Hur har det gått för Yosh?

Fy fanken alltså. Det här med när barn eller djur blir sjuka och behöver sjukvård.
Alltså skjut mig i foten eller något!
 
 
 
 
Det gör så ont i hela mig.
För att svara på alla kommentarer på Instagram och messenger så tänkte jag förklara här vad som har hänt.
Egntligen inget allvarligt men tillräckligt för att det ska göra ont i mig...
 
 
 
Igår upptäckte mellandottern Ester att Yosh hade två trasiga klor.
Förmodligen har de gått sönder när vi har varit ute och åkt skidor. Det händer ju ibland....
Men de hade gått sönder på längden. 
 
Jag ringde således veterinären i morse och vi fick en tid 10:20.
Skönt att det kunde ta emot oss samma dag.
Vi har faktiskt aldrig sökt vård för Yosh för "simpla" saker som trasiga klor eller andra åkommor.
Han har klarat sig ifrån sånt.
 
De gånger vi har behövt veterinärvård har det varit frågan om överlevnad.
Sist var 2016 när hans lunga sprack under vår löprunda.
Ilfart ner til Uppsala.
Med nöd och näppe klarade de livhanken på honom!
Tack gode Gud för det!
 
 
Det är svårt att beskriva vad Yosh betyder för mig.
Han är helt klart min absolut bästa vän.
Han är magisk, snäll, rolig, energisk, snabb, snygg, trogen. Våra första år tillsammans var ingen dans på rosor, det skall erkännas.
 
 
Han var många gånger till salu eller till skänks.
En tuff hund som var stenhård.
Men vi gav oss inte!
Många tårar och en hel rad med svordomar!
 
 
Men till slut fann vi varandra.
Vi fann varandra på en nivå som jag inte trodde var möjlig.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom.
Vad skulle jag vara då?
 
 
Den här hunden har berikat vår familj otroligt.
Det går inte att beskriva.
När han blir sjuk så stannar hela familjen upp på något sätt. Allt handlar om Yosh.
 
När ska han bli som vanligt igen?
När ska han sno Stinas mackor från köksbordet när ingen ser? När ska han smyga upp i Esters soffa fast han inte får?
När ska han putta upp toalettdörren för att lägga sig på badrumsmattan och njuta av golvvärmen?
 
 
Utan honom är mina morgonrundor inget värt.
Vem ska orka med mig?
Jag hoppas att han håller i många år till.
Den 24 februari fyller han sju år.
Kan vi stoppa tiden???!
Hur ska jag kunna leva vidare utan Yosh?
Tanken skrämmer mig makalöst!
 
 
När vi behöver veterinärvård kommer tanken till mig lite extra. 
Nu har det ändå gått bra.
Två klor som var trasiga och som dessvärre var tvungen att tas bort.
Dessutom passade vi på att ta bort en bröstvårta som har växt sig onormalt stor.
 
 
Älskade Yosh!
Om jag kunde få dig hel igen skulle jag göra det bums!
Men det läker förhoppningsvis snabbt och så kommer du vara som vanligt igen.
Lika busig, lika påhittig för att gå husse på nerverna lite extra.
 
 
Jag tror att jag bäddar åt mig själv bredvid honom i natt.
Bara för att vara nära om han får ont.
Han har nyss fått påfyllning av smärtindring, men han behöver mig. Eller sanningen är väl att jag behöver vara nära honom.
Vad vore jag utan Yosh?
 
Förresten vilken vorsteh kan skryta med en sån är benämning i sitt försäkringsbrev?
 
 
Yosh, snygg som få, snabb och snäll!
 
Mer än så behöver man inte säga!
 
 
 
0 kommentarer
publicerat i Jakt
Taggar: Jakt, Jakthund, Jägare, Veterinär, Vorsteh

Ei merestä!

Har ni sett Jönssonligan?
Ni vet stackars Harry... han är inte så förtjust i havet när Sickan har en plan och skall ta dem ut i en liten eka på det öppna havet.
Då säger han;

"Nä... nä, iiinte havet. Ei merestä!" Det betyder "inte havet" på finska.
 
 
Jag kände ungefär som Harry i tisdags när jag fick ett meddelande av min vän, Anna-Carin Westling.
 
"I morgon är det platt hav, nu jädrar ska vi jaga säl du och jag. Vi ses hemma hos mig kl 07!"
 
 
Morgonen var ljuvlig!
 
