Morsan gav upp...

Ja, Herre Jösses??! Helgen ska spenderas i vår Hufvudstad tillsammans med äldsta dottern som bor på Kungsholmen och studerar på Södertörns Journalisthögskola sedan ett år tillbaka. Underbart att få till lite kvalitétstid med min stora pärla!
 
Men mina nerver testades å det grövsta innan jag ens kunde checka in på hotellet.
 
 
Jag har ju under flera år jobbat i Sthlm så jag är relativt van med trafiken. Men jag har aldrig åkt in mot stan på Essingeleden en fredageftermiddag.
SKJUT MÄ!
 
Nåväl, efter en och en halv timmes köande, kom jag således fram till Fridhemsplan. Perfekt! Jag brukar stå i ett P-hus precis vi tunnelbanestationen när jag har varit här tidigare, så jag siktade in mig på det den här gången också.
BYGGARBETSPLATS!
 
Satan...
Det blev till att snurra runt lite på Kungsholmen innan jag hittade någon parkering. Det är ju inte så att man bara kan stoppa bilen i fickan direkt.
 
Det som sen fick droppen i min redan överfulla bägare att rinna över, var att jag upptäckte att jag glömt att packa ner necessären. MENVABRA??!
Det blir till att shoppa idag. En av mina största hobbies...
 
 
Svärsonen har fått anställning på Jubel och kvällen till ära så hade det en AW på nya Downtown camper by Scandic.
Svärmorsdrömmen bjöd svärmor dit. 
Jädrar, vad folk!
Kul för honom och för bolaget!
 
Sedan hade det bokats ett bord på Strandvägen 1. 
Jag blev informerad av dottern tidigare i veckan;
"Asså, mamma... det är en RESTAURANG och den ligger på Östermalm!"
Med det menade hon nog att jag skulle tänka på mitt klädval.
 
Jag kom till Stockholm i ett par Lundhags, sneakers och min fjällrävenkofta...
 
 
Klädbyte och jag fick godkänt.
Fast jag fick lov att låna en kappa av Ebba.
 
På Strandvägen 1 var det än mer folk. Jädrigt hög volym. Ja, jag veeeeet. Jag satt faktiskt och funderade över hur i helvete man kan tycka att det är trevligt att äta en förträfflig middag och inte kunna prata med varandra? Jag svarade artigt och nickade när jag förmodade att man pratade med mig, men i ärlighetens namn har jag fan ingen aning om vad som sades. Jag bara gissade att jag skulle nicka och le.
 
 
Dessa ungdomar var laddade inför kvällens artist, Oscar Linnros. Jag satt mest och undrade hur jag skulle överleva fram till 23 när spelningen skulle börja. Jag vill ju inte verka gammal och tråkigt. HA HA HA!
 
Folket köade utanför och jag tänkte att de är ju lika bra att de går hem än att de står här utanför i regnet och bara slösar bort en massa tid. Här inne får det inte plats fler nu.
 
Trodde jag ja!
Fasen, de var knökfullt. 
När jag äter en god middag vill jag inte ha någon annans arsle lutande över min tallrik.
Så trångt kändes det.
 
Det var bara att ge vika för kärringen i min kropp.
Jag bad så mycket om ursäkt men var ärlig och berättade att mitt väsen inte pallade mer av utelivet i Stockholm!
Ungdomarna hade överseende för att morsan gav upp och sa att det var buss 54 jag skulle ta.
 
Jag tog en taxi.
 
 
Maten på Strandvägen 1 var förträfflig så den kan jag varmt rekommendera!
Men det är en sån här gång kontrasterna gör så att man uppskattar det enkla än mer.
En dimmig, tyst skog. Dofterna. Stillheten.
 
Jag hoppas och tror att Ebba och Jonas fick en kanonkväll.
Jag kände mig otroligt nöjd när jag vid 22:30 låg i hotellsängen och kikade på någon gammal Sherlock Holmes på fyran.

Jakt del 2

Så var vi åter hemma i Järvsö igen. Ny vecka och nya uppdrag. Kommande vecka ser jag verkligen fram emot. Massor med spännande och roliga sakerm på gång. Både jobb och nöjen!
 
 
Helgen har spenderats i älgskogen igen.
Den här gången utan blessyrer eller blodvite.
 
 
Även helt utan älg.
Eller det är väl en sanning med modifikation, vi såg älg och hunden hade upptag, men det var fel sorts älg. Vi skulle bara skjuta kalv nu innan vi tar nya tag i slutet av oktober.
 
 
Självklart passade man på att ge mig både en, två och sjutton pikar om min tumme.
"Det blir smörkniv åt dig på sin höjd under jakten!"
"Snacka om att gå all in för att slippa sitta på pass i regnet!"
 
