Behind the scenes...

2016 var året för vår stora dag. 30 juli 2016 skulle vi äntligen bli hustru och man. Men vägen dit var inte helt spikrak och enkel. Det blev ett år där känslorna testades på flera olika sätt. 
 
 
 Ett år där vänner, riktiga vänner, fick en större innebörd. 
 
 
Våren började underbart!
Ljuset kom tillbaka och Yosh och jag kunde få avnjuta våra härliga morgonrundor.
Men en av dessa mornar höll på att kosta honom livet...
 
 
 
En dag i maj fick jag i panik köra honom ner till Uppsala där de med nöd och näppe klarade livhanken på vår bruna bästis. Hans ena lunga brast under vår löprunda och hans liv hängde på en skör tråd...
 
 
Nästa smäll strax därpå, får vi veta att Stina är sjuk.
Hon har fått en ovanlig sjukdom som heter Perthes.
 
 
Hon har under en ganska lång tid den här våren klagat på svår smärta i det vänstra benet. Hon har haltat och haft svårt att gå. Det tog lång tid för läkarna att fastställa en diagnos.
 
 
När vi väl fick diagnosen så var det på ett sätt lite lättande. Nu visste vi vad som felade. Men vi visste inte i den stunden vad som väntade... tur var väl det? Hon blev beroende av rullstol och kryckor. Ett tufft slag i en liten 7-åringsliv. Hon hamnade i en depression och sa att hon inte ville leva längre. Hon ville börja om.
Såna ord är tuffa att höra för en mamma...
 
 
I de här stunderna finns det ändå personer som betyder så mycket. De som skickar ett litet sms, en hälsning via messenger eller slår en signal. 
 
 
Vänner som liksom finns där. Som genom små handlngar visar att de finns där om vi skulle behöva.
 
 
Mitt i allt det här planerades också vårt bröllop. Vår stora dag!
Någonstans kändes det lite surt att vi inte skulle kunna få njuta av vårt bröllop och kärlek utan att det skulle kantas av olika tråkiga händelser.
 
 
Det är en sån här gång som riktiga vänner betyder så makalöst mycket!
När man känner att de finns där för oss.
 
Vi hade ett sånt underbart gäng som fixade och piffade inför vår stora dag den 30 juli 2016!
Det har snart gått ett helt år sedan dess. Jag känner fortfarande en sån stor tacksamhet och välsignelse att ha dessa människor i vårt liv!
 
 
Våra barn ska också ha en stor eloge!
Deras tålamod, enorma hjärtan. Framförallt Stinas storasystrar som på ett makalöst sätt ha fått stått tillbaka lite i samband med Stinas sjukdom.
 
 
De var så otroligt delaktiga i bröllopet. På flera sätt än jag kunde tro dessutom!
Att de alla i sin hemlighet var och övade in en låt som pappan skrivit till mig och som de sedan framförde i kyrkan på bröllopet!
Jösses, säger jag bara!!!
 
 
De fick stå ut med den här mamman som vissa dagar hade känslorna utanpå. Dels inför det stundande bröllopet, men också med Yosh och Stinas sjukdomar.
Stackars barn. 
Jag hoppas att jag har gottgjort det hela för dem... om inte så ska jag verkligen försöka göra det!
 
 
Men att ha vänner som erbjuder sig att hjälpa till och vill vara delaktiga, från hjärtat.
Det betyder så mycket!
 
 
 
Valet av tärnor var för mig självklart.
Jag visste att om Hanna tackade ja till erbjudandet, skulle jag få en tärna som ställde upp till 200% och lite till. Det är jag så otroligt tacksam över! 
 
 
Min andra tärna, vapendragare och barndomsvän är hon som ringer eller bara skickar ett simpelt sms med orden;"Jag älskar dig."
Att hon var vid min sida den dagen är obetalbart!
 
 
Anna var den som fanns där i okristliga klockslag för träning när min kropp var lite extra orolig. Det är jag också så makalöst tacksam över!
 
 
 
Jag blev otroligt glad och rörd över den möhippa som hade anordnats av mina fina vänner. För min skull! Helt sjukt roligt. Galet. Vansinnigt skojigt och som jag sent skall glömma!
 
 
 
 
Allt pyssel innan som vi fick hjälp av våra döttrar och vänner kändes otroligt lyxigt!
 
 
Jag gissar att jag vid dessa dagar innan bröllopet var än mer "tissig" än vanligt. Vet att någon vid något tilfälle kallade mig för "bridezilla"??!
  
Känns ju helt främmande!
 
 
 
Mågsmula, föräldrar, barn och vänner bubbade och bar, donade och piffade.
 
 
Allt för att få ett "vitt och krispigt" resultat enligt Carolines inredningsplan. :)
Utan henne vet jag inte hur det hade blivit? 
 
 
 
Bröllopsdagens förmiddag tillbringades på frisörsalongen Syrran & Jag med mina fina tärnor och frisörerna Malin och Anna.
 
 
 
Jisses, de timmarna innan det var dags att åka var nerverna verkligen utanpå kroppen. Jag blev tillsagd att äta både det ena och det andra av mina tärnor, men det var verkligen tufft att få i sig något...
 
 
Men lite bubbel har jag hört ska vara bra för mycket. Kanske framför allt bröllopsnerver?
 
 
Nu har det som sagt snart gått ett år och jag vill på något sätt höja alla som var delaktiga i vår dag. Jag kan bara rabbla några men att göra det vore tokigt om det är någon som inte blir nämnd. Jag är så otroligt tacksam över allt ni gjorde för oss!
 
