Hur har det gått för Yosh?

Fy fanken alltså. Det här med när barn eller djur blir sjuka och behöver sjukvård.
Alltså skjut mig i foten eller något!
 
 
 
 
Det gör så ont i hela mig.
För att svara på alla kommentarer på Instagram och messenger så tänkte jag förklara här vad som har hänt.
Egntligen inget allvarligt men tillräckligt för att det ska göra ont i mig...
 
 
 
Igår upptäckte mellandottern Ester att Yosh hade två trasiga klor.
Förmodligen har de gått sönder när vi har varit ute och åkt skidor. Det händer ju ibland....
Men de hade gått sönder på längden. 
 
Jag ringde således veterinären i morse och vi fick en tid 10:20.
Skönt att det kunde ta emot oss samma dag.
Vi har faktiskt aldrig sökt vård för Yosh för "simpla" saker som trasiga klor eller andra åkommor.
Han har klarat sig ifrån sånt.
 
De gånger vi har behövt veterinärvård har det varit frågan om överlevnad.
Sist var 2016 när hans lunga sprack under vår löprunda.
Ilfart ner til Uppsala.
Med nöd och näppe klarade de livhanken på honom!
Tack gode Gud för det!
 
 
Det är svårt att beskriva vad Yosh betyder för mig.
Han är helt klart min absolut bästa vän.
Han är magisk, snäll, rolig, energisk, snabb, snygg, trogen. Våra första år tillsammans var ingen dans på rosor, det skall erkännas.
 
 
Han var många gånger till salu eller till skänks.
En tuff hund som var stenhård.
Men vi gav oss inte!
Många tårar och en hel rad med svordomar!
 
 
Men till slut fann vi varandra.
Vi fann varandra på en nivå som jag inte trodde var möjlig.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom.
Vad skulle jag vara då?
 
 
Den här hunden har berikat vår familj otroligt.
Det går inte att beskriva.
När han blir sjuk så stannar hela familjen upp på något sätt. Allt handlar om Yosh.
 
När ska han bli som vanligt igen?
När ska han sno Stinas mackor från köksbordet när ingen ser? När ska han smyga upp i Esters soffa fast han inte får?
När ska han putta upp toalettdörren för att lägga sig på badrumsmattan och njuta av golvvärmen?
 
 
Utan honom är mina morgonrundor inget värt.
Vem ska orka med mig?
Jag hoppas att han håller i många år till.
Den 24 februari fyller han sju år.
Kan vi stoppa tiden???!
Hur ska jag kunna leva vidare utan Yosh?
Tanken skrämmer mig makalöst!
 
 
När vi behöver veterinärvård kommer tanken till mig lite extra. 
Nu har det ändå gått bra.
Två klor som var trasiga och som dessvärre var tvungen att tas bort.
Dessutom passade vi på att ta bort en bröstvårta som har växt sig onormalt stor.
 
 
Älskade Yosh!
Om jag kunde få dig hel igen skulle jag göra det bums!
Men det läker förhoppningsvis snabbt och så kommer du vara som vanligt igen.
Lika busig, lika påhittig för att gå husse på nerverna lite extra.
 
 
Jag tror att jag bäddar åt mig själv bredvid honom i natt.
Bara för att vara nära om han får ont.
Han har nyss fått påfyllning av smärtindring, men han behöver mig. Eller sanningen är väl att jag behöver vara nära honom.
Vad vore jag utan Yosh?
 
Förresten vilken vorsteh kan skryta med en sån är benämning i sitt försäkringsbrev?
 
 
Yosh, snygg som få, snabb och snäll!
 
Mer än så behöver man inte säga!
 
 
 
0 kommentarer
publicerat i Jakt
Taggar: Jakt, Jakthund, Jägare, Veterinär, Vorsteh

Tågstoppet i Stockholm

Alltså, jag borde egentligen inte sitta här med ett leende på läpparna.
Jag borde ju egentligen vara irriterad och förbannad, precis som Mr. Perfect.
 
 
Dessvärre kryddar ju helgens reseupplevelser inte någon positiv anda på Mr.Perfects redan något motstridiga inställning till Globetrotterlivet...tyvärr.
 
