My name is Bambi...
Så var premiären gjord. Den på rullskidorna. Vet att det är lite väl sent, men nu är den i varje fall gjord. Johan ställde en fråga på fredagkvällen om vi skulle ha tränat tillsammans (ja, ni läste helt rätt!!!) och ta en sväng på rullskidorna och inlines.
Jag började min morgon med en promenad med Yosh upp i Jarsebacken, det var rätt grått och småduggade lite så jag hoppades nästan på att jag skulle slippa vingla omkring på rullskidorna med livet som insats.
Men när jag kom hem efter min promenad med Yosh, hade min älskade make ställt fram mina pjäxor, hjälmen och handskarna.
Jag kom alltså inte undan...
Jag hade dessutom glömt bort hur det är att täna med den här!
Han pratar och bubblar som en jävla kvarn och det tar aldrig slut!!! När jag kämpar och sliter, så ligger han liksom på yttern och bubblar om fan och hans moster som jag i det läget skiter blanka fan i.
Vet ni hur mycket lättare det är att åka inlines än rullskidor?
Det vet jag!
Men nåväl, nu har jag kommit igång med rullisarna och träningen inför Vasaloppet 2017 och det är ju ändå bra. Men jag få se till så jag har en plan nästa gång så jag får tyst på den här sktisnackaren, kanske byta ut hans hjullager i smyg? ;)
Jag blev belönad på kvällskvisten när vi samlade ihop familjen (Vi saknar ju Ebba...) för en härlig middag.
Vi premiäråt på servicen som vi fick i bröllopspresent.
Gott som tusan! (Ser ni muntergöken i högra hörnet? Det var inte till belåtenhet att sitta så långt bort ifrån mamma... rent av ÖKEN! ha ha ha!)
Jag har tankat så mycket härlig ny energi hela helgen. Hela mitt väsen bara spritter av allt härligt som jag har runt mig.
Mina mornar med Yosh är oslagbara. Som en slags heeling för själen att få gå ut och andas in ny luft, rensa tankarna och mata in en massa positiva känslor.
Yosh känns äntligen som om han är i fin form igen. Så underbart!
I morse gick vi uppför norrbacken och ner för Trappstigen (vi snurrade väl lite hit och dit innan vi var hemma igen).
Lyxen att insupa allt det här vackra. Ja, jösses vilken positiv energi det ger mig!
Att får busa och leka med mina tjejer ger mig också en massa positiv energi.
Vi var till simhallen för lite träning (och lek) för Stinas skull. Idag blev det nog mest lek...
Hoppas de aldrig blir för stora för att busa. Jag har ju inte vuxit ifrån det än, så chansen finns ju att det dröjer även för dom. Jag hoppas verkligen på det!
Hur söt? Vi blev glatt överraskade över att det gick bra att ta sig fram med kryckorna på badhusgolvet utan att halka. Suveränt! Då vet vi det till nästa gång.
Eftermiddagen har spenderats på min favoritplats med en av mina favoriter. Cia. Det finns få människor av det här slaget, men Cia är en av dem. Ett hjärta som är så varmt och så stort och jag är så mallig som får äran att ha henne som min vän.
Tack Cia för all positiv och härlig energi du ger!
Nu är jag fulltankad med en massa ny energi att möta kommande vecka.
Gissa om den kommer att bli spännande då?
Wiiii....