 
Temperaturen låg precis under nollan och havet var ganska platt. Inte helt platt, men nästan.
 
Anna-Carin försäkrade mig om att havet skulle lägga sig ännu mer runt kl 10-11 för det hade "fiskrarna" sagt.
 
 
Jag hade en timme innan avfärd preppat kroppen med åksjuketablett och en snabb bön till Han där ovan om att jag skulle slippa ropa på Ulrik.
 
Hon i sin tur hade lovat att filma om jag så skulle behöva luta mig över relingen och mata fiskarna...
 
 
Jag bet ihop.
 
Jädrar vad det där havet inte kan vara stilla!
Jag älskar verkligen havet.
 
 
Jag har alltid dragits till vatten.
Men jag är hellre i än ovanpå.
 
 
Sjösjukan lade sig en smula när det blev jakt och adrenalinet pumpade i halsvenen.
 
Jädrar så spännande och svårt!
 
De där sälarna "ploppade" ju upp lite här och dår och försvann lika snabbt!
 
Ungefär som de där spelet på Gröna Lund när man ska slå på små figurer med ett klubba som kommer upp helt oberäkneligt ur små hål.
 
 
Fattar ni hur svårt det är?
 
Träffytan är liten och du har cirka 5 sekunder på dig innan sälen dyker igen.
 
Men det positiva var att jag just under själva jakten glömde bort min sjösjuka!
 
 
Jösses, vilken upplevelse det var.
Anna-Carin är fantastiskt kunnig och jag sög åt mig allt hon berättade om "hennes sälar".
 
 
Otroligt fascinerande!
 
Jag somnade kl 19:30 den kvällen.
Helt slut.
 
Vet inte om det var för att jag bet ihop och jobbade mot sjösjukan eller om det var all spännig från jakten?
 
Förmodligen båda delar.
 
Oavsett - wow så häftigt!
0 kommentarer
publicerat i Jakt
Taggar: Allt om Jakt och Vapen, Havet, Hunter, Hunting, Jakt, Jägare, Skytte

Vad vore jag utan skogen?

Idag blev jag haffad när jag var på väg att låsa in bössan i vapenskåpet.
 
 
 
Jag blev fast i ett telefonsamtal med en jägarkollega, sittandes i köket med bössan i näven. Det såg lite roligt ut.
Lite som; "När man inte kommer närmare älgskogen än så här idag..."
 
Gårdagen spenderades lyckligtvis i skogen på älgjakt. En av jägarna känner jag lite sedan tidigare, men vi har aldrig jagat ihop. Han undrade hur det kunde ha blivit så mycket jakt för min del. Han menade att han sett min förvandling från det att jag tog jägarexamen och hur det var innan dess.
 
 
Att vistas ute i naturen har alltid varit en stor del av mitt liv. Jag lekte mycket i skogen som barn. Sedan plussade jag på allt med jakten och skogen har fått en ännu viktigare roll i mitt liv.
 
Jag kan knappt låta det gå en dag utan att jag får vistas i skogen en stund.
Det är tur att jag har Yosh.
 
 
Han ställer alltid upp.
Han backar inte för en runda (eller två).
Men jag behöver inte ha honom för att ta mig ut, men han är ett härligt sällskap!
 
 
I helgen har jag fått mysa med min stora pärla. Hon och kompisen Lovisa tog ett brejk från studierna storstan (Stockholm och Uppsala) för att få äta lite god älgfilé och insupa härlig höstluft i Hälsingland.
 
 
Jag fick agera svampguide dagen till ära.
Så trevligt.
Trevligast av allt var nog ändå att höra deras "wiiiiiii!" när jag hojatde att det skulle komma för att jag hittat svamp till dem att plocka.
 
 
Det var såååå nöjda.
När jag sedan packade ner lite älgkött till dem i packningen hem, visste deras förtjusning inga gränser! 
 
 
Så nu har jag fyllt lungorna med härlig skogsluft i dagarna två. Nu fixar jag nog att vara på kontoret i ett par timmar i morgon.
Men jag gissar att jag tar en sväng på morgonkvisten innan jobbet.
 
Sisådär runt 04:30. 
Någon som vill haka på? 
En kommentar
publicerat i Jakt
Taggar: Allt om Jakt och Vapen, Barn, Döttrar, Friluftsliv, Hunter, Hunting, Jakt, Jägare, Skogen, svamp
Visa fler inlägg