katharina

För ett år sedan precis på dagen, ringde min yngsta lillasyster. Jag blev glad! Åh, Martina ringer va kul!

 

Men samtalet skulle förändra våra liv.

 

Jag tänker på pappa väldigt ofta. Tårarna rinner inte lika lätt längre, egentligen inte alls, men inombords så tänker jag på pappa.

 

Jag hade 30 mil att åka den kvällen. Ensam i bilen med massor av tankar.

 

Jag hann precis fram. En puss i pannan; "Lilla pappa... jag är här nu..."

 

Så lämnade han oss.

 

 

Det är fortfarande så konstigt och ofattbart. Det gör fortfarande ont. Jag saknar honom fortfarande.

 

En bit av mig är för evigt borta.