Hur har det gått för Princess?

Förra veckan var vi ner till Uppsala för att träffa Stinas doktor och få en liten lägeskoll på hennes Perthes och läkningsprocess. Det är många som undrar hur det har gått. Jag blir så varm i hjärtat av alla fina meddelanden och omtänksamma människor i vår omgivning.
 
 
Den opererade och sjuka höften (vänster) läker på om än i sakta gemak. Tanken var att man skulle operera bort järnskrotet som håller höften på plats nu i höst, men man väntar med det fram till våren istället. Någon gång under februari/mars är tanken att man ska göra det istället.
 
 
Däremot har hon börjat klaga på höger sida nu vilket gör att man kommer att röntga den var tredje månad för att se hur den utvecklar sig och om den drabbas. Det finns en 30% risk.
 
 
Det positiva är att hon den här vintern får åka slalom!!! Som de flesta vet, bor vi nedanför slalombacken här i Järvsö. Alla hennes syrror åker slalom (förutom Ebba), alla kompisar åker slalom. Hon kunde inte åka en enda gång förra vintern. I år får även hon vara med!
Hon kanske inte klarar mer än ett eller två åk, men det är ju själva grejen att hon får åka! Hon får göra det hon känner själv att hon orkar och klarar av!
LYCKA!
 
 
Nu håller vi tummarna för att höger sida ska klara sig.
Nu håller vi tummarna för att hon ska slippa ha så himmelens ont.
Nu håller vi tummarna för en snörik vinter med massor av snöbus och roligheter!
 

Det här med jakten...

... som har blivit en sån stor del i mitt liv. Det är så fantastiskt!
 
Jag vet att många i min bekantskapskrets lyfte på ett och annat ögonbryn i förbrylling när det började dyka upp jaktbilder på mig i olika sociala medier. Hon, den där lilla sketna blondinen, en tvärhand hög och VEGETARIAN??!
 
 
Dessutom kan jag vara en av jordens största fryslortar!
Snacka om att börja i underläge?
 
Men för fem år sedan, i maj 2012 för att vara exakt, tog jag min jägarexamen hos Forswards Jakt & Hund i Jämtland.
Jag var inte alls säker på om jag någonsin ville skjuta något vilt, men jag ville lära mig mer, jag ville prova.
När jag började läsa utbildningsmaterialet "Jägarskolan" så kändes allt så naturligt. Så fantastiskt viktigt att vara en del av viltvården, att ta vara på vår fauna och se till så vi har friska och starka viltstammar i Sverige.
Vilket hedersuppdrag!
 
 
 Jag har alltid älskat att vara ute i skog och mark. Genom mitt jaktintresse så har det fått en ännu större innebörd i mitt liv. Att skjuta ett vilt står inte överst på min lista när jag jagar. Det är hela upplevelsen. Från det att man gör iordning sin packning dagen innan, förberedelser, tidiga mornar, vädret, kläderna, hunden...
Listan är egentligen oändlig.
 
 
När jag dessutom delar det här intresset med min livskamrat och make, toppas det lite till!
 
Men visst, det har inte varit helt lätt.
Att ta ur en älg när man har haft svårt att bara tugga på kött, var en utmaning utan dess like.
Men mitt motto har alltid varit att jag vill jaga på samma villkor. Ni vet - klyschan; "äh, hon är ju tjej..."
Näe, jag har alltid velat vara med på samma villkor. 
När jag har skjutit en älg så är jag också den som passar djuret. 
Sen så klart med några hjälpande händer ifrån resten av jaktlaget.
Det är ju ibland tungt... och med mina knappa 50 kilo kommer jag inte så långt emot en stor älgtjur...
 
 
Jakten handlar också otroligt mycket om kamratskap. Det förenar massor!
Herre jösses, så klyschig jag låter nu, men på riktigt. Hur många nya vänner har jag inte fått genom jakten? Vänner som jag vet att jag kommer behålla. Den här vänskapen är inte ytlig på något sätt. Handlar inte om utseende eller status alls.
Vi fryser tillsammans, sover tillsammans, äter tillsammans. Och när nöden inte har någon lag, gör vi våra behov i skogen tillsammans. HA HA HA, då spelar det ingen roll vem du är. Alla behöver vi göra ifrån oss. Punkt slut.
 
 
 Jakten och skogen är en stor del av mitt liv och jag är ofantligt lycklig att jag lät mig övertygas. Att jag lät mig utmana mig själv och mina farhågor. 
 
Nu har jag turen att ha jakten som en stor del av mitt dagliga arbete också. Vilken lycka!
Det bästa av allt är alla möten med andra jägare, höra andras jaktupplevelser och få ta del av vackra naturbilder.
 
Förra veckan fick jag äran att träffa ett helt gäng härliga jägare i Uppland. Den här veckan ska jag träffa en annan slags jägare i Valbo. Men jag vet sedan tidigare att han är minst lika trevlig!
 
Lyllo mig!
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer
publicerat i Jakt
Taggar: Allt om Jakt och Vapen, Jakt, Jakthund, Jägare

Bajsperthes - etapp två.

Så drar karusellen igång igen. Nya sjukhusbesök, nya röntgenbilder, nya funderingar, nya grubblerier.
Från mars (efter den stora operationen) i år fram till nu har vårt liv varit ganska vanligt. Nästan som alla andras, fast lägg till ett par kryckor och en rullstol och en jävla massa alvedon.
Nu har ju användandet av dessa ting blivit mer sällan, vilket jag på ett sätt tackar för. Men Stina har istället valt att använda min rygg när det inte går längre. Hon vill ju helst inte ha vare sig kryckor eller rullis.
Vem vill det när man snart är nio år?
 
 
Röntgenbilden från idag visar tydligt den trasiga och sjuka höften. Man ser också järnskrotet som håller höften på plats.
Jag hade nog hoppats på att höften vuxit tillbaka lite.
Jag ramlade ner ett par hål igen i min lilla "positivt-tänkande-stege".
Fan.
 
 
Dessa bilder skickas nu ner till Uppsala inför vårt besök på torsdag nästa vecka.
Vet inte riktigt vad jag ska känna eller förvänta mig inför det besöket.
Jag gissar att vi ska gå igenom den kommande operationen.
Fast i det här läget känns det knappast som om de kan ta bort skrotet. Vad ska då hålla "surhöften" på plats?
Å andra sidan är jag ju ingen läkare, jag har ju ingen aning.
Jag kan bara gå efter vad min magkänsla säger.
Och jag hoppas för allt vad jag är värd att den är fel!
 
 
Tuffast i allt det här är ändå att höra hennes egna tankar. 
-Mamma, förut tyckte jag att det var ganska jobbigt att vara annorlunda. Men man vänjer sig.
Fasen alltså.
Hon får stå ut med så mycket!
Om jag bara kunde ta hälften av allt som tynger denna snart, nioåriga tjejs liv....
 
 
Nej, jag tycker inte att det finns någon rättvisa.
Inte i skrivande stund.
 
Jag tycker att livets alla käftsmällar ibland kunde fördelas lite jämnare.
 
Någon som är frivillig och vill byta?
Bara för en dag?
Visa fler inlägg