Mitt Vasalopp 2017
För tredje året i rad var det dags att besegra de där omtalade nio milen mellan Sälen och Mora.
Min tredje gång i livet. De två andra gångerna har jag harvat på utan spår i gräsliga väderförhållanden. I år såg utsikterna bättre ut. Men jag skulle få harva helt själv eftersom Johan bestämt sig för att vara min coach/serviceman istället.
Vi kvartade som vi brukar, på Prinsgården i Mora. Ett jättefin vandrarhem mitt i Mora. Det innebar att vi ställde klockan på 03:00 för att jag skulle hinna få i mig lite gröt och få med mig allt som man behöver ha med sig på vägen, för att sedan åka med bilen till Berga By och Vasaloppsstarten i Sälen.
Som jag tidigare nämnt så har jag inte alls kunnat träna som jag brukar och kände mig inte alls mentalt förberedd. Men jag tänkte att det kan ju knappast bli sämre än de andra åren och jag borde väl kunna harva mig fram till målet?
Allt flöt på väldigt bra fram till Sälen. Vi parkerade ca 05:20 och hörde hur de ropade ut att de skulle öppna upp fållorna 05:30 så åkarna kunde få komma in och lägga in sina skidor. Perfekt! Jag stressde på Johan lite så han fick springa och hämta mina skidor under klockstapeln där Mattias "Tisan" Lind och hans vallateam lagt alla vallabeställningar, så ställde jag mig i kön in till startled 8.
Vid det här laget har det sugit till i min mage ett par gånger. Det är en häftig känsla att få vara en del av detta stora evenemang! Det som man sett på TV så många gånger! Den där ormen av skidåkare som tar sig upp för den berömda "första backen".
I kön in till min startfålla blev jag bekant med en kille ifrån Norrköping. Linus. Han var så snäll emot mig och hjälpte mig med skidorna. Vi ställde dom bredvid varandra och tyckte att vi hade bra koll på vart vi lämnade dem för att lätt hitta dem igen då när det är dags för start...
Vi skildes åt för att gå åt varsitt håll och äta frukost och förbereda det sista. Jag satte mig i bilen med Johan och försökte peta i mig några makaroner och drack min kolhydratsladdning.
Strax före 07 var det dags att besöka "Bajamajorna" för den sista pinken innan start.
"Bajamajorna" på Vasaloppsstarten är väldigt karaktäristiska... den lilla puffen av sur odör som möter en med jämna mellanrum är otroligt... speciell!
Men man vet också att det är lika bra att gå. Det blir nästan mentalt. Få ur de där sista dropparna...
Ni kan ju bara tänka er alla magar som är helt ur funktion av nerver, pizzor, pasta, kolhydratsladdningar och knepiga energigeler.
Jag ställde mig i kön 06:50 och 07:15 var jag kissad och klar. Det var ju några före så att säga...
Så kissad och klar var det dags att ta sig in i fållan. Med lite ångest mixat med skräckblandad förtjusning pussade jag min make en sista gång innan start och vi skildes åt med en stor kram och ett fett lycka till ifrån honom.
Jag kommer in i fållan och ska gå emot mina skidor... jag känner en lätt panik... vart fan är mina skidor??! Det var ju inte bara mina skidor där! Det är väl ett par tusen i varje fållla...
Jag irrar omkring och försöker fästa blicken i det området jag tyckte att vi, Linus och jag, så bra märkte ut våra skidor. Men jag irrar och irrar... jag hör hur speakern förbereder alla för starten;
"Jaha, då börjar vi närma oss starten, det är mindre än tio minuter kvar till starten för det 93:e Vasaloppet ska gå!"
Vart fan är mina skidor???!!!
Till slut kommer det en tjej fram till mig som förmodligen sett min panik och berättar att hon nog vet vart mina skidor är. Hon tar mig till Linus som står glatt och väntar och undrar vart jag varit.
Aaaah, den känslan!
Starten går och det är samma häftiga känsla när ljudet ifrån alla tusentals skidor börjar sin nio mila färd emot Mora.
Jag och Linus har fortfarande sällskap men ganska snart kommer jag före honom och jag har ett bra glid. Det flyter på bra i det spår jag står i fram till första backen. Där är det ju som vanligt tvärstop. Ingen kommer någonstans. Alla måste ta sig upp för backen tätt packade med skidor och stavar precis några milimetrar bakom varandra. Det är speciellt. Man står tätt, tätt emot varandra och man tänker att det gäller att komma upp för backen med stavar och skidor i behåll. Jag vet inte riktigt hur lång tid det tar, men jag gissar att man tappar nog bra med tid i den där backen. Johan hade predikat för mig flera gånger att om någon ramlar i backen eller i spåret så var det inte mitt ansvar att hjälpa dem upp.
"Du ska göra ditt lopp, skit i de andra. Du tjänar inget på att vara någon samarit i spåret, kom ihåg det!"
