"Först grina å skrek du..."

Valborgsmässoafton. Är det inte alltid dåligt väder då? Regn och snålblåst? Jag kan inte minnas en Valborg där det varit kanonväder... tydligen inte i år heller??!
 
Så klart skulle det ju cyklas en sväng också just idag. I skitväder. Fast det började inte så... det började i bara vanligt grått väder och lite blåst (det är ju 100% känns det som?!!).
Men efter ca 30 min så började det även att regna.
 
 
Men när blåsten är som värst och det liksom sprätter upp vatten i ansiktet ifrån Johans bakdäck, eftersom jag ligger bakom och han drar.
 
Han babblar i vanlig ordning och liksom håller stämningen på topp. Han skryter över mig och tycker att jag har blivit så mycket bättre i cyklingen än jag var ifrån början;
 
"Fan, vad starkt du har blivit gumman! Det är ju en jäkla skillnad på din form nu och hur det var ifrån början!"
 
Jag svarar inte i vanlig ordning utan försöker koncentrera mig på att parera allt vatten som sprutar upp och också hitta draget bakom Johan för att slippa blåsten.
 
 
 
Han fortsätter;
 
"Ja, men i början var det ju ungefär som det var när du började med skidorna. Först grina å skrek du, sen blev det ju bättre. Precis som jag tror det kommer bli med cyklingen. Du har ju grina och varit förbannad nu å, men det blir ju bättre, eller hur? Det kännder du väl?"
 
Japp, jag erkänner så var det faktiskt. Men det är ju kanske inte läge att påminna mig om det i regn och snålblåst??!
 
 
Dom säger ju att det är nyttigt att åka i skitväder också... ;)
Det bruna under näsan och på hakan är gruset som sprutat upp ifrån Johans däck... charmigt va´? ;)
 
 
Jädrar vad blöta vi blev. Men hur som så är det ju himla skönt att man inte ger sig utan biter ihop och står ut. Det kan ju faktiskt bli ett riktigt skitväder på Vättenrundan också... tyvärr... 
 
Efter att vi fått oss en varm dusch gick vi över till att fira Valborg. Så klart tändes grillen och vi avnjöt en läcker middag med diverse kött och godsaker.
 
Sen for några av oss ut på byn för att traditionsenligt fira in våren ordentligt med kasa och allt. Vi började på Mines badstrand.
 
 
Dessvärre var det dålig fjutt på den majkasan på Mines. Men vi hittade på andra saker så länge medan vi väntade på att det skulle ta sig.
 
 
 
 
Men så länge vi var kvar så på Mines bidde det inte mycket till brasa så vi åkte vidare ner till Kyrkön istället.
 
 
 
Måste säga att jag är svag för traditioner och jag tycker att det är mäktigt att höra Kyrkokören i bakgrunden sjunga "Sjöna maj" samtidigt som det sprakar ljudligt ifrån majkasan.
 
Välkommen våren!

Förberedelser inför Höga Kusten Gamefair 2015

Nu är det i full gång. Alla förberedelser inför vår Jakt- och fritidsmässa, Höga Kusten Gamefair 2015. Tänk nu är vi inne på år 4.
Herre Gud vad tiden går... minns den första mässan som igår.
 
 
Första året var ju så klart jobbigast. Det var då allt skulle byggas, allt liksom skulle födas.
 
 
Det första året lärde jag mig en massa olika saker. Framför allt att jag är ganska bra på en massa olika saker som jag inte trodde. HA HA HA! Men jag har heller aldrig varit så trött som efter den veckan! Shit. Nästan så att det slår Vasaloppet. Eller... det går egentligen inte att jämföra, men jag har aldrig upplevt en sån trötthet som efter mässan 2012. Vi hade jobbat i stort sett dygnet runt i nästan en vecka, så på söndagkvällen när vi stängde mässan för första gången hamnade man i något slags tomrum. Luften bara gick ur. Då skulle jag köra hem för att ta hand om barnen och jobba på måndagen med mitt "vanliga" jobb. 
Det var tufft! Men KUL!
 
