Hur går det för Princess?

Två veckor har gått sedan operation nummer två. Det har gått väldigt bra måste jag säga. Inte mycket till smärta, inte mer än vanligt ska jag väl kanske tillägga.
 
 
Nu återstår ytterligare fyra veckor i stillhet för Stina. Det är kanske det som är det svåraste just nu. Att hålla henne tillbaka, att inte ramla, hoppa, springa osv.
Hennes opererade ben är ju väldigt skört. Ett benbrott just nu vore förödande...
 
 
Såret läker fint och kirurgerna har gjort ett snyggt jobb. De gick in i det gamla ärret så det kommer nog inte synas så mycket när det väl har lagt sig lite.
 
Det kan vara lite tufft nu när det är sommar med alla härliga och roliga aktiviteter. Det står en studsmatta i var och varannan trädgård. Just studsmattor är kirurgernas största farhågor. Det är svårt att låta Stina se på när de andra barnen hoppar. Men vi brukar försöka undvika såna situationer och platser så långt det går. Men hon är duktig. Hon är amper och håller ut.
Hon kommer ju i varje fall att få hoppa upp i hästsadeln igen vecka 25!
 
Själv har jag farit som en skållad råtta runt halva vårt rike. Tänk så vackert Sverige är!
Men helgen har spenderats på  den vackraste platsen av dem alla - på hemmaplan i ett fantastiskt väder!
 
 
 
När jag är borta så där med jobbet så blir längtan hem efter min familj extra stor. Jag blir också än mer hemmakär när jag far runt som jag gör, på gränsen till osocial för jag vill helst inte åka någonstans utan bara vara hemma.
 
 
Fast våra mellisar känner inte samma längtan hem som jag gör. Det är lite tvärtom med dom. Nu är tiden inne då polarna smäller högre och att vara med dom är mycket viktigare (ROLIGARE!) än att vara hemma och ha mysfredag med oss gamlingar.
Ester har varit i Ljusdal hos kompisar och övernattat, Malin tog bussen med polarna till Hudik för en heldags shopping. De börjar bli stora nu...
 
 
Men jag njuter av att bara vara hemma. Nu är det extra underbart.
Imorgon ska jag njuta på bästa sätt genom att ta en löprunda i ottan.
Precis då när solen stiger över Järvsöklacks kant, då tussar jag iväg.
 
Helt underbart! 
 
 

De förnyade sina löften!

Min bror bjöd in till 50-års fest i lördags.
Vilken fest det blev!!!
Han har alltid varit aktiv inom det militära. Det har varit allt ifrån FBU, FN-tjänst i Bosninen och nu Hemvärnet.
Temat för festkvällen var därför repmånad.
Alla hade fått en varsin inkallningsorder som inbjudning där vi skulle infinna oss i uniform kl 1600 på Camp Kullbacken i Sala!
 
 
Efter den kulinariska middagen beståedne av ärtsoppa och punch, fick vi plötsligt höra Delsbo Brudmarsch eka i trädgårdens högtalare.
Alla gästerna blev paffa när Stefan och Cissi kom ut på altanen tillsammans med Prästen Sture.
 
 
Efter 10-års äktenskap förnyade de sina löften till varandra under en otroligt vacker Gudstjänst i deras trädgård tillsammans med en festglad och en smula sliriga församlingsgäster.
Men vilken stämning det blev!
 
 
Inte ett öga lämnades torrt!
Jag är otroligt glad för min storebrors skull att han har lyckats hitta Cecilia. Hon är fantastisk med honom. Ingen annan i HELA universum skulle orka med honom och hans galna upptåg. Men hon gör det. Hon håller ordning på honom och gör honom till en lycklig man!
Han gör ju henne också lycklig som låter henne vara med på alla hans galna upptåg.
Lyllo henne! 😂
 
 
 
En av gästerna tog ut oss på fältet och plåtade rätt coola bilder i motljuset. Det är ju inte alla dagar jag försöker se ut som en militär. I något förstora kläder dessutom...
 
 
Jag höll faktiskt ett tal till min storebror. I en megafon!
Han har ju alltid varit ungefär EN METER längre än mig. (Alla är väl i och för sig längre än mig...) 😅
Men jag ville göra mig hörd för en gångs skull.
Det fungerade faktiskt rätt bra!
 
 
 
Det var en härlig kväll med många härliga skratt!
 
Tusen tack Stefan och Cissi för att jag återigen fick uppleva er kärlek tillsammans och för festen ni bjöd på.
Den skall vi sent glömma!
 
Puss på er! 💕 

Vi tankar ny energi och laddar batterierna

 
Det har gått tre dagar sedan operationen.
Vilken fantastisk skillnad det är från förra gången!
Smärtan är i stort sett obefintlig. Visst, Avledon har det väl förbrukats, men inte några mängder.
 
 
Ungen i sig är så mycket mer lätt i sinnet än förra gången. Hon är fortfarande ganska glad, sprallig och ja men ni vet, som barn ska vara. Lite full i liv, lite bus och klurigheter.
Sådant som jag inte såg hos henne på över ett år.
Hon som till och med sa till mig ordagrant att hon inte ville leva längre.
Ynka sju år...
 
 
 
Även om hon nu har en period igen där livet tar ett steg tillbaka, där hon blir lite rörelsehindrad. Så har vi ändå en målbild. Vid skolavslutningen har det gått sex veckor och då skall benet ha blivit så pass starkt att hon förmodligen kommer kunna leva som förut. Cykla, rida, simma och allt det andra hon gillar.
Visst, hon kommer ju att ha Perthes kvar och hon kommer fortfarande att ha den där karaktäristiska gången, men hon hittar sina egna lösningar och kan göra så himla mycket ändå.
Leva loppan helt enkelt!
 
 
Jag har också hämtat ny energi. Ljuset är tillbaka på allvar nu och när klockan är runt 05 så bjuder Järvsö på en sån här vacker utskikt ifrån Järvsöbacken!
 
 
 
Mina ben mår bra igen, men jag försöker lyssna på kroppen och tar det försiktigt nu innan jag börjar springa igen. 
Lite svårt är det ju när mina nya skor känns som ett par ljuvliga mockasiner som vill studsa fram!
 
 
Jag får nöja mig med långa promenader med min bruna bästis och det är ju inte så fy skam det heller!
Men snart, mycket snart, kommer jag börja tussa lite försiktigt för att snart vara igång med löpningen på allvar igen.
Innan dess får jag nöja mig med cykling och rullskidor!
 
Visa fler inlägg