Älgjakt på "hemskogen".
Vi har nyss kommit hem från fyra dagars älgjakt på "hemskogen".
Nej, det är inte alls min hemskog utan min mans hemskog.
Men det är nog den skog jag känner bäst och hittar bäst i och det är också den skogen som jag började jaga i och i den skogen sköt mitt allra första älg.
Det är den här jakten som är lite speciell för oss båda.
Här jagar vi tillsammans med ett litet jaktlag med familjemedlemmar och nära vänner.
Det är högt i tak och fantastiskt trevligt.
Inga sura miner, avundsjuka eller missunnsamhet.
Här är ingen fråga för dum för att ställas och alla är lika viktiga oavsett ålder, erfarenhet eller uppgift.
Det är vad jag kallar jaktlag.
Nu hoppas och tror jag att de allra flesta har en lika skön stämning i sitt jaktlag som vi har.
Jag vill gärna tro det, även om man ibland erfar annat och hör historier som får en att baxna...
Det är extra skönt att det är så högt i tak i vårt jaktlag när man ska försöka få med sig barnen.
Våra fyra döttrar har inget som helst jaktintresse.
Jag vet inte om de har blivit mättade av vårt intresse genom uppväxten...?
Men ibland har nöden ingen lag.
Då får man ta till de knep som behövs.
Godis, varm choklad, trådlöst Wifi, varma kläder och ett löfte om lite shopping i Birsta på vägen hem.
Det fungerar relativt bra faktiskt.
Vilka fantastiskt härliga dagar vi har haft.
Vi längtar redan till nästa jakt!
Avslutningsvis vill jag bjuda er på en stämningsfull bild som säger så mycket.
Kanske lite extra för oss som vet vart i skogen den är tagen.
Men det här är från i morse när jag och min jaktkompis Jörgen är på väg ut på pass.
Klockan är strax efter kl 06, det är en svag nordvästlig vind och fyra grader varmt.
Vi skall strax skiljas åt.
Han går åt sitt håll och jag åt mitt.
Vi vänder oss emot varandra, nickar och liksom tyst önskar oss skitjakt.
Den här stunden är oslagbar.
Då förväntningarna är höga och jaktdagen är helt ny och oskriven.
Ni som vet.
Ni vet.