Vårt besök på Akademiska
Strax innan jul började Stina halta igen. Vi tänkte att var säkerligen höften som spökade i vanlig ordning.
Hon haltade mer och klagade mer än vanligt.
Vi sa att det kanske var bäst om hon avlastade lite med kryckorna ett tag och hoppade över truppgymnastiken...
Man har ju bara röntgat hennes sjuka höft när hon har varit på återbesök tidigare trots att hon egentligen alltid har klagat på smärta från foten.
Den här gången tog man ett par bilder på den ömmande foten.
Så när röntgenpersonalen frågar om hon har ramlat och slagit sig den närmaste tiden förstod jag att de såg något.
Det visade sig att hon har haft en spontan fraktur i foten som har börjat läka. Hon har också en gammal sedan tidigare som man kan se att den har läkt.
Inte konstigt att hon har haft ont i foten?
Men otroligt att hon inte klagat mer?
Det känns inte särskilt roligt att i efterhand få veta att hon har haft frakturer i foten som vi inte vetat om men som hon har klagat över.
Vi har alla trott att smärtan kommer ifrån den sjuka höften...
Jag hoppas att vi och läkarna är mer lyhörda nästa gång.
Nu blir det vila ifrån truppgymnastiken i ett par veckor.
Det är tur att hon vilar foten när hon rider.
Stallet har varit en frizon för Stina på flera sätt.
Hon har utvecklats otroligt mycket.
Inte bara på hästryggen utan även i sitt självförtroende.
Hon tuffar till sig mer och mer och vågar tro på att hon kan.
Tänk om alla dessa fina ponnysar visste allt gott det har gjort för oss och Stina! 💕
Jag är oerhört tacksam!