Sakta med säkert går det framåt
Här kommer några rader ifrån oss igen.
Nu är operationen gjord. Ve och fasa!
Jag hade ju varit så kaxig och sagt till Johan att det var då ingen idé att han var den föräldern som följde med Stina in till operationssalen inför narkosen. Näe, det skulle han då aaaaldrig fixa. Jag är ju så mycket starkare än han...
Fast jag kände redan när de kom och hämtade henne att mina känslor var fullständigt ur balans. Jag blev nästan lite förvånad. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle reagera så starkt. Men vid den här punkten kunde jag fortfarande hålla kontrollen.
När vi kom in i operationssalen så brast det för mig. Det var så fruktansvärt att se hennes stora ögon titta upp på mig. Hon liksom bet sig i läppen och försökte hålla tårarna i schack. Jag såg hennes rädsla. Hon såg säkert min också. Vi kramade varandra och sedan sa narkosläkaren till mig att göra mig redo för det skulle gå mycket snabbt från de att de sprutade in medlet till det att hon sov.
Det var en fruktansvärd väntan.
3 timmar innan samtalet kom.
Allt hade gått bra.
Snart skulle vi få komma in och se vår lilla hjälte till dotter.
Det var en enda skruv/spik som kirurgen inte fick dit på grund av att Stinas skelett var lite tunt och det var lite andra spikar och plattor som liksom var i vägen. Men den spiken/skruven skulle inte påverka resultatet utan den kan man sätta dit vid nästa operation om ett år.
Hon har inte haft så ont som jag trodde att hon skulle ha. Mycket tack vare EDA:n. Ryggmärgsbedövningen som pumpar ut morfin med jämna mellanrum. Den skall de börja trappa ned på under morgondagen och hon ska få dricka morfin för att så småningom klara sig på Alvedon.
Så fort vi får bort lite slangar och sladdar kommer allt nog känns lite bättre. Jag saknar att få krypa ner i henne säng och bara hålla om henne. Nu är det ju slangar och sladdar överallt som gör det svårt att spontant bara hoppa ner. Dessutom har hon ju ett alldeles nyopererat ben.
Man har sågat av lårbenet och satt det i en bättre vinkel och spikat dit någon platta som sedan skall tas bort igen om ett år.
Men det struntar hon minsann i, hon kan åka säng hem om så är det enda alternativet!
Det var en pärs att sätta sig i stolen. Hon orkade i drygt 30 minuter. Sen var smärtan för mycket för henne. Så hon fick en extra dos med morfin och lyftas tillbaka i sängen.
Då kanske man lätt kan tro att hennes inställning till att åka hem till varje pris har ändrats och att hon förstår lite bättre att vi måste vara kvar några dagar till fram tills att smärtan har lagt sig lite och att hon kan komma i och ur rullisen bättre.
Nix pix. Hon skulle minsann komma på någon plan hur hon ska ta sig hem. Ebba kommer och hälsar på ikväll och Stina har hotat med att åka hem med henne. Hon har ännu inte berättat hur har tänkt att lösa det hela med morfinpumpar, kateter, dropp och en nyopererad höft.
Humöret är det alltså inget fel på.
The Princess rules även på Akademiska!
Vilken liten kämne du har :-)