katharina - När det vänder!

Att skaffa ponny, eller häst för den delen, är ingen dans på rosor.

Det ska man ha klart för sig.

Jag hade inte förväntat mig annat heller än att vår ponny skulle testa oss i början.
Vilket hon så klart gjorde.

Med råge!

Vår lilla ponny vägrade att lastas utan att det skulle tjafsas och bråkas.

Hon hade småspöken mellan öronen när hon har varit ute och gjorde klassiska "russprång" åt sidan helt utan anledning.

Hon VÄGRADE att gå först på en uteritt.

Det är ju livsfarligt och det fattar ju alla?!

Nu när jag ser tillbaka på det här dryga året som gått med vårt senaste tillskott i familjen,

så är det med glädje och en massa kärlek.

Tänk vad den här lilla ponnyn har gett oss mycket.

Nu syftar jag inte enbart på nya kostnader och tidsbrist.

Utan på kärlek och att vi lärt oss ofantligt mycket på vägen.

Den här lilla ponnyn som överhoppar hindren och som har gjort att Stina har åkt av otaliga gånger.

Det har ju också gjort att hon har blivit rädd för att hoppa.

Men härom dagen så sa hon;

"Alltså, jag fattar inte vad jag är rädd för egentligen? Jag är ju inte rädd för att åka av, för det har jag ju gjort så många gånger!"

Med det sagt så började hon om förra veckan.

Från start.

Så klart överhoppade Athena hindren i vanlig ordning, men ungen var tuffare än ponnyn och satt kvar och körde samma hinder gång på gång.

Till slut hittade hon Athenas sätt och körde på.

Första hindret blev alltid lite för stort, men efter ett par gånger så blev det bättre.

För att till slut bli rätt bra.

Leendet avslöjar känslan.

Känslan att övervinna sina hjärnspöken.

Både för ponnyn och för ryttaren.

Nu får de fortsätta att jobba framåt.

Att bli någon elitryttare eller 1 meters-hoppare är inte målet och har heller aldrig varit.

Men att känna sig trygg med sin ponny och ha roligt, det är större än alla tävlingar i världen!