Träningsdagbok=koll på läget!

Ett tips till Er som liksom befinner sig i början av sin nyfunna livsstil - för en träningsdagbok!

Det är ett enkelt och bra tips som ger en bekräftelse på vad du har gjort, du kan själv göra anteckningar hur träningen kändes, vad du har ätit under dagen och vad nästa mål kommer att vara.

Så klart kan den ju anpassas precis efter vilken mål man har med sin träning.



För min del så är målet att kunna greppa ordentligt med tummen igen så jag kan köra lite styrka och öka muskelmängden.
I afton körde jag bröst, biceps och mage.

Det går... men det gör förbaskat ont! Den 6:e ska jag tillbaka till sjukgymnasten för att bryta upp lite till... Aj!



Det är trist att inte kunna köra styrkan som förut. Men jag ska icke klaga, det kunde ha varit värre!
Bit ihop, kom igen!



Kärlek är; Att komma hem ifrån träningen, trött och slutkörd, känna doften av god mat, hitta Mannen vid spisen som lagar en av mina favoriter! Han har tänt ljus och förberett så det bara är för mig att hoppa in i duschen, ren, fräsch och nytränad kan jag sedan njuta av en god middag!

Lycka!

Intervaller av ett annat slag...

är de 5 minuters intervaller av ro som infinner sig när Stina slumrar till, för att efter ca 2-3 minuter vakna till av ett otröstligt gny.



Hua... jag vet inte hur många gånger jag önskat under dagen att hon hade en display på ryggen. Dessutom har jag varit VÄLIGT kissnödig! Det har varit svårt för mig att lämna flickebarnet ens för ett toabesök!



Ingenting duger. Inte ens Stina själv vet vad hon egentligen vill. Yrar och låter som en gammal lungsjuk 80-åring!

Jag fick en paus i bacillhärden. En pass Bodystep - MUMS!

Imorgon hoppas jag komma loss för lite styrketräning på Pace. Så klart beroendes på hur flickebarnet mår...

Men det gör ont i ett modershjärta när de små är sjuk, så är det bara!
Och varje normalt funtad mamma känner precis likadant, man gör VAD som helst för sina barn, bara de mår bra! Jag hugger av mig både armar och ben, går över berg och dalar för mina barn!

Det kommer bli en lååååång natt, är jag rädd...

Byt jobb och tänk om!

Urk!

Ibland blir man ju paff på vilket sätt man blir bemött??!

Våran lill-räka, Stina, insjuknade under gårdagskvällen/natten i krupp. Inget konstigt för en fjättrad krupp-mamma, 3 av 4 tjejer har haft krupp under småbarnstiden så jag tycker mig besitta en viss erfarenhet i ämnet.

Hesheten på eftermiddagen gav mig signaler att medicinera för att undvika ett kruppanfall till natten. Ventolin gav med viss måtta av våld till flickebarnet.

Ingen effekt.

Så kring 00:10 packade jag ner henne i vagnen för att komma ut i den friska vinternatten med förhoppning om en avsvällande effekt.

Fungerade... en stund.

Kommer in igen och det slår igen. Jag måste säga att det var bland de kraftigare anfallen jag har varit med om hittills.

Vi kontaktar därför 1177 och berättar vilka metoder vi har provat fram tills dess och utan resultat.

"Jag kontaktar akuten i Ljusdal och berättar att ni åker in. Det är nog bäst att hon får inhallera lite adrenalin och får lite Betapred".

Jag:

"Ja, tack!"

Möter en kvinnlig läkare kring de 55-60, så där lagom trött och irriterad.

Hon konstaterar att flickebarnet behöver de ovannämnda och berättar otroligt kort och irriterad vad som kommer hända här näst. Jag har ju varit med förr och tycker att vi kan skynda på lidandet och bara komma igång med behandlingen.

Mannen ber om ett recept på något med bättre effekt att ha hemma inför eventuella anfall.

Det är nu det brister... av en enda mening...

Den kvinnliga läkaren böjer sig över mannen och spänner ögonen i honom;
"Men fattar du ingenting??!! Nu måste vi behandla det akuta, att sia om framtida anfall är helt ointressant!!! Det FATTAR du väl??!!"

Exakt så var hennes ordval.

Säger man så? Uttycker man sig så? Bör man bemöta sjuka människor på det sättet?

Men ursäkta så jävla mycket att vi kom och störde din sömn när du har jour och allt? Det var fanimej inte meningen! Men då kanske vi kan få något bättre att ha hemma så vi slipper störa dig i framtiden????!

Inget jag sa, men tänkte.



Nu sover lill-räkan i soffan en stund. Jag inväntar natten med spänning. Men glöm att jag åker in om så skulle behövas, hellre att jag travar Bervägen upp och ned, fram och tillbaka natten igenom än att bli bemött på det sättet en gång till!

Visa fler inlägg