Vi tankar ny energi och laddar batterierna

 
Det har gått tre dagar sedan operationen.
Vilken fantastisk skillnad det är från förra gången!
Smärtan är i stort sett obefintlig. Visst, Avledon har det väl förbrukats, men inte några mängder.
 
 
Ungen i sig är så mycket mer lätt i sinnet än förra gången. Hon är fortfarande ganska glad, sprallig och ja men ni vet, som barn ska vara. Lite full i liv, lite bus och klurigheter.
Sådant som jag inte såg hos henne på över ett år.
Hon som till och med sa till mig ordagrant att hon inte ville leva längre.
Ynka sju år...
 
 
 
Även om hon nu har en period igen där livet tar ett steg tillbaka, där hon blir lite rörelsehindrad. Så har vi ändå en målbild. Vid skolavslutningen har det gått sex veckor och då skall benet ha blivit så pass starkt att hon förmodligen kommer kunna leva som förut. Cykla, rida, simma och allt det andra hon gillar.
Visst, hon kommer ju att ha Perthes kvar och hon kommer fortfarande att ha den där karaktäristiska gången, men hon hittar sina egna lösningar och kan göra så himla mycket ändå.
Leva loppan helt enkelt!
 
 
Jag har också hämtat ny energi. Ljuset är tillbaka på allvar nu och när klockan är runt 05 så bjuder Järvsö på en sån här vacker utskikt ifrån Järvsöbacken!
 
 
 
Mina ben mår bra igen, men jag försöker lyssna på kroppen och tar det försiktigt nu innan jag börjar springa igen. 
Lite svårt är det ju när mina nya skor känns som ett par ljuvliga mockasiner som vill studsa fram!
 
 
Jag får nöja mig med långa promenader med min bruna bästis och det är ju inte så fy skam det heller!
Men snart, mycket snart, kommer jag börja tussa lite försiktigt för att snart vara igång med löpningen på allvar igen.
Innan dess får jag nöja mig med cykling och rullskidor!
 

Hon är den största hjälten jag känner!

Då var operation nummer två gjord.
Borttagningen av den platta som har hållit benet i rätt position efter att man sågade av lårbenet och vinklade in höftkulan i rätt läge, är genomförd. 
 
 
Den här operationen var inte alls lika stor som den hon gjorde förra året.
Hon var ganska laddad på ett positivt sätt när vi kom till Akademiska Barnsjukhuset i Uppsala.
Nästan lite speedad... 
 
 
 
Allt var plöstligt kul?!
Att sätta på Emblaplåster, att duscha med "äckeltvålen", att få sjukhuskläder, att få för stora trosor.
Humöret var på topp!
 
 
Det var annat förra året. 
Hon var så förbannad och arg, skulle åka hem till varje pris. 
Vi försökte förklara för henne att det inte gick eftersom hon hade så många olika maskiner och slangar som satt fast i väggen och på olika ställningar.
Det struntade hon blankt i.
På vår fråga hur hon hade tänkt åka hem på för sätt, morrade hon fram mellan sammanbitna tänder att hon skulle åka säng hem!
Det var då inga bekymmer!
 
Det var nästan så de stackars sjuksköterskorna bad om ursäkt när de kom in på hennes rum.
Hon svarade så klart inte utan spände ögonen i dem och visade huggtänderna som utan ord sa - rör ni mig är ni död!
 
 
Till dagens operation hade hon bakat. 6 stycken kladdkakemuffins. Till Mattias. 💕
Favoritsyrran som var den som fick ge henne morfin, som fick hjälpa henne komma från sängen till rullstolen, som fick fråga henne hur ont hon hade på en skala mellan 1-10 och hon svarade honom tillbaka.
Förra året spenderade hon åtta dagar på avdelning 95B. 
Den här gången får vi åka hem imorgon! 🙏
 
 
Innan operationen var det dags för nya röntgenbilder.
Vet inte vilken gång i ordningen...
 
 
Under den här stunden hade Stina och Johan gjort en deal om att han skulle vara den som följde med in till operationssalen.
Som jag har gruvat mig...
Förra året var en pärs!
 
