15 km skön eftermiddagsåkning

Herre Jösses vilken lyx? Ibland så faller det in så otroligt bra så att vi får någon timme där vi kan göra något tillsammans. Stina hade en lekdejt idag på eftermiddagen så då passade det ju ypperligt för oss att åka upp till Harsa och glida några kilometrar. 
 
 
Vi brukar ju inte kunna åka tillsammans, Johan & jag, och har inte gjort det på länge. Hans upplägg var att jag skulle hålla mig bakom och att vi skulle åka vääääldigt lugnt. 
 
Första varvet började vi med att åka bredvid varandra i varsitt spår. Men jag blev tillsagd flera ggr att ta det lugnt och inte åka på så hårt. Jag känner att jag blir irriterad eftersom han hela tiden ska babbla och påpeka hur jag åker. Fan, tänker jag. Håll käften och bara åk!
 
Men den tanken varade bara en kort, kort stund. Sen backade jag lite och gick t o m och lade mig BAKOM Johan!!! Vilket var en perfekt taktik! Då höll jag en låg puls, ett fint flyt och bra sug bakom honom. Dessutom slapp jag lite av motvinden.
 
 
Så bör jag även tänka på Vasaloppet. Lite taktiskt. Hitta en bra rygg att ligga bakom och få lite sug, hålla koll på pulsen och inte åka för hårt.
 
 
Ibland är han bra och klok. Det är nog lite tur det... Men jag måste få bli lite förbannad först, inombords, sen blir det bra. ;)
 
När vi kommer tillbaka efter 15 km så tittar Johan på mig och säger;
"Har det runnit från ögonen dina? Du har något på kinden."
"Näe, det är snor!"
Jag såg när den där snorranden kom i vinden, men jag struntade i den. Den fick landa på kinden. Jag har ännu inte hittat formen för mina bonnsnytningar. Har några dagar kvar att träna på den... ;)
 
Nu skall det svidas om inför kvällens Mellomys!
 
Ha en härlig lördag alla!

Värdens bästa supporterclub!

Är det några som alltid, alltid välkomnar mig med ett leende, glada tillrop och som är intresserade av mitt träningsupplägg för dagen så är det mina favoriter. De har i 6 månader peppat mig i min träning, pushat mig och liksom lyft mig med alla härliga komplimanger. Mina damer och herrar låt mig få presentera Grabbarna Grus på Citygym (kl 06 nästan varje dag):
 
 
Olle & Pekka!
 
Dessa herrar glider in på gymmet kl 06 när jag oftast har gjort 60 min och är på väg att varva ned i form av några styrke övningar. Nu har de fått mitt startnr till Vasaloppet och jag vet till 100% att är det några som helhjärtat kommer att följa varenda meter jag klarar av, så är det min supporterklubb.
 
Tusen tack för alla fina, pushadnde kommentarer på gymmet dessa 6 månader. Ni är fantastiskt gulliga och värdefulla!
Jag lovar att göra mitt bästa och åka för er (och för mig).
Jag ska försöka att inte göra er besviken! (De vill ju helst se mig i landslaget - HA HA HA!!!)
 
Några andra som JAG inte vill göra besvikna så är det mina lunchdejter.
De liksom går och längtar, trånar efter några riktigt tuffa övningar att sätta tänderna i.
 
 
Maskens utmaning började redan igår kväll. Han messade mig och BAD om att få följa med på min morgonträning. Det är HELT sant!!! Kl 04:56 ringde jag Masken och talade om att jag var på väg och strax i Ljusdal. Ville han ha skjuts eller ville han gå och passa på att vakna lite?
 
Han ville gå... 
Men han kom och han bet ihop. 60 min konditionsträning! BRA JOBBAT!!!
 
 
Jag hade inte förväntat mig att Masken skulle komma till lunchens cirkelträning...
 
 
Döm om min förvåning när han dök upp!
 
 
Dagen till äran  så adderade vi en ny liten utmaning - dubble squats på brädan. Yummie!
 
 
Masken gjorde många ggr det han är bäst på... ;)
 
 
Vi hade 4 olika maffiga stationer där vi jobbade stenhårt i 1 minut. Sedan roterade vi. 
 
 
4 svettiga varv hann vi med. Jag kan gissa att det här gänget uppskattar fredagskvällen lite extra.
 
Underbart!

Favoriter

Vilodag. Tid till eftertanke... GULP!
 
 
Tittar på gamla bilder och finner en skön känsla av sinnesfrid och glädje.
 
 
Jag behöver det nog lite extra nu, känner jag. Mina nerver far lite upp och ned just nu. Jag har intalat mig själv, helt galet, att jag inte är så nervös inför Vasaloppet. Att det liksom kändes värre inför Harsa Ski Marathon. Då hade jag ju en tid att jaga i kapp för att seeda upp mig i leden. Jag lyckades med det.
 
 
Nu ska jag ju "bara" ta mig i mål...
 
Ni hör ju hur galet det låter; "bara ta mig i mål..."
 
 
Jag finner styrkan och glädjen i mina älskade ungar. Vad vore jag utan dem? Vilken fantastisk tråkig vardag jag skulle ha utan alla "måsten" (som man ibland klagar över att man inte rikigt hinner med). Vi är en härligt stor familj med mycket humor och massor av råa skämt. Det är verkligen högt i tak i vårt hus och det märker man ganska genast när man gör oss ett besök. ;)
 
 
Så när mina nerver spelar mig ett spratt, så finner jag ro och sinnesfrid tillsammans med mina barn. Hitta på något skoj och lägga all träning åt sidan för en stund. Det behöver inte vara så märkvärdiga saker, inga dyra utlandsresor eller äventyr. Det räcker ju med att bara bryta av vardagen lite och få en pratstund i soffan eller kanske bara stanna till i hallen när man kommer hem efter jobb och skola, sätta sig helt sonika ner på mattan efter att man tagit av sig ytterkläderna, och ta en paus med barnen innan matlagning och måsten.
 
 
Barnen är så fantastiska! Vilka energikällor! De har så mycket att berätta. Jag älskar verkligen när de delger mig hur deras skoldag har varit och när de liksom (som 10-12- åringar gör) pratar på sitt sätt med en massa;
"Hon ba... jag ba... å då ba... vi ba..."

Det kan vara jättegrejor där man berättar att "hon sa att han var..." och "vi ba undrade va hon menade..." och "så då gick vi därifrån ba... " i en 10-årings och en 12-årings liv kan det här var en jättegrej! Det är underbart att få dela det med dom.
 
 
 
Åh, jag blir alldeles varm i kroppen från känslan av kärlek till barnen!
 
 
Kvällen kommer återigen spenderas i backen, Pärlan bakom huset. Det behöver jag. Jag behöver tanka lite extra nu, fokusera på att hålla nerverna i schack och bara insupa känslan av sinnesfrid. Jag har 3 träningspass kvar nu. Sedan är det bara vila och uppladdning kvar...
 
Jisses...
 
Visa fler inlägg