Äntligen är det dags!

Min man kommer få spunk. Men det är inget nytt. Det får han varje år. Nu är det julmusik på alla olika enheter, dagarna igenom - 24/7! Yesssss, välkommen julen, julpyntet, julmusiken, julgodiset, julklappsförberedelser, julkalendermornar, julhyacinter.... Ja, jag är en "juloholic"! 
 
 
Min man får spunk av flera anledningar. Dels av värmen som blir i vårt hus när jag eldar i kaminen, tänder ljus precis överallt, spelar julmusik och kör favoritlåtarna på repeat.
 
 
Han öppnar fönstren och pustar. Jag stänger dem och tycker att han är galen som släpper in minusgraderna. Han har hotat med att sova på taket.
Jag tror inte han menar det. Skulle inte det se väldigt konstigt ut? 
 
 
Tur för mig att mina barn har smittats av mitt "juloholic-syndrom".
Det var faktiskt de som önskade julmusik på högtalaren i bilen i helgen. Det var faktiskt de som började önska saffransbak.
 
 
 
Jag var ju inte sen att haka på.
Nu har vi officiellt invigd julen 2017 och nu kör vi all in och börjar få den rätta julfeelingen.
 
 
Det bästa av allt är att det dessutom har kommit snö! Fast vi vill ha ännu mer. Hit med mer snö!  
 
 
Nu blir det lite glögg, tända ljus och pinfärska lussebullar till kvällsfika.
 
Min man protesterar lite genom att sitta i det kallaste rummet i huset.
I bara kalsongerna.
Men julmusiken kommer han inte undan.
Vi har höjt volymen så han inte missar något.
 
 
 

En bekännelse...

Okej, nu kommer det en bekännelse ifrån det här blonda lilla yrvädret. Jag avskyr verkligen färsk fisk. Inte om någon annan tillagar den, men om jag måste göra det. Fjälla... rensa... näe, Gud be vars, då har jag för länge sedan tappat aptiten.
 
 
Under kafferasten på jobbet idag så började mina kära kollegor att diskutera det här med fiske. Jag rynkar genast på näsan och erkänner utan några som helst bortförklaringar eller inlindade storys, att fiske inte är min grej. Jag hör mig själv pipa fjantigt om att det är slemmigt och slibbigt och luktar illa! 
 
Det blir tyst runt kaffebordet och blickarna de gav mig var förvånande och ögonbrynen höjda strax under pannluggen.
 
-Ja, men alltså. Fy satan för det där kladdet, säger jag och gör en grimasch.
 
-Ha, ha, ha, men du kan stå och gräva i en älgvom? säger min kollega och skrattar gott.
 
Så är det. Jag står mer än gärna och tar ur en älg eller något annat djur jag skjutit vid jakt. Men att bryta nacken av en fisk, eller sätta på en mask på en krok. Näe, där går min gräns! 
 
 
Själva fisket i sig kan jag nog börja gilla, men jag har svårt att se mig ta av fisken ifrån kroken för att i nästa sekund sätta på en mask eller maggot igen. Å andra sidan kunde jag ju för mitt liv inte se mig skjuta en älg och sedan passa den (ta ur inälvorna) för några år sedan. Snart sex år sedan, för att vara lite mer exakt.
 
Fisket kanske är min nya utmaning?
 
Annat är det med min storebror, han har alltid älskat att fiska. Jag minns när han metade i dammen där vi bodde som små, han gjorde bete på vatten och mjöl i en smet som han hade i en plastpåse. Det ädlaste fångsten i den dammen var mört. Jag åt mest den där smeten, något fiske blev det aldrig. Jag hade säkert ett metspö jag med, men jag har svårt att tro att mitt flöte någonsin blev bött.
 
 
 
Men jag minns min enda och bästa fiskelycka än idag. Jag var väl kring sju år och min bror tio år. Vi var uppe i stugan i Härjedalen (Storjö Kapell) under påsken. Det skulle pimplas. Brorsan var överlycklig medan jag gärna utforskade skogsdungarna runt tjärnen istället. Men visst, nog kunde jag väl sitta och rycka i den där pirken en stund. Brorsan gick in för uppgiften med hull och hår.
 
 
Jag satt och for omkring med mitt spö i hålet, lekte med iskristallerna med toppen av pirken, försökte se den där stackars lilla maggoten som satt på min krok långt nere i djupet. Brorsan var otålig och ville byta pirk med mig. Visst, mig spelade det ändå ingen roll. Ny pirk, ny maggot (som han satt dit!). Lika tråkigt. Jag fortsatte att veva omkring i hålet, leka med iskristallerna och titta efter min stackars maggot.
 
Brorsans tålamod sviktade ännu en gång. Nu skulle det bytas hål. Han ville prova mitt. Visst, varsågod. Vi bytte hål. Återigen började jag veva omkring med pirken i hålet, leka med iskristallerna och titta efter min stackars maggot.
 
Rätt vad det är hugger det till och min pirk håller nästan på att åka med ner i hålet. Jädrar! Mamma kommer rusande och ska försöka hjälpa det panikslagna flickebarnet. Tillsammans sliter vi upp en finfin röding i matstorlek.
 
Brorsan blir vansinnig och slänger sin pirk åt skogen, sparkar i snön och går med bestämda steg emot bilen. Det var därmed slutfiskat!
 
 
Han åt fiskpinnar till middag den dagen. 
 
Visa fler inlägg