The face of fear...
Ni vet den där känslan av att man ska dö.
När man på riktigt tror att nu är det över.
Det är slut.
Kaputt!
Det är liksom den känslan som infinner sig i hela mitt väsen när jag åker berg o dalbanor.
Jag ångrar mig i samma sekund som karusellvagnen börjar röra på sig.
Det är samma visa varje gång.
Varför utsätter jag mig för det här?
När till om med mina barn och min väninna fightas om vem som får sitta bredvid mig i åkattraktionerna för att det är nästan lika roligt att se och höra mig under åkturen som själva karusellen.
Jag kan inte behärska mig.
Det spelar ingen roll om dotterns nya pojkvän är med (som jag inte har träffat mer än en gång och vill göra ett gott intryck på) eller om det är små barn som inte kan så många svordomar innan de åkte i samma karusell som jag.
Efteråt kan den en hel radda!
Inte ens "Vilda Musen" kan få mig att behärska min rädsla, min dödsångest.
Den karusellen är ju ändå från 120 cm.
Då är man inte så himla gammal.
Men det hjälps föga.
Svordomarna far ur min mun i ren panik över att jag strax ska dö.
Tack o lov att mina barn njuter på riktigt.
De kan behärska sig.
Det är ju ändå tur för mig att jag fortfarande för följa med.
Men det är nog bara en tidsfråga innan de lämnar morsan hemma!
Något annat som jag också måste får visa är några bilder på min storebror.
En bild som liksom personifierar den här hittills kalla och regniga sommaren.
Det är semester.
Det SKA grillas!
Man måste ju ändå tycka att han är amper?
Ingen idé att vi går in på den biten.
Men han är makalöst snäll och har ett hjärta som är större än de flestas!
Oavsett knasboll eller ej så är han min storebror! <3