Sju dagar kvar...

... hashtag jävla galenskap!
Satan... fan... urk... nu är det snart dags! Nu är det snart dags för årets Vasalopp 2017!
Jag vet inte vad jag tänkte med när jag anmälde mig förra året?
Jag veeeet ju att jag inte kommer att få åka i några spår i år heller.
Jag veeeet ju att nio mil är skitlångt!
jag veeeeet ju att det kommer att göra ont - överallt!
 
 
Årets uppladdning har väl varit allt annt än bra egentligen.
Jag har ju haft lite annat att tänka på och har verkligen lagt min träning åt sidan lite. 
Den har helt enkelt inte prioriterats överhuvudtaget!
 
 
Men mina timmar och mil i spåret har verkligen varit välbehövliga. Då på ett helt annat plan.
Men om det räcker ända fram till Mora?
Ja, det återstår att se...
 
 
Den här bilden är väl helt underbar? Den är ifrån gårdagens träningspass. Då harvade jag på i två mil. Idag körde jag tre mil.
Imorgon blir det ett kortare pass och sen börjar jag varva ner för att köra sista passet på onsdag och lämna iväg mina skidor till Mattias Tisan Lind som ska valla dom med superdupervalla!
 
 
I år blir det tredje året för mig att ställa mig i startfållan med 15799 andra.
Första året fick jag en förkylning från helvetet på onsdagen på Vasaloppsveckan. 40 graders feber på fredagen och åt mig hög på Ipren inför söndagen.
Jag hostade som om jag hade aspest i lungorna loppet igenom.
Men jag kom i mål!
 
 
Förra året kände jag mig stark och hade förberett mig väldigt bra. Jag var frisk och hade tränat bra, både i skidspåret och styrka på gymmet.
Jag kom i mål då också! 
 
 
I år vet i tusan... jag känner mig lite kluven. Jag åker själv för Johan gjorde väldigt klart för mig under förra årets Vasalopp att han inte åker något mer!
Så jag får harva mig fram helt själv...
I år ska vi också hedra Mora-Nisse med att åka i röda "mora-nisse" mössor. Det är 100 år sedan han föddes.
Jag har också köpt mig en. Vet inte om den kommer att hjälpa mig... men kanske?
Kanske Mora-Nisses ande ger mig lite extra skjuts? Bara för att vara lite schysst?
 
Men jag ber om era tankar och att ni håller tummarna för mig, hejar på mig och hjälper mig fram till målet.
Då skulle jag bli glad!
 
Håll tummarna nu!!!
2 kommentarer
publicerat i Träning
Taggar: Mora Nisse, Mora Nisse 100 år, Träning, Vasaloppet2017, längdskidåkning

2 veckor efter operationen - vilka framsteg!

Vilka framsteg hon gör vår Princess of Bergvägen! Helt makalöst så fort det går!
 
 
Idag var vi ner på HC i Järvsö och fick hjälp med att lägga om såret från operationen.
Jösses, det är ju bara två veckor sedan och det har hänt så ofantligt mycket på den korta tiden!
 
 
Från att ha haft både morfin och alvedon var 6:e timme till att bara ta alvedon vid behov är helt fantastiskt!
Hon tar sig själv ifrån soffan till rullisen, från rullisen till toan (ibland) och kan stå på det friska benet och hålla balansen en kort stund!
 
 
Den 28 mars ska vi tillbaka för en röntgen och sen hoppas jag att hon får börja belasta benet.
Såret är verkligen jättefint och skönt för Stina att lufta det lite och byta till nytt och fräscht!
 
 
Dessutom har vi hälsat på lite i skolan. Vi har smygit igång det hela lite med ett par timmar om dagen. Imorgon blir det ingenting för då ska vi prova ut en ny rullis och sen blir det Hudik på eftermiddagen. Besök hos sjukgymnasten för att kolla rörligheten.
 
 
Alla har verkligen visat så mycket omtänksamhet. Jag blir alldeles varm i hjärtat!!! Det kom ett blombud häromdagen till Stina. Ifrån våra vapentestare på Allt om Jakt och Vapen, Daniel och Berra. Så fantastiskt gulligt av dem!
 
Sen har vi nästa Prins...
 
 
Prins Wilmer kom förbi på Alla hjärtansdag... lite skärrad, lite blek.
Han ville så gärna träffa The Princess. Men det var till en början lite tufft för honom. Så tufft så han traskade in utan att ens klä av sig. Han satt i soffan bredvid Stina fullt påklädd med skoterstövlar och allt!
 
