Dags att börja träna lite...
Shit, alltså!
Jag var så pepp och taggad när Carro och jag släppte iväg våra män vid starten på Cykelvasan igår.
Jag var så taggad så jag sa att om någon kommit där och då med ett startbevis och en passande cykel och utrustning och undrat om jag ville åka i dennes ställe, så hade jag tackat ja på stående fot!
Första kontrollen som vi såg grabbarna vid var Mångsbodarna.
Där stod jag och var övertaggad och planerade träningen för mig och Carro inför nästa års Cykelvasa.
Jag kände mig avundsjuk på alla cyklister som kom i full fart förbi oss.
Fram till att några av cyklisterna stannade till vid sina anhöriga och vi fick höra vad dom sa...
"Fy fan va jävla jobbigt!"
"Det här gör jag aldrig om!"
"Alltså den där tjejen som åkte ut i skogen, fasen vad hon blödde!"
Vi tittade lite skärrat på varandra och jag kände att allt pepp liksom bleknade en smula och byttes till ett uns av oro och ångest.
Jag har ju kört några Vasalopp, men då på skidor så jag känner ju till bansträckningen rätt bra.
Men att cykla den? Fasen, alltså... jag har nog tagit mig lite vatten över huvudet...
Jag har ju hört att skaderisken är rätt hög på Cykelvasan.
Men man behöver inte cykla den för att skada sig.
Jag har väl inte kommit hem en enda gång från våra rundor utan blessyrer och blodvite.
Dagens 2,5 mils-runda med Carro var inget undantag.
Jag måste träna mer på det här med att hinna klicka ur fötterna ur tramporna...
Annat är det med Mr. P & Micke!
Det här är deras gren.
Inte min.
De här gossarna cyklade Cykelvasans 94 kilometer igår.
På sidan om stod deras fruar och hejade för allt vad de var värda.
Så imponerade och stolta!
Nästa år är tanken att vi fruar också skall åka.
Herre jösses, säger jag bara!
Det är väl dags att börja träna lite då...
Wow, vad duktig du är! Har alltid gillat att cykla! Men att åka fort så man riskerar att skada sig vid fall det vet jag inte...