Det var ju självklart många som ramlade i backen upp. Ni kan ju tänka er dominoeffekten av det...
Men jag gjorde som Johan sa, jag gick vidare (ja, det är bara att gå sakta, sakta för det är så tjockt med åkare).
När det väl lättade efter cirka en kilometer (eller mer?) så kom vi upp på myrarna. Jag kommer på mig själv med att börja le barnsligt brett. Jag svär av lycka högt för mig själv;
"Men jävlar, jag får ju åka i spår!"
Det kändes bra och jag hittade ett skönt tempo. Skidorna kändes också jättebra. Återigen hade "Tisan" levererat toppvallade skidor till mig!
Fram till Smågan och Mångsbodarna var åkningen en ren fröjd. Man blev mer eller mindre religös av de goda förutsättningarna. Visst, det var en grym motvind, men va tusan gör väl det när man för en gångs skull får åka i skidspår?
Från Mångsbodarna till Risberg började allt bra, men någonstans där bak hade jag en känsla av att just biten innan Risberg var tuff.
Så kom den, en lång jävla stigning som liksom aldrig ville ta slut. Där märkte jag att mitt fäste inte räckte till riktigt.
Eller jag vet egentligen inte. Det kan ju vara så att "Tisan" tycker att jag har åkt så pass mycket skidor nu så jag borde klara av att trycka ner spannet bättre, eller så har jag blivit lite lättare än för tre år sedan då jag sist testade mitt spann? Ja, inte vet jag, men det vara bara till att staka mig upp.
SATANIHELVETE!
Väl framme vid Risberg funderade jag både en och två gånger om det här verkligen skulle gå vägen. Åker jag för hårt? Åker jag för sakta? Ingen aning... som vanligt alltså.
Jag hade sagt till Johan att jag gärna ville att han skulle stå i Evertsberg eller i Oxberg. I Evertsberg har man åkt halva så då är det skönt med lite pepp, i Oxberg har du kämpat med backarna och har tre mil kvar då behöver man också lite pepp.
Jag ser målskylten i Evertsberg och känner mig lättad att snart få lite pepp av min man. Jag stakar in emot chipmottagarens pipljud samtidigt som jag hör ifrån högra sidans publikhav:
"Heja Katharina!!! Heja, heja, heja!!! Kom igen nuuuuuuuuuu!!!"
Förvånat tittar jag upp och ser några bekanta ansikten hemifrån!
Det var Ann Wallström Zetterman och Lina Forsgren som stod och väntade på sin kompis/kollega Sara som också åkte.
Men ingen Johan...
Jag tog upp mobilen och såg att han skickat ett sms. Jag hade åkt lite fortare än han beräknat så han hann aldrig till Evertsberg... "vi ses i Oxberg, älskling!"
Happ, det var bara att harva vidare.
Väl framme i Oxberg så stod han där. Åh, vad skönt det var att få träffa honom, insupa lite energi och få höra att tidsmässigt låg jag bra till jämfört med fjolåret. Han sa säkert lite mer detaljerat, men det var det enda jag uppfattade. Jag låg bra till. Kanske jag kunde göra personbästa i år. Kanske jag kunde klara av att uppfylla min dröm om att åka under nio timmar?
Det flöt på bra och jag hämtade mig bra efter varje kontroll och fick nya krafter att harva mig framåt.
Vid Hökberg (näst sista kontrollen) stod Johan där igen. Åh, lycka! Lite mer pepp och lite mer energi! 18 km kvar. ARTON!
Så kom Eldris. Sista kontrollen innan mål. Fasen vad det är skönt. Men de sista nio kilometrarna är makalöst långa. Men jag känner mig förvånansvärt stark och har bra med krafter kvar. Visst, jag har ont överallt. Axlarna värker för varje staktag jag tar, triceps har nästan domnat, ryggslutet har också gett upp. Men jag borrar ner hakan och försöker pressa ur mig det sista krafterna. Jag ser två damåkare framför mig som jag tänker att dessa jävlar ska jag ta innan målet!
De var sega som tusan, men jag tog dem!
Känslan när man tar sig över den sista viadukten och kommer fram på målrakan efter den där lilla svängen är makalöst häftigt. All publik som så hedervärt hejar på alla åkar som kommer. Musiken, speakern, stämningen.
Jag tittar upp och ser den berömda målportalen.
Tänk att jag har klarat det. Tänk att jag gjort det igen!
Den här gången på personbästa!
Jag slog fjolårets tid med nästan två timmar!!!
Jag åkte in på 07:42!
Helt fantastiskt roligt!
Johan stod och vinkade och hejade glatt på mig när jag gled genom målportalen. Alltså, den känslan! Så sjukt imponerad över vad kroppen klarar av.
Tack alla goa och snälla vänner och bekanta för era grattishälningar och pepp via sms, Facebook, Instgram och utmed spåret.
Det betyder massor!
Nu har jag helt andra äventyr framför mig den närmaste veckan som väntar!
Jag hör av mig!
Puss!