Stina gör enorma framsteg

Det är helt fantastiskt!
Det är nu drygt två månader sedan Stinas operation.
Eller 72 dagar om man så vill.
 
 
Ingen smärta i dagsläget att tala om.
Ingen rullstol till vardags.
Går oftare utan kryckor än med! 
 
 
Humöret!
Humöret är underbart.
En glad liten 8-åring som njuter av dagarna.
Njuter att vara mer rörlig.
Njuter att kunna vara med! 
 
 
Jag har lovat henne att vi ska ta fram cykeln i helgen.
Fattar ni vad stort??!
 
 
Det är ganska precis ett år sedan hon började halta och klaga över smärtan ifrån sitt vänstra knä.
Det tog många sömnlösa nätter och sjukhusbesök innan vi förstod vad som orsakade all smärta.
 
 
Att denna lilla människa har fått stått ut med allt det här...
Att denna lilla hjältinna har sånt mod, sån styrka.
 
Vi andra kan bara se på och förundras och önska att vi bestatt en promille av allt mod och smärttålighet som hon gör.
 
 
 
Sjukhusbesöken blir färre och färre.
Vi återgår så sakteliga till ett normalt liv (kanske inte riktigt men mer än förut i varje fall).
 
 
Visst, Stina har fortfarande sjukdomen Perthes. Det vet vi.
Men livet är så mycket enklare för henne just nu.
Just nu finns ingen smärta.
Just nu finns ingen rullstol till vardags.
Just nu fungerar det ypperligt!
 
 
Benlängdsskillnaden är påtaglig. Men enligt läkarna skall det jämna ut sig med tiden. Det andra benet kommer att slå av på sin tillväxt så det sjuka hinner ikapp. 
Smart uträknat, kroppen! Tack för det.
 
 
Jag må vara partisk, jag vet.
Men den här lilla, vackra människan är värd alla medaljer i världen för att hon står ut, att hon orkar kämpa.
 
Jag slås återigen av den där meningen en nattsköterska en gång sa till mig när min styrka försvann och gråten tog över;
"Man får precis så mycket som man klarar av"
 
Det är nog sant.
 
Men just nu njuter vi.
Just nu passar vi på att vara så "vanliga" som vi bara kan!

Tack familjen för en härlig påsk!

Så var vi hemma igen.
Vi har fått några härliga dagar uppe i fjälls över påsk. Helt enligt tradition.
Vädret verkar också vara helt enligt tradition...
 
 
 
Fast det gör inte så mycket när allt kommer omkring.
Det är ju så himla mysigt att få vara tillsammans och få några dagar ledigt. Bara det slår ju vilken blåhimmel som helst!
 
 
 
En härlig bild egentligen... men nu när jag ser den ser det ju lite knepigt ut... en hagelpatron mitt i bild och ett så gott som urdrucket vinglas till höger i bild...
 
Sanningen är den att morfar hade hittat den här i "vår stuga" och undrade "om det var ett riktigt skott". Det har ramlat ur våra fickor när vi varit uppe och jagat. :)
Vinglaset... ja, det är nog någon av oss skyldig till.
 
 
Så härligt när man är ute hela dagarna på nya utflykter och äventyr.
 
 
 
 
Matsäcken smakar väl aldrig så bra som utomhus?
 
 
 
Som vanligt och helt enligt vår tradition, så fick vi ingen fisk. ;)
 
 
 
 
 
Men Påskmaten var lika god i år som förra året!
 
 
 
 
 
 
Tack familjen för en underbart härlig påsk! 
En kommentar
publicerat i Familj
Taggar: Barn, Familj, Fjällen, Ljungdalsfjällen, Påsk, Storsjö

Jag har bestämt mig...

... för att bli en bättre människa. Klyschigt va? Men på riktigt. För en tid sedan bestämde jag mig för att bli en bättre människa för min egen skull. För att jag själv ska må bättre.
Ni vet de här människorna som man har runt sig som alltid är sura, bittra och lite avundsjuka på andra. Såna som tar energi och som äter upp allt roligt. Såna som man går och muttrar över och som man bemöter på ett lika trist och avskyvärt sätt.
 
 
 Jag märkte att jag genom att försöka vara likadan tillbaka och ville förändra dessa människor gjorde mig än mer olycklig och irriterad.
Jag tror inte ens att jag märkte det själv. Det bara rullade på. En gammal vana. Totalt meningslöst!
Den enda som mådde ännu sämre var ju jag.
 
 
Så jag bestämde mig för att bemöta detta sura, bittra och trista med helt andra vapen.
Gissa om jag mår mycket bättre?
Gissa om det fungerar då?
 
 
Efter fredagens frukansvärda terrorattack har det blivit än mer tydligt hur jag vill leva mitt liv, hur jag vill vara som person och medmänniska, hur jag vill må som människa.
 
Det är bara jag själv som är ansvarig över mitt eget mående.
Det är bara jag som kan bestämma hur jag ska bemöta min medmänniskor. 
Jag har bestämt mig att inte låta mig påverkas.
Jag har bestämt mig för att bli ett bättre jag.
 
 
Jag har också bestämt mig för att jobba med mina dåliga sidor.
Tro mig... dom är några! Men jag är medveten om dem. Jag säger inte att det är lätt, men jag är medveten om dem och då har jag ändå kommit en bit. Jag har ju så klart en lång väg kvar. Jag tror faktiskt inte att man någonsin kan bli klar med ett sånt uppdrag.
 
 
Fredagens fruktansvärda terrorattack gjorde det hela än mer tydligt. 
Min familj är det absolut viktigaste för mig.
Mina nära och kära.
Det är efter en sån här kris man inser vad som egentligen är viktigt. Att vi alla är medmänniskor. Att vi alla har ett stort ansvar att vara det bästa av sitt jag.
 
 
Jag hoppas att alla genom denna handling kanske stannar upp och lyfter blicken lite. Lyfter den ifrån sitt egna ego, ser lite objektivt och öppnar sina sinnen för förändring.
 
 
Tänk om vi alla kunde öppna sinnena och sudda bort dessa osmakliga egenskaper så som bitterhet, avundsjuka och missunsamhet.
 
 
Alla skulle må så mycket bättre. Vi skulle kunna lyfta varandra vid framgång.
Vara glada för varandras framsteg och hylla varandra.
 
 
Jag har bestämt mig i varje fall.
Jag ska bli en bättre medmänniska.
Jag ska verkligen se till att jobba med mina dåliga sidor.
 
Har du bestämt dig?
 
 
Visa fler inlägg