Domedagen

Någonstans där bak har jag väl haft det lite på känn.
Men ni vet ju att hoppet är ju det sista som överger en.
 
 
Det kommer inte att bli något Lidingölopp för mig mer.
Inte heller någon Järvmil.
 
Gårdagens läkarbesök bekräftade mina farhågor.
Operation är ett måste.
 
 
Min vänstra hälsena mår inte så bra.
Ingen av mina hälsenor mår så bra egentligen och har inte gjort det på några år...
 
Jag spelar lite rysk roulette varje gång jag tar mig en löprunda.
 
 
 
 
Jag försökte förklara att det här med en operation passar dåligt in i mitt liv. 
 
I januari jagar vi fortfarande och även lite in i februari.
I mars ska jag åka Vasaloppet.
Så tidigast i april enligt mitt schema...
 
 
Farbror doktorn var snäll och lät mig önska operationsperiod.
 
Men jag är inte där än.
Det är ju ett tag kvar!
 
 
Jag tänker mig att jag mentalt hinner landa i det här beslutet på dessa månader.
 
Jag behöver förlika mig med att det inte blir några fler långlopp för min del.
 
Jag får hitta andra lösningar.
Det kanske måste få bli den där jävla cykeln ändå...??!
 
 
Det första Stina sa när hon fick veta om min planerade operation;
"Men hur ska det gå för Yosh då??!"
 
Ja, hur ska det gå för Yosh när jag inte kan springa mer?
Hur ska det gå för mig?
Hur ska det gå för oss när vi ska lära oss leva utan våra ljuvliga morgonrundor när Järvsö vaknar?
 
Sanningen är att jag får svälja gråten lite när jag tänker på det.
 
Men det är flera månader kvar och innan dess så har jag hittat någon bra lösning ska ni se!
Jag brukar faktiskt lösa det mesta!
 
 
En olycka kommer ju sällan ensam är det sagt.
Stina har börjat halta igen.
Ett hårt bakslag.
 
Men vi ser det mest som en liten överansträngning (ber till Gud!) eftersom hon har tränat rätt tufft nu ett tag med truppgymnastiken.
Hon får vila och avlasta med kryckorna i ett par dagar tills vi har pratat med Uppsala.
 
 
Säkert bara tillfälligt och det vänder nog lika fort som det kom.
Men det känns inte så bra i "mamma-maggropen"...
 
Men för tusan!
Vi har klarat motvindar förut.
 
Kom an bara så ska vi ta den här vända också!
 
 
 
0 kommentarer
publicerat i Träning
Taggar: Löpning, Operation, Perthes, Perthes Sjukdom, Pertheskid, Running

Mina favoriter

Min lördag spenderades med två av mina favoriter med det bästa jag vet.
 
Att vara i skogen!
 
 
Det behövs så lite.
En smarrig matsäck.
Lite ved och elddon.
  
 
Då kommer man långt.
Hela mitt väsen tankar energi i skogen.
 
Mina döttrar är inte riktigt lika förtjusta.
Inte riktigt än.
 
 
Bilderna ljuger en smula.
Tonåringen var inte så här harmonisk hela tiden.
 
Vid en rätt lång och brant uppförsbacke brast det.
 
Har ni sett det här klippet på Youtube med mannen som ska cykla montainbike uppför en skogsbacke?
 
 
Han som har en spärr i huvudet?
Om inte - sök upp det på Youtube...
 
 
Det var ungefär samma utbrott för tonåringen i mitten av den backe vi besteg.
 
Hon vänder mig ryggen och säger med gråten i halsen;
"Nej, nu skiter jag i det här. Så jävla typiskt dig! Du säger så förbannat glatt att vi bara ska gå en liten bit och så blir det en jävla expedition??!"
 
 
Sanningen är lite mittemellan.
Det var faktiskt bara det utbrottet i backen.
 
Annars var tonåringen otroligt amper och glad, tacksam och en smula eurorisk.
 
 
Jag är ju alltig sjukt eurofisk.
Retsamt glad.
 
Men är inte livet fantastiskt då?
Även om det ibland innebär några uppförsbackar?
När backen är över går det ju oftast rätt lätt utför.
 
Jag väljer att se det så.
 
Ha en fortsatt trevlig helg! 💕💛
 

Botar min jaktabstinens...

Nu har det gått tretton dagar sedan jag jagade senast och jag längtar ut nå så fasligt!
 
 
Tanken var att jag skulle jaga älg idag men livet kom emellan. Så är det ibland och så måste det få vara.
 
Men jag stillar min abstinen något med att vara utomhus och då så klart med min bruna bästis, Yosh.
 
 
Stunderna med min polare är oslagbara och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom.
 
Vem skulle orka med mig om inte han fanns?
Vi har ju samma slags bokstavskombination.
 
 
Men resan hit har inte varit lätt.
 
Sanningen ska sägas att jag har många gånger slitit i mitt hår, slängt kopplet åt ett håll och Yosh åt ett annat och sagt att det är tamejfanomöjligt att få hunden att fatta vad jag vill!
 
 
 
Jag vet att Kenth Gustafsson (ägare till Yosh pappa) flera gånger undrat vilken av alla svordomar och långa, arga ramsor jag tror att Yosh förstod bäst?
 
Fan.
 
 
Våra första tre år var en rejäl prövning.
Jag har aldrig varit med om liknande.
Både jag och Yosh grät. 
 
Eller mest jag.
 
 
Men nu skulle jag inte byta ut honom för alla pengar i världen!
Aldrig!
 
Visst, han hittar fortfarande på en del bus och upptåg. 
Han är ju en vorsteh!
 
Men där emellan är han helt ljuvlig! 
Följsam, trevlig, snäll, trogen och enormt samarbetsvillig.
 
Vad vore jag utan Yosh? 💕
0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: Bästa vänner, Hund, Huntingdog, Jakthund, Outdoors, Vorsteh, Vänner
Visa fler inlägg