katharina

Ibland så måste man ta sig igenom olika slags prövningar i livet. Vissa prövningar kan man lättare förstå och ta till sig än andra. När barn drabbas av svåra sjukdomar har jag ingen som helst förståelse för skälet till det hela. Vad ska det tjäna till? Varför ska barn lida? De är ju oskyldiga små varelser som lär sig att leva. Som ska lära sig vad livet har att ge. Smärta och lidande ska inte vara såna ingredienser om ni frågar mig.

 

 

Men ibland står man där ändå. Inför livets prövningar. Ibland gång på gång.

 

Det är underbart att i såna stunder känna att man är två. Att ha en stark axel att luta sig emot. En stark person som tar emot med öppna armar och som famnar om, älskar och ger precis så mycket så man orkar lite till.

 

 

Min man är en sån person. Han vet så väl när det att dags att dra i bromsen, stanna upp och hoppa in i vår lilla kupa. En kupa där det inte finns något lidande eller några prövningar för stunden. Där finns det bara en massa kärlek.

 

Nu går vi in i sista veckan innan Stinas operation. Vi har därför valt att ta hem henne ifrån skolan. Hon får göra sitt skolarbete hemma för att inte riskera att åka på någon infektion inför operationen.

Johan och jag får dela upp dagarna lite. Jag jobbar förmiddag och Johan får jobba eftermiddag. Det fungerar.

 

Igår firade vi 6 månader som man & hustru. Kanske låter det lite fjantigt, men jag tror på att uppvakta varandra i vardagen. Det håller kärleken vid liv. Det är kanske extra viktigt när man står inför tuffa utmaningar?

 

 

När jag kom hem igår så blev jag uppvaktad av min älskade make med champagne och snittar. På en måndag!

Men varför skulle man inte kunna njuta av det på en måndag? Njuta av varandra en vanlig måndag?