Tack för en lärorik älgjaktsvecka!
Alla är vi barn i början, sägs det.
Jag vill ju egentligen helst vara barn jämt och för alltid, men det fungerar ju inte så.
Jag vill ju egentligen helst vara barn jämt och för alltid, men det fungerar ju inte så.
Men jag är ännu en nybörjare vad det gäller jakten även om jag har jagat aktivt sedan 2012.
Jag har så ofantligt mycket kvar att lära och jag tror väl inte att det finns en enda jägare som skulle kunna slå sig på bröstet och säga att h*n kan allt?
Att jaga med med hund är ju helt fantastiskt och jag har gjort det många gånger med min vorsteh Yosh.
På olika sätt och med olika utgång.
Men alltid, alltid med en lyckokänsla.
Både för mig och för min bruna bästis.
I år lämnade maken över stafettpinnen till mig att gå med gråhunden under älgjaktsveckan.
Fan också!
Ja, det var faktiskt min första tanke.
Man vill ju liksom inte komma in i jaktlaget och misslyckas.
Och jag ska erkänna att jag var sjukt nervös efter jaktmötet när vi hundförare lottade fram hundrutorna inför veckans älgjakt.
Jag fick nr 2.
Det sa mig ju egentligen ingenting.
Jag såg och hörde på de mer rutinerade hundförarna att de visste exakt vilket område de skulle gå i och vilken slags mark den delen bestod av.
För mig gjorde siffran ingen skillnad.
Jag var lika oerfaren oavsett nummer på brickan.
Första dagen började faktiskt bra.
Det var ett fint duggregn när vi gick ut, Laban och jag.
Efter en ganska kort stund lade sig nervositen och byttes ut emot en ljuvlig och harmonisk känsla.
Lugnet att vara i skogen, spänningen i vad denna jaktdag kunde ge och skulle Laban lyckas hitta älg med mig som hundförare?
Laban sökte ut ganska trångt runt mig till en början.
Kanske kände han på sig att vi tillsammans var lite orutinerade?
Men snart hittade vi både tillbaka till självförtroendet och han sökte ut längre och längre.
Snart tog han upp ett spår och körde på ordentligt.
Men det gick dessvärre ut ur såten.
Men det gjorde ingenting.
Laban skötte sig exemplariskt och tog bakspåren tillbaka till mig.
Tur för mig kanske?
Men där och då föll nog poletten ner hos mig hur älghundarna jobbar.
Det skiljer sig lite från hur en stående fågelhund fungerar.
Men så fantastiskt spännande!
Vi hade älg på benen ett par gånger så jag fick osäkra bössan och göra mig redo.
Men älgarna var litee för snabba både för mig och för passkyttarna och Laban lyckades inte ställa dem.
(Jag ska också passa på att förtydliga att Laban inte ägs av oss utan av Johans mamma. Det är hon som har lagt grunden till den här gråtussen. Vilket vi är otroligt tacksamma över!)
Men de föll ett par älgar ändå för vårt lag.
Dessvärre inte framför någon hund.
Men roligt för skyttarna så klart!
Fast en av älgarna som blev påskjuten fick spåras av en mer rutinerad hundförare, jaktledaren Jörgen (vi har tre jaktledare i vårt lag) och hans fina jämttik.
De fick avsluta det hela med ett fångstskott.
Jag är otroligt tacksam för att jag fick ta över makens plats i jaktlaget som hundförare.
Jag har lärt mig så otroligt mycket och det har tagit mitt jaktintresse till ännu en ny nivå.
Jag har fått sett magiska platser i skogen som jag annars kanske inte skulle ha upptäckt.
Tack för alla härliga stunder i skogen tillsammans, för alla skratt och tokiga historier.
Tack för förtroendet!
Nu kör vi vidare med helgjakterna.
Jag och Laban är redo!