Jag har inte riktigt bestämt mig än
I stort sett varje dag, varje tyst minut som jag har för mig själv bollar jag med tanken över den där förbaskade operationen som ligger över mig.
Jag tackade nej till första operationstiden 8 januari.
Jag tackade nej till första operationstiden 8 januari.
Ni vet, den där hälsenan som inte mår helt toppen och som, enligt läkarna, behöver en liten renovering.
Men jag bävar, tvekar och grubblar.
Jag behöver lite tid på mig.
Jag är som vanligt anmäld till Vasaloppet och har varit helt inställd på att åka det till varje pris.
Nu har jag börjat vackla lite.
Jag har kommit fram till att inte åka Harsa Ski Marathon i helgen. Jag spar mina hälsenor tror jag.
Om-utifall-att jag tänker åka.
Om-utifall-att jag tänker åka.
Jag har ett okej startled ändå sen förra året.
Men jag vacklar.
Å ena sidan så känns det som om jag kan åka. Jag måste ju staka den största delen och jag har blivit rätt stark under vinterns stakpass (enligt mig då... 🤓).
Men är det värt det? Om hälsenan går av under loppet?
Att åka ett träningspass på ett par mil fixar jag ju lätt.
Men att behöva bryta ett lopp för att jag har ont...
Näe, jag känner mig för bra för att säga att jag skulle bryta.
Men att behöva bryta ett lopp för att jag har ont...
Näe, jag känner mig för bra för att säga att jag skulle bryta.
Tjurskallen slår in och jag kör på ändå.
Trots smärta.
Trots smärta.
Sen vet jag inte ens om jag vill opereras alls.
Tänk om det inte blir bra?
Tänk om det blir sämre än jag är nu?
Nu fixar jag ju det mesta (ingen löpning då, men allt annat).
Hur länge måste man ha gips?
Hur länge ska man hoppa på kryckor?
Hur lång rehab?
Gaaaah!
Hör ni spiralen i min skalle??! 😳
Innan jag har kommit fram till något slags beslut tänker jag fortsätta att njuta av underbar skidåkning.
Så får jag väl grubbla på lite till.
Någon som har ett gott råd?
Usch vad jobbigt! Jag har varit i en liknande situation fast med stamcellstransplantation. Den hade kunnat bota min MS men jag höll på och tänkte som du. ”Tänk om” och att jag mår ju bra nu, tänk om något händer? Jag kände mig inte tillräckligt sjuk för att genomföra den men jag kände mig som en idiot om jag avstod, som att jag inte ville bli frisk. Men det var egentligen vad jag trodde att andra skulle tänka. till slut stannade jag bara upp och ansträngde mig för att lyssna inåt ordentligt och då blev det att jag avstod till slut. Hoppas du kommer fram till något och att det känns rätt 🙏🏻🌟