Behind the scenes...
2016 var året för vår stora dag. 30 juli 2016 skulle vi äntligen bli hustru och man. Men vägen dit var inte helt spikrak och enkel. Det blev ett år där känslorna testades på flera olika sätt.
Ett år där vänner, riktiga vänner, fick en större innebörd.
Våren började underbart!
Ljuset kom tillbaka och Yosh och jag kunde få avnjuta våra härliga morgonrundor.
Men en av dessa mornar höll på att kosta honom livet...
En dag i maj fick jag i panik köra honom ner till Uppsala där de med nöd och näppe klarade livhanken på vår bruna bästis. Hans ena lunga brast under vår löprunda och hans liv hängde på en skör tråd...
Nästa smäll strax därpå, får vi veta att Stina är sjuk.
Hon har fått en ovanlig sjukdom som heter Perthes.
Hon har under en ganska lång tid den här våren klagat på svår smärta i det vänstra benet. Hon har haltat och haft svårt att gå. Det tog lång tid för läkarna att fastställa en diagnos.
När vi väl fick diagnosen så var det på ett sätt lite lättande. Nu visste vi vad som felade. Men vi visste inte i den stunden vad som väntade... tur var väl det? Hon blev beroende av rullstol och kryckor. Ett tufft slag i en liten 7-åringsliv. Hon hamnade i en depression och sa att hon inte ville leva längre. Hon ville börja om.
Såna ord är tuffa att höra för en mamma...
I de här stunderna finns det ändå personer som betyder så mycket. De som skickar ett litet sms, en hälsning via messenger eller slår en signal.
Vänner som liksom finns där. Som genom små handlngar visar att de finns där om vi skulle behöva.
Mitt i allt det här planerades också vårt bröllop. Vår stora dag!
Någonstans kändes det lite surt att vi inte skulle kunna få njuta av vårt bröllop och kärlek utan att det skulle kantas av olika tråkiga händelser.
Det är en sån här gång som riktiga vänner betyder så makalöst mycket!
När man känner att de finns där för oss.
Vi hade ett sånt underbart gäng som fixade och piffade inför vår stora dag den 30 juli 2016!
Det har snart gått ett helt år sedan dess. Jag känner fortfarande en sån stor tacksamhet och välsignelse att ha dessa människor i vårt liv!
Våra barn ska också ha en stor eloge!
Deras tålamod, enorma hjärtan. Framförallt Stinas storasystrar som på ett makalöst sätt ha fått stått tillbaka lite i samband med Stinas sjukdom.
De var så otroligt delaktiga i bröllopet. På flera sätt än jag kunde tro dessutom!
Att de alla i sin hemlighet var och övade in en låt som pappan skrivit till mig och som de sedan framförde i kyrkan på bröllopet!
Jösses, säger jag bara!!!
De fick stå ut med den här mamman som vissa dagar hade känslorna utanpå. Dels inför det stundande bröllopet, men också med Yosh och Stinas sjukdomar.
Stackars barn.
Jag hoppas att jag har gottgjort det hela för dem... om inte så ska jag verkligen försöka göra det!
Men att ha vänner som erbjuder sig att hjälpa till och vill vara delaktiga, från hjärtat.
Det betyder så mycket!
Valet av tärnor var för mig självklart.
Jag visste att om Hanna tackade ja till erbjudandet, skulle jag få en tärna som ställde upp till 200% och lite till. Det är jag så otroligt tacksam över!
Min andra tärna, vapendragare och barndomsvän är hon som ringer eller bara skickar ett simpelt sms med orden;"Jag älskar dig."
Att hon var vid min sida den dagen är obetalbart!
Anna var den som fanns där i okristliga klockslag för träning när min kropp var lite extra orolig. Det är jag också så makalöst tacksam över!
Jag blev otroligt glad och rörd över den möhippa som hade anordnats av mina fina vänner. För min skull! Helt sjukt roligt. Galet. Vansinnigt skojigt och som jag sent skall glömma!
Allt pyssel innan som vi fick hjälp av våra döttrar och vänner kändes otroligt lyxigt!
Jag gissar att jag vid dessa dagar innan bröllopet var än mer "tissig" än vanligt. Vet att någon vid något tilfälle kallade mig för "bridezilla"??!
Känns ju helt främmande!
Mågsmula, föräldrar, barn och vänner bubbade och bar, donade och piffade.
Allt för att få ett "vitt och krispigt" resultat enligt Carolines inredningsplan. :)
Utan henne vet jag inte hur det hade blivit?
Bröllopsdagens förmiddag tillbringades på frisörsalongen Syrran & Jag med mina fina tärnor och frisörerna Malin och Anna.
Jisses, de timmarna innan det var dags att åka var nerverna verkligen utanpå kroppen. Jag blev tillsagd att äta både det ena och det andra av mina tärnor, men det var verkligen tufft att få i sig något...
Men lite bubbel har jag hört ska vara bra för mycket. Kanske framför allt bröllopsnerver?
Nu har det som sagt snart gått ett år och jag vill på något sätt höja alla som var delaktiga i vår dag. Jag kan bara rabbla några men att göra det vore tokigt om det är någon som inte blir nämnd. Jag är så otroligt tacksam över allt ni gjorde för oss!
Om drygt en vecka ska vi fira vår första bröllopsdag och det kommer vi göra på bästa sätt. Vi kommer bo och njuta som kungligheter, öppna flera av gästernas brev som är daterade just till vår första bröllopsdag. Vi ska titta på bilder, dricka bubbel och njuta av varandra och vår kärlek.
Tack alla ni som delade vår stora dag.
Tack för att ni ville vara delaktiga.
Tack för att ni finns i våra liv!