Äntligen lite glädje i hennes ögon!
Ibland är det inte alldeles lätt att vara åtta år. Än mindre om du redan är tung i sinnet och har något som bekymrar dig, som du bär på och som gör att du grubblar än mer.
För drygt ett år sedan fick jag höra min då sjuåriga dotter säga att hon inte ville leva längre. De orden sitter för evigt fast, som en liten rispa i mitt hjärta. Hon hade just fått veta att hennes ben var sjukt.
Innan Perthes var hon som vilken sjuåring som helst. Men efter det... blev hon en gamma själ, en allvarlig liten tjej som har svårt att hitta den rätta glädjen igen.
Vi har provat det mesta.
Vi har lockat med många olika aktiviteter, köpt både det ena och det andra. Men den där riktiga glädjen har uteblivit.
Fram till nu.
Nu tror jag äntligen att hon har hittat glädjen igen!
Nu tror jag att hon äntligen har hittat något som gör att hon kan glömma bort sitt tunga sinne för en stund.
När hon är lycklig, är jag lycklig!
Att se någon le på riktigt är en enorm skillnad, när man ser hur ögonen lyser och kinderna får färg. När hon och kusinen bubblar i baksätet om hästnamn, vilken häst de ska rida nästa gång och när de skrattar så de kiknar åt pruttljuden som hästen gjorde när de red!
Åh, mitt hjärta svämmar över och jag blir tårögd när jag tänker tillbaka på hennes riktiga leende.
Som mamma skulle jag önska att jag kunde ge henne all lycka och glädje varje dag!
Men att få se den glimta fram då och då ger mig ändå hopp om att hon snart kommer att vara en glad liten själ och precis så bekymmersfri som en liten åttåring ska vara!
Fin häst