Bajsperthes - etapp två.

Så drar karusellen igång igen. Nya sjukhusbesök, nya röntgenbilder, nya funderingar, nya grubblerier.
Från mars (efter den stora operationen) i år fram till nu har vårt liv varit ganska vanligt. Nästan som alla andras, fast lägg till ett par kryckor och en rullstol och en jävla massa alvedon.
Nu har ju användandet av dessa ting blivit mer sällan, vilket jag på ett sätt tackar för. Men Stina har istället valt att använda min rygg när det inte går längre. Hon vill ju helst inte ha vare sig kryckor eller rullis.
Vem vill det när man snart är nio år?
 
 
Röntgenbilden från idag visar tydligt den trasiga och sjuka höften. Man ser också järnskrotet som håller höften på plats.
Jag hade nog hoppats på att höften vuxit tillbaka lite.
Jag ramlade ner ett par hål igen i min lilla "positivt-tänkande-stege".
Fan.
 
 
Dessa bilder skickas nu ner till Uppsala inför vårt besök på torsdag nästa vecka.
Vet inte riktigt vad jag ska känna eller förvänta mig inför det besöket.
Jag gissar att vi ska gå igenom den kommande operationen.
Fast i det här läget känns det knappast som om de kan ta bort skrotet. Vad ska då hålla "surhöften" på plats?
Å andra sidan är jag ju ingen läkare, jag har ju ingen aning.
Jag kan bara gå efter vad min magkänsla säger.
Och jag hoppas för allt vad jag är värd att den är fel!
 
 
Tuffast i allt det här är ändå att höra hennes egna tankar. 
-Mamma, förut tyckte jag att det var ganska jobbigt att vara annorlunda. Men man vänjer sig.
Fasen alltså.
Hon får stå ut med så mycket!
Om jag bara kunde ta hälften av allt som tynger denna snart, nioåriga tjejs liv....
 
 
Nej, jag tycker inte att det finns någon rättvisa.
Inte i skrivande stund.
 
Jag tycker att livets alla käftsmällar ibland kunde fördelas lite jämnare.
 
Någon som är frivillig och vill byta?
Bara för en dag?
↑