Visst blir det bättre!

En sliten och nybliven tvåbarnsmamma skrev nyligen ett inlägg på Facebook som handlade om hur hon slets mellan att hålla tillbaka sina tårar inför barnen, eller vara ärlig och visa barnen tårarna och att mamma faktiskt är trött och mänsklig. Jag känner henne sedan tidigare och svarade därför uppmuntrande att hon kommer att bli belönad för sitt slit så småningom. Jag försökte mig på ett lite för muntert hejarrop i stil med; "Håll ut!"
 
 
Där och då fattar väl också jag att mina ord inte är värda mer än vatten. Hon är ju mitt i det. Hon blir inte mindre trött och irriterad bara för att jag säger att det blir bättre sen?
 
 
Men så är det faktiskt.
I´ve been there, done that! Ordentligt!
 
Våra småbarnsår är förbi och jag kan se tillbaka på den tiden och undra lite hur f*n jag klarade av det?
 
 
Jag var också som tvåbarnsmamman med gråten i halsen många gånger för att all ork var som bortblåst. I vår familj var logistik en stor ingrediens. När det var som värst hade vi tre olika ställen som barnen skulle lämnas och hämtas på. Stina på dagis, Ester och Malin på fritids och skola  Nybo, Ebba på Öjeskolan. Så var det i några år...
 
 
Det var frustrerande att se alla perfekta hem. Alla perfekta och supersnygga, nyblivna mammor (hur fan gjorde dom??!). Alla perfekta bebisar som åt när de skulle, sov när det skulle och var bara glada och trevliga. Vände sig om ovanligt tidigt, började krypa ovanligt tidigt, satt ovanligt tidigt och mer eller mindre rabblade alfabetet innan ett års ålder!
 
 
Inte konstigt om man som mamma var nära att gå i väggen ungefär varannan tisdag, varje torsdag och ibland även på en söndag!
 
 
Om jag visste allt det jag vet idag, hade jag berättat för mig själv att allt det här gör mig klokare, bättre och starkare. Jag hade berättat för mig själv vilket superbra jobb jag gjorde som flerbarnsförälder, att jag dög och var den perfekta mamman till våra barn. Varken bättre eller sämre än någon annan, bara perfekt för just mina barn!
 
 
Men jag förstår frustrationen. Det kan inte vara lätt att vara småbarnsmamma idag då du förväntas lägga upp perfekta bilder på sociala medier hur lycklig du är som blivit mamma och vilket vackert inrett hem du har sen? Bebisen klär sig bara i dyra märkeskläder och allt är design och tipptiopp. Inga kräkfläckar på kläderna och heller inga lökringar i armhålorna. 
 
 
Det vore oklokt av mig att försöka föreläsa för alla nya föräldrar hur man ska vara. Ni vet den där klyschan; "Försök att slappna av och njut av småbarnstiden!"
Jag kan se blicken ifrån den där övertrötta tvåbarnsmamman när jag försöker övertyga henne mitt i kolikskriket och ömmande, läckande bröst, att ta det lugnt och slappna av och bara njut av småbarnstiden... 
Arma människa!
 
 
Men visst blir det bättre.
Absolut!
Vi har kommit dit nu och det är nästan overkligt härligt. Jag skäms inte ett dugg med att säga att det är underbart att barnen har blivit så stora att de klarar sig själva nu. Jag och Johan har lyxen att till exempel säga åt barnen att vi tar en sväng med bilen; "Vi kommer snart". De klarar sig själva en stund.
 
 
De stora passar den yngsta, inte en hel dag, men väl en stund. Det är gott nog och något slags återbäring av allt slit i tidigare småbarnstider.
 
Hang in there!
 
 
 

"När man redan ätit upp sin egen pizza och tar en bit till..."

Vi fortsätter att njuta av semester (till viss del) och av värmen. Jag vet precis hur det blir nu framöver, från september fram till maj. Det är raggsockor, underställ och blåläppar 24/7. Därför tänker jag njuta in i det sista och låta kroppen svettas och våndas ordentligt. Bara så att mitt skelett liksom programmerar känslan när fryslorten kommer fram...

 

Värre är det för min make. Han våndas utan att njuta. Han gillar inte värmen alls lika mycket som jag. Men han biter ihop. För min skull. Men härom kvällen slank hans egentliga känsla fram.

