Lycka!

Tänkt dig att höra ditt barn säga att hon inte vill leva längre. Tänkt dig att få höra en liten 7-åring önska att "få börja om sitt liv" för hon vill inte leva det livet längre. Just de orden har jag fått höra. Det kan få vilket föräldrarhjärta som helst att gå i tusen bitar.
 
 
Det är nog inte förrän nu som vi båda kan se och förstå vad Stina har gått igenom. Hur vuxen hon blev mentalt. Hon blev "en gammal själ" när hon blev sjuk.
Tappade den spontana och sorglösa glädjen som ett barn har.
 
 
Idag gjorde hon premiär på hästryggen sedan operationen.
Som hon har längtat efter det här.
Mer än hon själv kunde föreställa sig.
 
 
Jag känner knappt igen henne. Hon är ett helt annat barn.
Glad, sprallig, pratglad, busig, tuff och modig.
 
Det blir så uppenbart att hon har mått ganska dåligt i sin lilla själ under de senaste året.
 
Innan operationen så var hon ganska "fessig" och ville helst inte rida själv. Vågade inte riktigt ta för sig i stallet.
 
Idag fick jag knappt vara med överhuvudtaget!
Där stod jag lite paff över att hon leder in sin lilla favorithäst, Storm, själv in i ridhuset.
 
 
Jag blev lika paff av att hon säger åt mig att hon vill mocka själv (grepen är längre än henne!) och tömma skottkärran. Att hon med sitt lilla trasiga ben, kämpar iväg en proppfull skottkärra tillsammans med kompisen Tindra.
Jag står kvar i stallet och får lägga band på mig för att inte ta över och köra skottkärran åt Stina till gödselcontainern.
 
Jag ser henne kämpa, ta små pauser i stallgången med den tunga och överfulla skottkärran, men ändå fnittra och ha så himla skoj med sin kompis.
 
Hon haltar.
Hon kämpar.
 
Hon är så lycklig och glad!
 
 
Det är svårt att förklara för att ni ska kunna förstå känslan.
Det är svårt att förklara den glädjen jag kan se i henne nu.
Små saker, men så stora i hennes liv, i våra liv.
 
 
När hon sen får avsluta stalldagen tillsammans med sin kompis med lek, filmmys och lördagsgodis.
 
Det är ju precis så det ska vara!
Sorglöst och roligt.
 
Mitt hjärta är så lättat.
Jag skulle kunna pussa hela världen. Kanske till och med Putin och Trump! (HA HA HA, då fattar ni va´?)
 
Det här är ren och skär lycka!
0 kommentarer
publicerat i Familj
Taggar: Barn, Hästar, Ljusdals Ridskola, Lycka, Perthes, Perthes Sjukdom

Jag får nypa mig i armen lite...

För ganska precis 7 månader sedan sa jag upp mig ifrån mitt jobb på CityMark. Ett jobb jag haft i 16 år och varit anställd i koncernen i 20 år. TJUGO ÅR!!!
Jag sade inte upp min anställning på grund av att jag vantrivdes på något vis. Nej, tvärtom. Jag har alltid älskat mitt jobb men...
 
 
... så blev Stina sjuk.
Vi visste att vi skulle få tuffa dagar med många sjukhusbesök, en stundande tuff operation att vänta och framför allt Stinas dagar skulle komma att bli tuffa.
Hon skulle behöva oss mer än någonsin.
 
 
Min tidigare anställning innebar ganska många resdagar till Stockholm och Malmö.
Det skulle inte längre vara aktuellt för mig att vara ifrån min familj. Framförallt inte Stina!
 
Vi spenderade vår bröllopsresa i långa, djupa diskussioner hur vår framtid skulle bli och hur vi på bästa sätt skulle kunna lösa det.
 
 
Vi kom fram till att det bästa vore om jag sa upp min anställning och började i min mans bolag. Det skulle göra det enklare för oss att styra våra dagar själva och kunna vara med Stina. Jag skulle slippa ångesten att resa bort ifrån min familj.
 
 
Så den 1 november började jag jobba tillsammans med min man.
Ett mycket bra beslut!
Ett av de bättre besluten!
 
 
Den frihet det ger...
Att själv bestämma över mina dagar. 
Ingen som undrar vart jag har varit om jag kommer in på kontoret lite sent.
Ingen som ifrågasätter om jag måste iväg på ytterligare ett sjukhusbesök med mitt barn.
Ingen som ifrågasätter om jag nått mina mål.
 
Den enda som ifrågasätter det ovan är jag själv.
Jag har svårt att ta in den fantastiska situation vi har.
 
Jag kan välja att träna en stund på dagen, kanske lite längre och börja min dag lite senare. Jag kanske tar en halvdag ledig för att jobba lite på kvällen istället? Eller jag kanske är helt ledig ett par dagar och väljer att jobba igen det nästa vecka?
 
Summa summarum - jag väljer själv.
 
 
Att sedan ha ett jobb som inkluderar mitt intresse för skog- och jakt gör ju att det förhöjer lyckan än mer.
Det är så fantastiskt bra på alla sätt att jag har svårt att tro att det verkligen är sant.
 
Det bästa av allt är att jag har så mycket tid med mina barn.
Att jag kan vara så närvarande.
Att min ork räcker till på ett helt annat sätt nu än tidigare.
 
Hela jag är mer tillfreds.
 
 

Stina gör enorma framsteg

Det är helt fantastiskt!
Det är nu drygt två månader sedan Stinas operation.
Eller 72 dagar om man så vill.
 
 
Ingen smärta i dagsläget att tala om.
Ingen rullstol till vardags.
Går oftare utan kryckor än med! 
 
 
Humöret!
Humöret är underbart.
En glad liten 8-åring som njuter av dagarna.
Njuter att vara mer rörlig.
Njuter att kunna vara med! 
 
 
Jag har lovat henne att vi ska ta fram cykeln i helgen.
Fattar ni vad stort??!
 
 
Det är ganska precis ett år sedan hon började halta och klaga över smärtan ifrån sitt vänstra knä.
Det tog många sömnlösa nätter och sjukhusbesök innan vi förstod vad som orsakade all smärta.
 
 
Att denna lilla människa har fått stått ut med allt det här...
Att denna lilla hjältinna har sånt mod, sån styrka.
 
Vi andra kan bara se på och förundras och önska att vi bestatt en promille av allt mod och smärttålighet som hon gör.
 
 
 
Sjukhusbesöken blir färre och färre.
Vi återgår så sakteliga till ett normalt liv (kanske inte riktigt men mer än förut i varje fall).
 
 
Visst, Stina har fortfarande sjukdomen Perthes. Det vet vi.
Men livet är så mycket enklare för henne just nu.
Just nu finns ingen smärta.
Just nu finns ingen rullstol till vardags.
Just nu fungerar det ypperligt!
 
 
Benlängdsskillnaden är påtaglig. Men enligt läkarna skall det jämna ut sig med tiden. Det andra benet kommer att slå av på sin tillväxt så det sjuka hinner ikapp. 
Smart uträknat, kroppen! Tack för det.
 
 
Jag må vara partisk, jag vet.
Men den här lilla, vackra människan är värd alla medaljer i världen för att hon står ut, att hon orkar kämpa.
 
Jag slås återigen av den där meningen en nattsköterska en gång sa till mig när min styrka försvann och gråten tog över;
"Man får precis så mycket som man klarar av"
 
Det är nog sant.
 
Men just nu njuter vi.
Just nu passar vi på att vara så "vanliga" som vi bara kan!
Visa fler inlägg