 
Men jag kan inte låta bli att småle i sammanhanget. 
Hur i fasliga höjder kan man lyckas med att misslyckas så fatalt?
 
Resan ner börjar med glada barn och glad make. Han ser fram emot helgens inbokade möten, samt att få spendera lite extra tid med sin bedårande hustru.
Döttrarna skulle få spendera tid med sin journaliststuderande storasyster som bor i Solna.
En liten miss i logistiken gjorde att vi fick muta storasyrran att ha hand om småsyrrorna under helgens inbokade möten.
Det blev som vanligt dyrt som för mamman och pappan....
 
 
 
Nåväl, resan ner började i positiv anda. 
X-tåget kom och gick som det skulle.
Fram till strax innan Arbrå.
Tvärnit.
-Vad väntar vi på? frågar Stina
-Det är säkert bara ett tågmöte, svarar jag.
 
Varpå jag ser hur tågvärden och konduktören springer genom tåget till andra sidan.
Vi tittar förvånat på varandra.
Tåget står fortfarande still.
 
Efter cirka en kvart meddelar tågvärden med nervös stämma att tåget står still på grund av ett "växelfel".
Det känns inte riktigt som det stämmer eftersom ett annat tåg passerar oss precis på vänster sida.
 
 
 
X-trafiks tågpersonal kommer springande genom tåget igen, åt det andra hållet denna gång.
Jag försöker få kontakt med tågvärden som i sin tur ignorerar mig fullständigt.
 
Så plingar det till igen i tågets högtalare och på en som vanligt låg volym och med dålig ljudkvalité, får vi veta att tåget har gått sönder.
 
Strax därpå har en annan passagerare just pratat i mobilen varpå vi råkade höra att hon irriterat konstaterar att hon blir tydligen stående på vägen hem också. Det var ju samma visa på vägen dit, det verkar som om det är samma tåg.
 
Har man satt in ett redan trasigt tåg igen och hoppas på det bästa?
Japp, så var tydligen fallet.
X-trafiks tågvärd blev nu än mer nervös och svettig när han var tungen att gå igenom alla passagerares biljetter och eventuella tågbyten som efter cirka en timmes försening måste bytas ut.
 
Väl framme vid Gävle centralstation står vi på perrongen och hoppas på att vi ska få sittplatser. Vi hade ju bokat sådana men nu var vi ett 50-tal extra resenärer på nästa tåg mot Stockholm som också skulle få plats.
Vi hade tur. Snabb som en iller tog jag mig in i tåget och fick ta på fyra sittplatser.
Haleluja!
 
Så, äntligen. 
Härifrån och fram till söndag eftermiddag är allt verkligen toppen.
Våra inbokade möten flöt på bra och helt enligt plan.
 
 
 
Söndag och dags för hemfärd.
Glada och mätta hämtar vi döttrarna och får med oss storasystern också för lite extra tid till mys.
 
När vi kliver in på Centralen piper det till i samtligas mobiler.
Ett sms från SJ där man ursäktar den rådande väderleken och ber oss se över våra biljetter och boka om till ett annat tåg.
 
  
NEJ!
Fasen också. Jag har ju en inbokad intervju imorgon kl 10, Johan har inte med sig sin jobbdator och vovven är på dagis och skall hämtas.
 
Okej, vi testar. Men vi ser också hur allt fler tågavgångar blir inställda. En efter en.
Det har ju kommit lite snö.
I Sverige kommer det snö under vinterhalvåret.
SUPRISE!
 
Nä, inget tåg får passera Gävle så det blir till att boka en extra hotellnatt.
Under den här stunden då vi konstaterade att vi inte kommer att komma med något tåg, har den yngsta dottern just insett att det blir ytterligare en hotellnatt i huvudstaden.
 
 
Hon har svårt att hålla tillbaka sin glädje över detta och kör någon form av glädjedans av lycka och frågar gång på gång om tåget verkligen är inställt för att försäkra sig lite extra om den oplanerade extra hotellvistelsen.
 
Lite snabbt bokade om våra biljetter till dagen därpå och med lite extra hjälp av den äldsta av döttrar bokades det även en hotellnatt.
 