 
 
 
 
 
 
År 2 hade jag fixat en liten stressfraktur på tibia (smalbenet) så jag fick ABSOLUT inte springa...
Himla lätt när man ska fara runt på ett mässområde?
 
 
 
År 2 var det ännu fler besökare som hittade till vår mässa!
 
 
 
 
 
År 3 (2014) ännu fler besökare! :)
 
 
 
 
 
Jocke Smålänning drar alltid stor publik och inte ens jag tröttnar att se hans fantastiska skytteshow!
 
 
 Nu ser vi farm emot Höga Kusten Gamefair 2015 och hoppas att ÄNNU fler besökare kommer och gör oss sällskap. Vi lovar att vi kommer att göra vårt allra yttersta för att får er att trivas!
 
Gå gärna in på hemsidan och se alla uppdateringar som görs;
www.hkgamefair.se
 
VÄLKOMNA 27-28 juni 2015

Personligt

Nu ska jag kliva utanför mina ramar lite, bli lite personlig. Något som jag annars inte är i min blogg. Min blogg är en slags dagbok där mina nära och kära kan följa min vardag och min familj. Det är ett enkelt sätt för mig att dela med mig till mina vänner och familj som jag har utspridda över hela landet. Så mina inlägg är aningen ytliga och speglar oftast mina barns vardag och min träning (som säkerligen är provocerande för många). Men nu känner jag att jag ska ta tillfället i akt och skriva av mig lite. Bli lite personlig. Så håll i er. Nu åker vi! 
 
Jag har på sista tiden funderat lite på det här med vänner. Vad är en vän? När anser man sig vara vänner? Jag vet att man är otroligt noga med detta på alla förskolor och skolor runt om i landet, men jag tycker att det lätt glöms bort i den vuxna världen. För lätt.
 
För mig är en vän någon som gillar mig för den jag är. Att jag är. En vän är inte den som vid varje tillfälle passar på att göra sig lustig över andra, att hitta tillfällen att berätta vilka dåliga sidor man besitter, kritisera, kommentera med en elak ton. Varför?
 
Det finns en person i min "vänskapskrets" (knepigt det här med titlar... är vi ens vänner kan man fråga sig när jag tänker efter?), som är fantastiskt snabb på att klanka ner, kritisera och göra sig lustig över mig och enligt "vännen", mina dåliga sidor. 
Jag har funderat lite på det här på sista tiden och så klart undrat om jag gjort något som sårat "vännen" som gör att man passar på att liksom ge igen, hitta tillfällen att hacka, hugga, kritisera?
Eller mår "vännen" dåligt i sig själv så man inte förstår att sättet som man tagit till sig verkligen sårar?
 
Jag vet att "vännen" läser min blogg, tittar på mina bilder på Instagram, stör sig över mina träningsbilder och mina träningstimmar fram till mitt mål att genomföra En Svensk Klassiker.
 
Jag kan ändå inte sluta att bli lite förvånad över detta eftersom träning har varit en stor del av hela mitt liv och det borde inte vara någon överaskning? Att jag sen delar med mig av min vardag (som består till stor del av träning), till mina vänner och familj via min blogg och Instagram är ju en slags dagbok för mig själv men också för andra att ta del av, är för mig inget konstigt. Jag har bloggat sedan 2002 och har valt det själv, jag tar också konsekvenserna av det och har hittills varit förskonad från påhopp och elaka människor. Jag har också därför valt att inte vara så personlig. Fram till nu.
 
Så, då har ni fått tagit del av mina tankar på ett för mig, ovanligt personligt sätt.
Kan förmodigen tolkas på olika sätt och det är fritt fram.
Jag är en person som bjuder på mig själv, har alltid gjort så varför frångå en vana?
Men ni kommer förmodligen aldrig mer att få läsa något så personligt som detta inlägg igen.
Jag kommer att återgå till att vara som jag brukar, vara jag.
Take it or leave it.
Visa fler inlägg