 

"Näe, men du vet. Det är ju ungefär som den där känslan när man ätit upp sig egen pizza först, sen tar man en bit av kompisens. Det är gott, men det blir ju jävligt tjatigt liksom..." Jag gillar hans liknelse. Jag kanske inte riktigt delar hans känsla och tanke dock...

Vi har i ett par dagar gjort annat än att bada vid hotellets pool och strand. I onsdags tog vi en tur till Vattenparken i Chania. Det var en höjdare för alla med barnasinnet kvar. Malin testade ALLA vattenrutschkanor medan jag bangade på "Fritt fall". Ester gjorde som jag, bangade på den värsta.

 

Igår tog jag och "mellisarna" en lite tripp utan Pappan och The Princess. Lite för att han en dag kunde få välja hur mycket rumstid med AC som helst och dels för att The Princess också är rätt nöjd med att bara gå ifrån hotellrummet ner till poolen. Vi andra vill göra lite mer än så.

 
Vi tog en guidad tur över "De vita bergen" till en häftig strand vid Elafonisi. 
 
På vägen till Elafonisi så stannade vi till på ett litet fik i en liten by och testade en lokal specialité, en liten paj med honung och fårost.
 
 
Väl framme vid den berömda stranden vid Elifonisi, rankad som nummer nio bland världens vackraste stränder, fick vi oss några härliga timmar vid en kritvitsandstrand och ett turkosblått hav! 
 
 
 
 
 
Efter den magiska stranden så fortsatte vår färd till den heliga Sofiagrottan. En rätt häftig grotta som inte såg så mycket ut för världen på utsidan, men väl där inne så växte det fram en liten mini-katedral.
 
 
 
 
I grottan fanns det även fladdermöss och en ovanlig sorts spindel. Fladdermössen såg vi men inga spindlar till Esters stora lättnad!
 
  
Nu ska vi mysa på de sista dagarna innan hemfärd på söndag.
Det ska bli skönt att komma hem till rutiner igen. Vi har mycket att se fram emot. Framför allt en spännande höst med en hel del jakt som förgyller våra dagar!
 
Hur som helst så är det nog sant den där gamla klyschan;
"Borta bra, men hemma bäst!"

Semesterrapport nummer två

Min familj brukar ibland påpeka för mig att jag har någon form av bokstavskombination... jag har lite svårt att bara sitta still. Jag vill göra saker. Se saker. Uppleva saker.
Jag har en sån tur att jag kan lura med mig (ibland -inte alltid) mina "mellisar" på några äventyr då och då när det kryper för mycket i kroppen på mig.
 
 
 
 
Därför beslöt vi oss (kanske mest jag) för en snorkeltur i ett underbart turkost hav igår.
 
 
Eftersom jag är makalöst sjösjuk så fick jag tugga åksjuketuggummi frenetiskt för att inte kräkas tarmarna ur mig.
 
 
Jag klarade mig rätt bra otroligt bra faktiskt!
En lagom båttripp ut till en liten ö med ett lagom stort korallrev.
Det häftigaste av allt var att vi fick dyka vid ett flygplansvrak från andra världskriget.
 
 
Vågorna har varierat här.
En dag var det faktiskt röd flagg vid vår strand.
 
 
 
Vågorna var enorma!
Nej, jag badade inte helt. Eller jo, det blev ju så. Men jag menar att jag simmade inte ut. Det räckte gott med att stå vid strandkanten för att få uppleva dessa enorma vågor!
 
 
De här småknoddarna kämpar på i värmen. De pendlar mellan de olika poolerna, drink- och snackbarerna för att fylla på energidepåerna.
 
 
Barnens pappor skyller på barnen för att få tillgång till pizzaslicerna.
Men vi alla behöver fylla på depåerna här. Det är varmt.
Väldigt varmt!
 
 
Jag avnjuter mornarna med en löprunda i ljummen temperatur vid 06:30.
Tidigare än så är det bäckmörkt, senare än så är det apvarmt.
Idag hämtade jag upp Ullis vid 8:30 för en prommis in till Plantanias.
 
 
Stina är så överlycklig som har fått gjort flätor.
Hon har väntat i över ett halvår på att få göra dem!
 
-Mamma, vet du hur lycklig jag är nu på en skala mellan 1-10? Typ flera tusen!
 
 
I morgon åker Peter och Ullis och barnen hem igen. Det kommer bli lite tomt för vi stannar kvar och semestrar på en vecka till.
 
Nu ska vi kika på vilka äventyr vi skall hitta på under kommande vecka.
På återhörande!
Visa fler inlägg