Höstlov!

För första gången någonsin har vi tagit höstlov i vår familj! Att äntligen få skriva L (L=Ledig) i rutorna på lappen ifrån Fritids har varit otänkbart tidigare. Vi har inte haft den möjligheten att vara lediga när barnens höstlov infaller. Men i år! Äntligen!!!
 
 
Vi började med att hämta upp Malin i Borlänge. Där tog vi ett besök vid Aqua Nova. Så otroligt skojigt. Jädrar, vad vi åkte i rutchkanorna. Så klart lurade ungarna mig upp i den värsta av dom, men efter den första skräckturen så var jag såld. Som vanligt trängde jag mig före alla barn i kön upp och blev huxflux kring 12 år igen. ;) Kanske inte riktigt så men nästan.
 
Efter Aqua Nova fortsatt vår färd mot Hufvudstaden.
 
 
Hotellmys och restaurangbesök stod på schemat.
 
 
En mycket saknad och efterlängtad storasyster slöt upp och avnjöt en god middag tillsammans med oss! Härligt att få rå om henne lite även om det bara är för en kort stund...
 
Efter restaurangbesöket drog de stora tjejerna och pappan på Bio i Solna. Mall of Scandinavia skulle minsann få sig ett besök av familjen.
 Jag och Stina hade helt andra planer...
 
 
Vi har varit på SPA!
Så himla mysigt. Den här Prinsessan vet hur man ska njuta!
 
 
 
Vi ska bo här i några nätter. Stina har redan gjort sig bekant med hotellets personal.
Egentligen inte så konstigt med tanke på hennes outfit....

Hur gick det för Stina?

Ja, hur gick det då för Stina i tisdags? Jag förstår att det är några som undrar. Jag har mina släktingar i Norge som jag vet undrar och andra fina "långbortboende" vänner som uppskattar att få ta del av vår vardag genom min blogg. Det är också ett sätt för mig att bearbeta saker som händer i vårt liv. Ibland delar jag med mig, ibland inte. 
 
 
Ibland är det ganska skönt att nå ut till många vänner och bekanta i ett och samma svep så slipper man dra samma story om och om igen. Missförstå mig rätt, jag har inget emot att prata om Stinas sjukdom, inte alls, men ibland blir det lite tungt. Då är det skönt att ge informationen på en gång liksom.
 
 
Eftersom vi ligger tajt i tiden med producerandet av flera tidningar samtidigt i förlaget just nu, så sa jag till Johan att det var helt okej om jag åkte själv till Gävel med Stina. Allt har ju känts så mycket bättre på sista tiden. Hon har varit så mycket gladare, haft mycket mindre ont och mer rörlig.
 
Jag tänkte därför (återigen blond och naiv) att beskeden skulle vara positiva efter sjukhusbesöket.
 
 
Stina var så tapper och modig. Det gör så ont i mig när hon ligger där... den där lilla kroppen och stora vuxna som pratar om saker som varken hon eller jag förstår.
Jag tyckte det mesta kändes positivt och jag tyckte också att det kanske hade blivit lite bättre till och med? 
 
 
Dessvärre så såg hennes höft inte så bra ut. Man ser ganska tydligt på den övre bilden hur den har smulats sönder. Så läkaren började prata om att man vill operera henne...
Just där och då slutade mina öron att fungera en smula.
Just det här vi har fruktat, bävat och försökt att slippa!
Nu ser det ut som att vi inte kommer längre....
 
Gävle skall prata ihop sig med Uppsala för en operation. Vet inte när... vi skulle få mer information. 
 
 
Eftersom Stina inte såg fram emot det här besöket ett dugg, mutade jag henne med att hon skulle få köpa sig ett par nya höstskor.
Som hon är värd dem!
Snygga va?
 
Det här kommer att gå bra. Det kommer att bli vardag som vanligt igen, vi kommer att fixa det här också. Inga problem. 
Vi har en stark och modig liten tjej!
Heja Stina!

Imorgon håller vi tummarna lite extra...

... för våran Princess of Bergvägen. Första återbesöket sedan juli. Nya röntgenbilder. Nya besked. Nya förhoppningar.
 
 
Tänk vad fort det har gått. Hon har åkt rullis/hoppat på kryckor sedan början av juni. Haltandet började ju några veckor innan.
 
 
Hon ser så klart inte alls fram emot morgondagen. Inte jag heller. Inte alls. Jag är ju av naturen född naiv och blåögd så jag tror ju att hon kommer skutta ut ur sjukhuset utan varken rullis eller kryckor. Allt är över och precis som vanligt igen.
 
Lättlurad Kalle Koskit!
 
 
Det har varit tuffa månader hittills. Det skall erkännas. Galet vore att påstå något annat. Tuffast av allt var när Stina önskade att hon kunde få börja om sitt liv för det var inget kul liv hon hade just nu. Hon ville inte leva det här livet. 
Det är som att vrida om hjärtat och hacka tusen knivar i det på samma gång. Det gör ont när jag tänker på de orden. Det gör ont när jag hör hennes lilla stämma i min hjärna säga de orden.
 
 
När man är 7 år ska man inte tänka såna tankar. Man ska inte behöva känna så. När man är 7 år och har sitt första sommarlov ska man kunna skutta, hoppa, cykla, springa, busa med sina kompisar. 
Vi har lovat henne att den dagen hon är frisk ska vi köpa en studsmatta.
 
 
Imorgon har jag lovat henne ett par nya höstskor. Just för att hon ska ha något att se fram emot också, inte bara tråk på sjukhuset.
Hanna lyckades till och med lova henne en ny väska också? Helt okej för mig, så länge fakturan hamnar i Grycken hemma hos Hanna! ;)
 
Näe, hörni. Jag tror det blir bra. Jag tycker faktiskt att det ser mycket bättre ut än det gjort tidigare. Det kommer nog att bli bra. Vad jag förstår av den här sjukdomen så har det både bättre och sämre perioder.
 
Nåväl, morgondagens röntgen får utvisa status på Stinas höft.
 
Håll tummarna för Stina lite extra imorgon.
Visa fler inlägg