Jaktledaren skojade till det lite innan vi skulle gå ut på morgonen och bad mig lämna in knivarna innan jag gick.
Lustigkurrar där!
 
 
Även om det inte blev någon skjutet för min del, eller någon annan i laget, så är det ändå så ljuvligt att komma ut i skogen. Det lugnet, dofterna och stillheten.
Jag älskar det.
 
 
Söndagen bestod mest till att stycka. Eftersom jag inte fick hantera några knivar (???) så fick jag vara korvgumma istället. 
Lunchen serverades ifrån en fyrhjuling på stående fot. Men det smakar ju så jädra gott ändå!
 
 
Kurt (72 år) hade dagen till ära letat rätt på Nylands Jaktlags origianlkeps som togs fram för några år sedan. Ganska många år om jag får gissa.
 
Nu bryter vi älgjakten för ett tag och tar upp den igen i slutet av oktober.
Där emellan kör vi lite fjälljakt igen i början av oktober.
 
Är det inte härligt med hösten?
0 kommentarer
publicerat i Jakt
Taggar: Allt om Jakt och Vapen, Höga Kusten, Jakt, Jaktlag, Jägare, Västernorrland, Älgjakt

Visst blir det bättre!

En sliten och nybliven tvåbarnsmamma skrev nyligen ett inlägg på Facebook som handlade om hur hon slets mellan att hålla tillbaka sina tårar inför barnen, eller vara ärlig och visa barnen tårarna och att mamma faktiskt är trött och mänsklig. Jag känner henne sedan tidigare och svarade därför uppmuntrande att hon kommer att bli belönad för sitt slit så småningom. Jag försökte mig på ett lite för muntert hejarrop i stil med; "Håll ut!"
 
 
Där och då fattar väl också jag att mina ord inte är värda mer än vatten. Hon är ju mitt i det. Hon blir inte mindre trött och irriterad bara för att jag säger att det blir bättre sen?
 
 
Men så är det faktiskt.
I´ve been there, done that! Ordentligt!
 
Våra småbarnsår är förbi och jag kan se tillbaka på den tiden och undra lite hur f*n jag klarade av det?
 
 
Jag var också som tvåbarnsmamman med gråten i halsen många gånger för att all ork var som bortblåst. I vår familj var logistik en stor ingrediens. När det var som värst hade vi tre olika ställen som barnen skulle lämnas och hämtas på. Stina på dagis, Ester och Malin på fritids och skola  Nybo, Ebba på Öjeskolan. Så var det i några år...
 
 
Det var frustrerande att se alla perfekta hem. Alla perfekta och supersnygga, nyblivna mammor (hur fan gjorde dom??!). Alla perfekta bebisar som åt när de skulle, sov när det skulle och var bara glada och trevliga. Vände sig om ovanligt tidigt, började krypa ovanligt tidigt, satt ovanligt tidigt och mer eller mindre rabblade alfabetet innan ett års ålder!
 
 
Inte konstigt om man som mamma var nära att gå i väggen ungefär varannan tisdag, varje torsdag och ibland även på en söndag!
 
 
Om jag visste allt det jag vet idag, hade jag berättat för mig själv att allt det här gör mig klokare, bättre och starkare. Jag hade berättat för mig själv vilket superbra jobb jag gjorde som flerbarnsförälder, att jag dög och var den perfekta mamman till våra barn. Varken bättre eller sämre än någon annan, bara perfekt för just mina barn!
 
 
Men jag förstår frustrationen. Det kan inte vara lätt att vara småbarnsmamma idag då du förväntas lägga upp perfekta bilder på sociala medier hur lycklig du är som blivit mamma och vilket vackert inrett hem du har sen? Bebisen klär sig bara i dyra märkeskläder och allt är design och tipptiopp. Inga kräkfläckar på kläderna och heller inga lökringar i armhålorna. 
 
 
Det vore oklokt av mig att försöka föreläsa för alla nya föräldrar hur man ska vara. Ni vet den där klyschan; "Försök att slappna av och njut av småbarnstiden!"
Jag kan se blicken ifrån den där övertrötta tvåbarnsmamman när jag försöker övertyga henne mitt i kolikskriket och ömmande, läckande bröst, att ta det lugnt och slappna av och bara njut av småbarnstiden... 
Arma människa!
 
 
Men visst blir det bättre.
Absolut!
Vi har kommit dit nu och det är nästan overkligt härligt. Jag skäms inte ett dugg med att säga att det är underbart att barnen har blivit så stora att de klarar sig själva nu. Jag och Johan har lyxen att till exempel säga åt barnen att vi tar en sväng med bilen; "Vi kommer snart". De klarar sig själva en stund.
 
 
De stora passar den yngsta, inte en hel dag, men väl en stund. Det är gott nog och något slags återbäring av allt slit i tidigare småbarnstider.
 
Hang in there!
 
 
 
Visa fler inlägg