 
Det tog ett tag innan Prins Wilmer fattade mod till sig och började lätta upp lite. Men sen, sen fann det varandra igen och lekte så mycket Stina orkade. Wilmers mamma Carro ringde ett par gånger och tyckte att han vart väl sen. Väl hemma igen förklarade han för sin mor när hon påpekade sin sena ankomst:
"Ja, men du förstår Stina behövde mig."
 
 
Själv försöker jag harva på... nästa helg är det dags. Ångesten börjar bli påtaglig.
Jag har köpt mig en "Mora-nisse" mössa eftersom alla åkarna uppmanas att hedra minnet av Mora-Nisse i år. Jag invigde den i morse. I snöstorm och snålblåst utan några som helst skidspår.
Jag gissar att det är bra för pannbenet?
Jag gissar att jag behövde det?
 
Puss på er!
 

Tacksamhet har en ny betydelse!

Tänk så skönt det är att få gå i sitt eget hus! Äntligen har vi fått komma hem ifrån Akademiska Barnsjukhuset efter Stinas operation. 1 vecka låter ju så klart fjuttigt i sammanhanget, men dygnen är så ofantligt långa på ett sjukhus. Väntan... besked... smärta... smärta... väntan...
 
 
Men ordet "tacksamhet" har fått en helt annan betydelse nu. Jag känner en sån makalös tacksamhet över vården i Sverige. Ja, jag vet att det säkert låter klyschigt bara för att vi nyss kommit därifrån, men på riktigt!!! Vilka hjältar som jobbar inom vården.
 
Igår var det kaos på avdelning 95B. Flera barn skulle skrivas in och rummen fylldes till bredden. Vi hade fått beskedet att vi möjligen kunde kaaaaaaanske få åka hem om de såg att Stinas smärtor gav med sig och höll sig i schack. Vi huserade därför mestadels nere på Lekterapin och i dagrummet för att inte störa de stackars nyanlända barnen som förbereddes inför deras jobbiga dagar på sjukhuset.
 
 
Jag stoppade en undersköterska i rushen som vi haft mycket med att göra;
"Men idag var det körigt här?"
Hon stannar till och tittar upp på mig med ett leende;
"Ja, idag blev det lite tjockt", säger hon och torkar bort en svettdroppe på överläppen. "Men det går bra!" fortsätter hon och ler med nya svettdroppar på överläppen.
 
 
De är alla hjältar som har valt det här yrket. Jag hoppas och tror att man har ett slags "kall" när man väljer att jobba inom vården. Det märks makalöst väl på en barnavdelning. De är så ofantligt rara och mjuka, förstående och snälla. Det är med ett varmt hjärta vi lämnar avdelning 95 B för den här gången. Om sex veckor ska vi tillbaka. Fast då bara över dagen. Nästa operation är ju inte förrän om ett år!
 
 
 
Nu ska vi träna här hemma. Dels på ett rörelseprogram som vi har fått så Stina lär sig hitta sina muskler i vänsterbenet igen, dels för att hon ska behålla rörligheten och få det sjuka benet att bli så bra som möjligt.
Om sex veckor så ska hon få börja belasta det lite. Wiii... känns ju helt overkligt! 
 
 
 
De närmaste dagarna blir det studier i hemmet. Stinas fröken har förberett allt på ett högst proffissionellt sätt så allt känns så enkelt och bra för oss att få Stina att hänga med skolan. Dessutom hade de ju en bra skola på sjukhuset också. Lärarna där blev också mäkta imponerad över hur bra Stinas lärare, Catharina Vick, har förberett allt för henne.
 
 
Vi inväntar en ny rullis och kallelse till Hudik. Men innan dess tar vi det lite piano och lär oss hitta bra sätt att ta oss ifrån stolen till toan, från stolen till sängen, från stolen och stå på det friska benet osv. Vi lär oss också att läsa Stina så att morfinet inte hinner gå ut innan nästa dos. Phu... mycket för den här mamman och pappan att hålla reda på. 
 
Det går framåt!!!
 
PS. Kompisar är varmt välkomna att komma förbi och säga hej. Det skulle hon uppskatta! 
 
 
 
 
0 kommentarer
publicerat i Familj
Taggar: Akademiskabarnsjukhuset, Barn, Hemma, Perthes, Perthes Sjukdom, järvsö, Äntligen hemma
Visa fler inlägg