 
Om drygt en vecka ska vi fira vår första bröllopsdag och det kommer vi göra på bästa sätt. Vi kommer bo och njuta som kungligheter, öppna flera av gästernas brev som är daterade just till vår första bröllopsdag. Vi ska titta på bilder, dricka bubbel och njuta av varandra och vår kärlek.
 
Tack alla ni som delade vår stora dag.
Tack för att ni ville vara delaktiga.
 
Tack för att ni finns i våra liv!

Det här med golf...

Ja, jösses??! Nu är jag tvungen att äta upp allt jag tidigare sagt. Som vanligt. Det är väl så typiskt? Man är snabb att döma. Som jag fnyst åt golf. Som jag har tyckt en massa! 
 
 
Johan har i många år haft en önskan om att ta upp sitt golfande igen. Det är nog mer än 10 år sedan han golfade sist. Jag har absolut inte hindrat honom. Absolut inte! Men han ville gärna att jag skulle dela hans intresse. Där har jag varit tydlig och sagt blankt nej!
Länge!
 
 
 
Men så följde vi med honom för någon vecka sedan. Bara för att testa.
Det här med golf kanske även kan vara något för Stina? Det var nog där i den funderingen som han lyckades övertyga mig om att testa. För Stinas skull.
Hon med sin Perthes kan ju ändå spela golf. 
 
 
Stina var inte heller helt övertygad.
Men så som av en händelse startades det en golfkurs på Järvsöbaden så väldigt lagom till pass.
Ja, men varför inte?
Vi kan ju ge det en chans?
 
 
På "Driving Ranchen" (där man tränar utslagen) var Stina inte särskilt taggad. Men sen...
När hon väl kom ut på banan!
 
 
Jädra unge!
Så duktig och så jämn i sina slag.
 
 
Annat är det med mig. Jag slår lite hit och dit. Ibland får man in slagen och det känns fantastiskt. Man tycker att man borde kunna vara med på en tour.
Nästa slag far åt fanders eller kanske bara "pluppar" upp och landar precis framför...
 
 
I torsdags fick vi båda grönt kort och är nu medlemmar i Järvsöbadens GK!
HA HA HA, det trodde man väl aldrig?
 
 
Nu har vi spelat i stort sett varje dag.
Det var en bekant som sa;
"Kul att du och Stina har börjat spela golf. Det blir som en gift, jag lovar!"
 
Jag är beredd att hålla med!
 
 
Jag drömmer om när jag tränar utslag på "ranchen". Jag tänker golf och försöker hitta en stund under dagen som passar för en golfrunda.
 
Herre Gud... nu är jag nog snart en av dessa golfare jag tidigare fnyst åt.
 
Jag får passa på att säga förlåt.
Förlåt för att jag har dömt er och golfen.
 
 
Johan njuter han också.
På sitt sätt. Han har ju lyckats övertyga oss!
 
 
Det har ju så klart kostat lite.
Men jag tänker att det är jag säkert värd? Ha, ha, ha!
Stina har också fått egna klubbor!
 
 
Ja, jädrar...
Det kunde man väl aldrig tro?
 
 
Men min käre make har faktiskt oftast rätt. Han var övertygad om att jag skulle gilla golf bara jag gav det en chans. Jag har mer eller mindre protesterat.
Nu längtar jag ut på golfbanan.
Shit... men jo, jag erkänner.
 
Jag är fast!

Några dagar i Höga Kusten - som balsam för själen!

Att få spendera några dagar i min favoritskog på svärmors marker uppe i Höga Kusten, är som balsam för själen. Det är också där vi jagar älg om höstarna. Där är där jag har skjutit mina älgar. 
 
 
Idag har vi i jaktlaget snickrat ihop två nya jaktorn på nya pass. Spännande och se vad de ger för utdelning i september.
 
 
Det är alltid lika trevligt att få träffas, att få prata och ta upp gamla jaktminnen och planer inför kommande jakt.
 
 
 
Det är perfekt när vi är hos svärmor. Barnen får allt då på något sätt. De kan vara med på så mycket de orkar och har lust med, sen kan de rätt raskt komma på att de vill till farmor och leka. Så perfekt och lyxigt!
 
 
Nu ser vi fram emot jakten i september. Men innan den jakten ska Johan och jag upp till fjälls på fågelpremiären.
Som jag längtar nu. Som jag längtar till jaktsäsongen!!!
 
 
Våra dagar här uppe har ju så klart inte bara handlat om jakt. 
Vi har haft en massa kusinmys och jag har fått sett en del av min mans hembygd.
Efter alla dessa år så har jag mest fått sett jaktmarkerna, men nu bad jag faktiskt om att få se mig om lite kring Höga Kusten.
Jag har hört att det ska vara så fint här uppe... ;-)
 
 
Så jag har fått uppleva Skulefestivalen!
 
 
 
Stina fick träffa några av Skulefestivalens artister.
Måns var nog den som smällde högst på hennes önskelista!
 
 
 Nu packar vi väskorna för hemfärd imorgon.
Nya äventyr står på schemat. Stina ska åka till storasyrran i Stockholm för att bland annat göra Grönan osäker!
 
 
 Tack för härliga dagar alla inblandade.
Tack Höga Kusten för allt det vackra du bjöd på!
Kommer snart tillbaka igen.
Visa fler inlägg