 
 
Vi laddar om och Mr. Perfect försöker se det positivt även om det i stunden är väldigt svårt.
Men han gör ett tappert försök.
Verkligen.
 
Vi säger hejdå till den äldsta dottern som hade andra planer för kvällen medan resten av familjen traskade vidare mot det bokade hotellet.
 
På hotellet hittar man ingen bokning.
-i vilket namn är det bokat?
-Olsson.
-Okej, stavas det med ett "H" eller?
 
När bokningen till slut hittades så visade det sig att vår älskade dotter lyckats bokat in oss den 3 mars. Inte den 3 februari. Det var dessutom betalat och klart. Med vårt kort.
 
Vi det här laget har Mr Perfect ledsnat för länge sen. Det är nu jag inte kan låta bli och skoja lite extra och fråga honom om vi inte skulle ha bokat någon trevlig resa framöver.
Han svarar inte.
Jag kan se hur hans käkar nästan krampar när han biter ihop och är trevlig emot tjejen i receptionen.
 
 
 
Till slut får vi vårt rum.
Lillasystern överlycklig och gör sig hemmastadd, bäddar och hoppar genast i pyjamasen för att njuta extra länge i hotellsängen.
 
Vi får en trevlig kväll trots allt, äter en god middag och sover gott.
 
Morgonen flyter på. God hotellflrukost och glada barn.
Mr. Perfect är vid gott mod.
Vi är ju snart hemma.
Tåget ska gå 10:21.
 
Tillsammans går vi återigen mot Centralen.
Solen skiner och gårdagens snöoväder känns som bortblåst.
Vi kliver in på Centralet och konstaterar att det är nog några fler än vi som skall åka idag.
Vi tittar upp på tavlan och ser vårt tåg.
Pjue, det är inte inställt!
 
Det plingar till i telefonen.
Vi tittar på varandra.
Jo då, vi hade alla fått samma sms från SJ.
Återigen är vårt tåg inställt.
 
Det är nu man inte kan göra annat än att bara asgarva.
Är det på riktigt?
Va fan?! 
Vi skulle ha tagit bilen som vi alltid gör annars!
 
 
 
Återigen bokas biljetterna om men den här gången på samma dag även om det blev ett par timmar senare.
Det vore väl själva fan om vi inte ska lyckas ta oss hem??!
 
12:21 rullade SJ InterCity, tåg 268 in på spår 17b.
Gud hör bön!
 
Efter mycket om och men kom vi till slut hem till Järvsö.
Jag är rädd för att det lär dröja innan jag får med mig Mr. Perfect på några längre resor framöver.
Nu har han verkligen fått skäl för hans väl användna uttryck:
"Man ska hålla sig hemma!"
 
 
 
 
 
 

Ingen återvändo!

 
Då är det gjort.
Beslutet är taget.
 
Jag har varit klok och lyssnat på doktorns och Mr. Perfects (och alla andras) råd om att avstå Vasaloppet i år.
 
Jag har sålt min startplats så nu finns det verkligen ingen återvändo.
 
Nu är det så.
 
 
Nio mil är långt och det vore ju onödigt om hälsenan small av under den resan från Sälen till Mora?
 
Jag gör bäst i att stå över, låta doktorn operera och bli helt bra till jaktsäsongen drar igång igen.
 
 
Jag får njuta av att kunna åka skidor med Yosh och förhoppningsvis hinna få många härliga skidpass i vinter innan det är dags för operationen.
 
 
Jag har mentalt ställt in mig på att tacka ja till nästa kallelse.
 
 
Sist jag pratade med dem önskade jag att de flyttade fram operationen till slutet av mars eller början av april.
 
 
Så fram till dessa ska vi njuta, Yosh och jag.
Jag får ju se det positivt att jag fortfarande kan åka skidor och jag får njuta av det.
 
Dessutom tillsammans med min bästa träningskompis av alla! 💕
2 kommentarer
publicerat i Träning
Taggar: Beslut, Träning, Vasaloppet, Vinter, Vorsteh, längdskidåkning
Visa fler inlägg