 
Stämningen var fortfarande på topp.
Den steg ännu lite till när Johan gjorde sina sedvanliga "skyddsmössetrick"...
 
 
Sjuksköterskan som gav oss kläderna hade också en skön humor
Hon bad Johan vara noga med att stoppa in ALLT hår i mössan... 😂
 
 
 
Här blev det jobbigt för mig. Stina hade varit nästan lite övermodig fram till det var dags. Då blev det en annan blick. Hennes tårfyllda ögon gick rakt in i mitt hjärta och det var tur att det var Johan som följde med in när hon skulle sövas...
 
 
Det spelar ingen roll om man har gjort det förut. Det är ett skit när barnen är sjuka!
 
 
Hon vaknade upp med en förvirrad blick, rädd och med smärta i benet.
Hon fick lite mer godsaker i kanylen och somnade om igen.
Skönt att se när medicinen fungerar och friden jämnar ut hennes ansikte som nyligen jämrat sig i smärtor.
 
 
 
Operationen var lyckad och gick helt enligt plan. De skrot som man förra året spikade och skruvade fast i Stinas vänstra ben är nu borttaget. 
 
Nu blir det lite vila i sex veckor, det innebär ingen ridning på sex veckor... men sedan ska det förhoppningsvis vara frid och fröjd igen. Eller frid och fröjd var kanske att ta i, skit-perthes bor ju kvar i hennes kropp. Men hon har nog repat sig efter den här operationen efter dessa veckor enligt läkarna.
 
Det planeras ett besök till Akademiska igen efter sommaren.
Men däremellan ska det levas loppan - å det grövsta!
 
Dessutom skall det besökas någon form av leksaksaffär på vägen hem under morgondagen också. Det har The Princess poängterat ett par gånger redan.
 
Efter dagens pärs känns det som om det kommer att bli ett dyrt besök... 
Men det är hon värd!💕

Bajsperthes - etapp två.

Så drar karusellen igång igen. Nya sjukhusbesök, nya röntgenbilder, nya funderingar, nya grubblerier.
Från mars (efter den stora operationen) i år fram till nu har vårt liv varit ganska vanligt. Nästan som alla andras, fast lägg till ett par kryckor och en rullstol och en jävla massa alvedon.
Nu har ju användandet av dessa ting blivit mer sällan, vilket jag på ett sätt tackar för. Men Stina har istället valt att använda min rygg när det inte går längre. Hon vill ju helst inte ha vare sig kryckor eller rullis.
Vem vill det när man snart är nio år?
 
 
Röntgenbilden från idag visar tydligt den trasiga och sjuka höften. Man ser också järnskrotet som håller höften på plats.
Jag hade nog hoppats på att höften vuxit tillbaka lite.
Jag ramlade ner ett par hål igen i min lilla "positivt-tänkande-stege".
Fan.
 
 
Dessa bilder skickas nu ner till Uppsala inför vårt besök på torsdag nästa vecka.
Vet inte riktigt vad jag ska känna eller förvänta mig inför det besöket.
Jag gissar att vi ska gå igenom den kommande operationen.
Fast i det här läget känns det knappast som om de kan ta bort skrotet. Vad ska då hålla "surhöften" på plats?
Å andra sidan är jag ju ingen läkare, jag har ju ingen aning.
Jag kan bara gå efter vad min magkänsla säger.
Och jag hoppas för allt vad jag är värd att den är fel!
 
 
Tuffast i allt det här är ändå att höra hennes egna tankar. 
-Mamma, förut tyckte jag att det var ganska jobbigt att vara annorlunda. Men man vänjer sig.
Fasen alltså.
Hon får stå ut med så mycket!
Om jag bara kunde ta hälften av allt som tynger denna snart, nioåriga tjejs liv....
 
 
Nej, jag tycker inte att det finns någon rättvisa.
Inte i skrivande stund.
 
Jag tycker att livets alla käftsmällar ibland kunde fördelas lite jämnare.
 
Någon som är frivillig och vill byta?
Bara för en dag?
Visa fler inlägg