Tacksamhet har en ny betydelse!
Tänk så skönt det är att få gå i sitt eget hus! Äntligen har vi fått komma hem ifrån Akademiska Barnsjukhuset efter Stinas operation. 1 vecka låter ju så klart fjuttigt i sammanhanget, men dygnen är så ofantligt långa på ett sjukhus. Väntan... besked... smärta... smärta... väntan...
Men ordet "tacksamhet" har fått en helt annan betydelse nu. Jag känner en sån makalös tacksamhet över vården i Sverige. Ja, jag vet att det säkert låter klyschigt bara för att vi nyss kommit därifrån, men på riktigt!!! Vilka hjältar som jobbar inom vården.
Igår var det kaos på avdelning 95B. Flera barn skulle skrivas in och rummen fylldes till bredden. Vi hade fått beskedet att vi möjligen kunde kaaaaaaanske få åka hem om de såg att Stinas smärtor gav med sig och höll sig i schack. Vi huserade därför mestadels nere på Lekterapin och i dagrummet för att inte störa de stackars nyanlända barnen som förbereddes inför deras jobbiga dagar på sjukhuset.
Jag stoppade en undersköterska i rushen som vi haft mycket med att göra;
"Men idag var det körigt här?"
Hon stannar till och tittar upp på mig med ett leende;
"Ja, idag blev det lite tjockt", säger hon och torkar bort en svettdroppe på överläppen. "Men det går bra!" fortsätter hon och ler med nya svettdroppar på överläppen.
De är alla hjältar som har valt det här yrket. Jag hoppas och tror att man har ett slags "kall" när man väljer att jobba inom vården. Det märks makalöst väl på en barnavdelning. De är så ofantligt rara och mjuka, förstående och snälla. Det är med ett varmt hjärta vi lämnar avdelning 95 B för den här gången. Om sex veckor ska vi tillbaka. Fast då bara över dagen. Nästa operation är ju inte förrän om ett år!
Nu ska vi träna här hemma. Dels på ett rörelseprogram som vi har fått så Stina lär sig hitta sina muskler i vänsterbenet igen, dels för att hon ska behålla rörligheten och få det sjuka benet att bli så bra som möjligt.
Om sex veckor så ska hon få börja belasta det lite. Wiii... känns ju helt overkligt!
Vi inväntar en ny rullis och kallelse till Hudik. Men innan dess tar vi det lite piano och lär oss hitta bra sätt att ta oss ifrån stolen till toan, från stolen till sängen, från stolen och stå på det friska benet osv. Vi lär oss också att läsa Stina så att morfinet inte hinner gå ut innan nästa dos. Phu... mycket för den här mamman och pappan att hålla reda på.
Det går framåt!!!
PS. Kompisar är varmt välkomna att komma förbi och säga hej. Det skulle hon uppskatta!