästan förvånad och lite orolig för det gick så lätt och jag var rädd för att jag höll en för hög fart. Men när jag kikade på klockan så låg jag på 5:23/km vilket jag tycket kändes väldigt behagligt. Jag fick ligga till vänster mycket och jag sprang om många löpare. De flesta var ju mycket längre än mig, så jag kände mig som en liten vässla som liksom kom förbi genom alla små luckor. ;)
 
 
Jag kände mig väldigt pigg hela tiden och benen liksom bara tussade fram lätt och skönt. Jag passade på att släppa på i utförsbackarna och där kunde man plocka många placeringar. Det gällde bara att våga stå på. Samtidigt så ville jag ju hålla igen lite eftersom jag inte riktigt visste hur kuperat det skulle bli utmed banan.
Man har ju hört talas om Aborrbacken... 
 
 
Taktiken var att vid 15 km ta första gelen och tanka vätska. Jag stannade för att inte få kallsupar. Man tjänar inget på att försöka springa och dricka ur pappersmuggar. Nej, jag tog det lugnt och drack både vatten, sportdryck och sög i mig en gel.
Nästa stop tänkte jag mig vid 20 km.
Där blev det samma energigrogg plus en vetebulle för jag har ju inte gjordens bästa löparmage...
Jag ville ju också ladda inför den sista milen som jag fått höra skulle vara fruktansvärd och inte tala om Aborrbacken...
 
Men jag måste säga att jag tycker att banan var väldigt trevlig, inte alls så kuperad som jag hade väntat mig. Den fruktade Aborrbacken måste jag säga var inte så hemsk som jag hade föreställt mig. Visst var den sista milen tuff, men mest för att benen börjar ta stryk, tårna har fått en hel del stryk också. Men jag tycker att fram till 27 km var det inga problem alls. Sedan kom smärtan i höfterna, tårna, låren, ryggslutet. Då är det ju bara att bita ihop och tugga sig framåt.
Det var flera gånger efter 20 km som jag fick svälja bort gråten eftersom känslan av att veta att jag skulle klara det hela var så mäktig. Så jädra häftigt!!!
 
 
Tid 02:53. Oförskämt pigg möttes jag upp av Johan och Jacob vid målgången. Johan stod ju för övrigt också utmed banan och hejade på mig flera ggr. Det var så skönt och härligt att få höra någon som ropar ens namn och hejar på mig! Han har verkligen stöttat, peppat och supportat mig!
 
 
Knepig känsla egentligen. Nu är resan slut. När äventyret över. Jag har överträffat mig själv. Utmaningen är avklarad. Fast... nu laddar jag om och ser fram emot Vasaloppet 2016. Anmäld och klar! HA HA HA. Ja, jag må vara en smula galen...
 
 
 
På kvällskvisten åkte vi ut till hotellet där vi bor, Pier 16, längt ut på Lidingö. Ett mycket vackert och trevligt hotell som jag varmt kan rekommendera! Dessutom har de en superb restaurang!
 
 
 
 
 
 
Jag vill passa på att tacka alla mina härliga vänner som trott på mig, som peppat mig och hejat fram mig. Jag vill tacka mina älskade döttrar som hejat på mamma och pappa genom alla galenskaper som vi gjort och som också har gett oss tiden att träna. Puss på ER!
Jag vill tacka för alla goa sms, Facebookmeddelanden och meddelanden på Instagram.
Tack, det betyder så mycket!
 
Jag har gjort En Svensk Klassiker!

Genrep med tips från coachen

Johan kommer inte att springa Lidingöloppet. Hans fot är inte så bra som den borde vara vid den här tidpunkten. Han är ju klar med sin Klassiker så det är ju egentligen inget måste. Det är väl lite värre med mig som väntar in min sista etapp. Johan har därmed sadlat om till min personliga coach inför den här utmaningen. Så den här veckan har jag lyssnat på honom och tagit hans träningsdirektiv (kanske inte följt till punkt å pricka men...) och tips till mig.
 
Idag löd det Genrep. Att springa i den utrustning man har tänkt springa i på loppet, testa och känna efter. Ett lätt pass, bara 5-6 km i ett skönt tempo. Testa att tejpa tårna för att känna mig för lite...
 
 
 
Jag börjar bli lite nervös. 3 mil. 30 km. Det borde inte vara några problem. Men jag har aldrig sprungit Lidingöloppet förut. Har ingen aning om hur kraftig kuperingen är. Att jag springer 25 km då och då som ett distanspass i min vanliga träning, känns inte tryggt alls just nu.
 
 
 
 
Jag vet inte om jag är tillräckligt förberedd. Vissa stunder känner jag mig lugn och känner mig taggad och ser fram emot tävlingsdagen. Andra stunder är jag totalt ofokuserad och snurrig och har ingen aning om något alls.
 
 
 
Jag gjorde som min coach sa, tussade runt i 5 km och försökte känna efter. Ena foten funkerade ypperligt medan den andra inte alls var särskilt skön. Det skavde lite och det hade ju inte alls fungerat i 30 km! Nej, det där får jag nog göra mer noggrant innan det är dags för the real thing!
 
 
Men för att vara ärlig så är det lite svårt att hitta det där rätta 100%-iga fokuset.
Det är lite varannan dag, lite upp och lite ner. 
 
Att mista någon så hastigt och oväntat blir så förvirrat. Man är så oförberedd.
För mig var Gerry så mycket. Min svärfar, barnens farfar, min läromästare och mentor i jakten. Han kunde allt, hade svar på allt. Det blir ett stort tomt hål nu när han inte längre finns. Men farmor har berättat att han var så imponerad av min träning och kunde ibland säga att han önskade att han hade bara en liten del av all träningsvilja som jag har, så hade han varit nöjd.
 
 
Jag ska tänka på honom när det går som tyngst, när jag vill ge upp, när jag känner att krafterna är slut, då ska jag tänka på Gerry och på allt roligt vi har haft, alla fina stunder och på hans stora händer som kunde så mycket.
Jag ska springa för honom, för oss. För vårt lilla team som vi hade. 
Du fattas oss!
 
 

Formen inför Lidingöloppet

Det är bara dagar kvar nu. Drygt 1 vecka. Tanken är att jag ska springa Lidingöloppet nästa lördag. Min sista etapp på den här enorma resan att genomföra En Svensk Klassiker. Min älskade Johan har varit min följeslagare och jag hans, fram till sista etappen. 
 
 
Min form är nog rätt okej tror jag, det är väl den mentala biten som inte riktigt är på topp. Men jag jobbar på det. Jag har egentligen ingen lust överhuvudtaget att ställa upp. Jag har tappat träningslusten totalt om än tillfälligt så är motivationen totalt borta just nu.
 
 
 
 
Det är tur att jag har min bruna bästis att ta till. Vi skrapade ihop 15,5 km tillsammans och hans sinnesstämning var precis den samma som alltid - på topp.
 
Jag har några träningspass kvar nu innan nästa lördag. Jag ska göra mitt bästa för att ta mig runt, komma i mål och få avsluta min Klassiker. Klart som sjutton att jag ska göra det!
 
 
Vem kan motså den här blicken?
Matte? Ska vi inte ut i skogen en sväng? Är inte du lite springsugen?
 
Visa fler inlägg