katharina - Järvmilen

Att hon skulle följa med mig runt Järvmilen var ungefär lika sannorligt som om jag skulle börja gilla landsvägscykling.

Men igår hände det!

Jag nämnde det lite så där slött;

"Du kanske vill följa med mig runt Järvmilen någon dag?"

"Ja, kanske det?" svarade hon med en positiv ton i sin stämma.

"Vi kanske kan gå ikväll?"

"Ja, det kan vi väl..."

Leendet avslöjar dock inte alla svordomar, suckar, pustar och mördarblickar som hon gav mig under dessa 11 kilometer.

Jag har berättat för henne att Järvmilen är tuff bara att gå för den otränade.

De är rejäla stigningar.

Att springa den är en utmaning av rang.

Jag peppade och coachade allt jag kunde;

"Nu är det bara den här lilla backen kvar, sen är det fint uför bara!"

Första halvan kunde hon fortfarande uppskatta utsikten efter att ha besegrat ännu en backe.

Men de här positiva topparna blev allt glesare förekomna för att till sist helt utebli.

Järvmilen är apjobbig, absolut!

Men den är också fantastisk vacker när den bjuder på magiska sidor av Järvsö.

Jag är glad att Ester pallade ändå.

Jag är glad att hon stod ut och tog sig runt.

Jag är glad att jag stod ut och tog emot alla svordomar, suckar, pustar och mördarblickar.

Hon kanske inte uppskattar det lika mycket som jag.

Men det var värt det.

I en av alla backar väser hon ut mellan sammanbitna käkar;

"Är du säker på att jag är ditt barn? Det stämmer ju inte någonstans. Du är ju fan sjuk i huvudet som gillar sånt här??!"

Stackars barn...

Men hon svarade inte helt nej heller när jag frågade henne om hon skulle kunna tänka sig att göra det igen.

Jag menar, har man inte sagt nej så kan det ju fortfarande bli ett ja?

Tack älskade unge för att du står ut med den här mamman och hennes upptåg!