Det enda jag inte har ont i är tandköttet
Äntligen fick han och de andra lägerdeltagarna sin önskan uppfylld.
Det stod hoppning på gårdagens schema till allas förtjusning.
Det bästa med dessa deltagare, inklusive Mr Perfect, är att de inte har vett att förstå riskerna med ridningen. De är lyckligt naiva och tror att det är bara att smacka igång hästen så gör den som man säger.
Men dessa lägerdagar har fått dem att inse att så inte är fallet.
Långt ifrån.
Långt ifrån.
Läktarens publiksiffra har ökat i antal alltmed att ryktet har spridit sig om den här ridgruppen. Ett härligt gäng som helt galet utmanar sig själva varje dag. Mest på grund av att de alla besitter obegränsat med oförstånd och mod.
Så var det dags. På ridfrökens kommando var det dags att börja att ta ett hinder. Hon bad också deltagarna att återigen ta det lite lugnt och hoppa en i taget i TRAV!
Jag kunde höra hur två pappor i gruppen liksom peppade varandra med att säga;
"Jag kommer galoppera. Lätt!"
Eftersom detta handlar om smarta ridskolehästar som vet extakt hur mycket energi man måste ödlsa innan ridfröken blir arg och smackar på, travade de i sakta gemak över det lilla krysset.
Till pappornas stora besvikelse!
Så ser jag hur två av dessa pappor håller sig i borte ändan av ridbanan och liksom försöker på egen hand få upp sina hästar i galopp. Jag hör också hur den ena pappan försöker ge instruktioner till den andra.
Deras hästar travar på.
Det är nu det gäller att inte skratta högt. Bara le.
Så småningom ger hästarna vika och tar några galoppsprång.
Lägerdeltagarnas blickar tänder till.
Lägerdeltagarnas blickar tänder till.
Nu jävlar!
Ridfröken försökte att ge instruktioner om vilka hinder som skulle ingå i nästa övning. Detta följdes inte alltid. Det var ju det där med att styra hästen också...
Det blev därför några hinder extra för en del av dessa tappra lägerföräldrar.
Slutligen fick Johan äntligen höra det han har väntat på i flera dagar. Ridfröken berättade att de skulle få hoppa bana!!!
Papporna sätte sig till rätta i sadeln och laddade inför uppgiften.
Det blev tyst på läktaren. Fruarna höll andan.
Ridfröken visade vilka hinder som ingick i den bana som var tänkt att de skulle hoppa.
Återigen var det inte rikigt den banan alla hoppade innan lektionen var över.
Men det hoppade med bravur! Ingen ramlade av och alla red med ett leende på läpparna.
Jag gissar att det leendet var en mix av glädje och lättnad.
Med en stel och lite öm kropp satte sig Mr Perfect i soffan bredvid mig efter dagens ritt.
Jag poängterade med ett leende på läpparna att jag tyckte att han såg lite stel ut.
Han svarade med uppspärrade ögon;
"Du, det enda jag inte har ont i är tandköttet!"
Idag är det final på detta härliga ridläger och det står dressyr på schemat.
Mr Perfect har sin plan klar inför detta;
"Ja, men satan, jag tänker mig att jag gör en galopp piaffe som avslutning på mitt program.
Det kan väl inte vara så svårt?"
Det kan väl inte vara så svårt?"