Det här med cykling...
Ni som känner mig sedan tidigare vet hur min inställning till cykling har sett ut.
Inte särskilt positiv...
Att jag ens började med cykling (eller började och började? det var ju lite att ta i!) var ju för att Vätternrundan ingår i
En Svensk Klassiker.
ETTJÄVLAHELVETE.
30 mil landsväg.
TRETTIO MIL??!! 💩
Jag grät sista kilometern in i mål av ren och skär lättnad.
Äntligen var det över!
De andra delarna i En Svensk Klassiker lärde jag mig att älska.
Löpningen har jag ju alltid älskat, längskidåkningen blev en helt ny kärlek, simningen gillar jag sedan länge.
Cyklingen...
Nä.
Min käre make ska cykla cykelvasan nästa helg.
Av den anledningen köpte han en ny, fin mountainbike i våras.
Jag har hängt med någon gång på min racer.
Men så testade jag hans cykel och cyklade i skogen en gång.
Så mycket roligare!
Så efter att Johan föreslagit för mig igår kväll att jag skulle åka till Hudiksvall och köpa mig en egen, gjorde jag slag i saken idag!
Åh, jädrar vilken skönhet jag fick tag i!
Den ser man ju lång väg att det här kommer gå fort som fan!
Men jag är försiktigt kaxig.
Imorgon står det nämligen ett femmilspass på schemat.
Det är ju inte alls säkert att jag tycker att det här är superkul.
Men jag hoppas.
Låt mig få återkomma.
(May the force be with me...)
Jag har inte fastnat i cyklingen, men jag kan ändå förstå att människor fastnar i denna sport. Jag skulle hellre cykla i skogen än att springa där.