Jag valde jakten
Många har säkert lyft ett och annat ögonbryn när de har sett mig florera i jaktliga sammanhang. Kanske framför allt mina gamla barndomskamrater? Kanske också min storebror som vet att jag inte är världens bästa när det kommer till tålamod och äckliga grejor. Men att vistas i skogen har jag alltid älskat om så det har varit att bygga kojor i skogen med brorsan och hans gäng, eller när vi lekte "röda, vita rosen" på Dahlhem i Sala under mina första år.
Men den frid som jag känner när jag vistas i skogen är svårt att hitta någon annanstans. Det spelar egentligen inte så stor roll vad jag gör om jag tar en morgonrunda med min bruna bästis, eller om jag jagar. Bara att vara i skogen får mig lugn och trygg.
Jag kommer inte från en typisk jägarfamilj. Inte alls faktiskt. Min pappa var köksmästare och har väl aldrig ens provat jakt. Inte under min livstid i varje fall. Mamma gillar absolut att vistas utomhus, men något jaktintresse har hon aldrig haft. Hon matar sina rådjur ifrån köksfönstret. Fetare rådjur är svårt att hitta i Härjedalen, ska jag säga!
Men för åtta år sedan tog jag ett beslut som jag aldrig kommer att ångra. Jag anmälde mig till Jägarexamen och läste jordens bästa bok - Jägarskolan. Så ofantligt intressant!
Än idag älskar jag att bläddra i den, läsa om någon art, en jaktform eller skytte. Att sedan kunna uppfylla drömmen om att själv gå ut med bössan och min hund i skogen, är liksom körsbäret på toppen av kunskapsdesserten!
Att fälla ett vilt står inte högst upp på min lista. Nej, jakt är för mig som så många likasinnade skulle ha sagt, det är upplevelesen och att vistas i skogen som det är det viktigaste.
Jag vill uppleva, insupa och beakta naturen och dess djurliv.
Härom kvällen tog jag bössan och termosen och åkte ut för att vaka på bäver. Det var helt vindstilla fåglarna sjöng så ofantligt vackert. Stunden var så efterlängtad.
Årets första kvartal har varit riktigt hektiskt och tufft på flera sätt och min tid har varit därför begränsad till att göra annat än att sköta vardagspusslet, ponny och renovering av hus.
Men i tisdagskväll tog jag mig tiden!
Jag kan nog inte beskriva det i ord hur skönt och fridfullt det var.
Tystnaden fastän fåglarna sjöng så de förmodligen vaknade upp hesa dagen därpå.
Ingen täckning på mobilen.
Vindstilla.
Dofterna.
Jag får ofta frågan av mina "icke jagande" vänner om jag inte känner mig rädd i skogen.
Svaret på den frågan är nej.
Faktum är att är det någonstans jag känner mig lugn och trygg så är det i skogen.
Björnen både ser och hör mig långt innan jag ser den och vargen gör sig icke besväret på den här seniga kärringa.
Nu ska jag bara se till att ta mig flera såna här stunder.
Jag behöver det.
Hela mitt västen behöver det!