Nästa etapp...
På tisdag är det dags för Uppsala igen. Nu är det första återbesöket sedan Stinas operation. Det är med blandade känslor som vi åker ner. De ska röntga benet för att se att det har läkt ihop sedan de sågade i sär det och de ska röntga höften för att se hur själva sjukdomen Perthes fortskrider med Stina höftkula och så "järnskrotet" som det snickrat fast i hennes ben och höft, sitter där det ska.
Tanken är ju att hon ska få komma ur rullisen nu och börja belasta sitt opererade ben.
Det känns overkligt.
Fast jag kände samma sak när vi var kvar i Uppsala, overkligt att vi ens skulle kunna åka hem och klara av en vardag med de smärtor hon hade på sjukhuset. Skulle det någonsin bli normalt igen?
Det blev det!
Jag måste säga att det gick ganska fort när det väl vände.
Ganska snart var hon tillbaka i skolan, om än inte hela dagar, men ändå!
Dessutom fick hon en jättemysig assisten, Fia, som har varit ett fint stöd för henne i skolan. Det har varit fantastiskt skönt för oss som föräldrar att veta att Fia funnits vid Stinas sida i skolan.
Så på tisdag gäller det...
Då får vi veta hur vi går vidare.
Kommer Stina ur rullisen?
Kommer hon kunna gå okej?
Hur har det läkt?
Jag ser fram emot besöket samtidigt som jag är rädd för negativa reslutat.
Men va tusan? Har vi fixat det så här långt så känns det som om få motgångar skulle kunna få oss på fall? ;)
En annan liten grej av helt annan karaktär som jag gärna delar med mig av (jag blir förmodligen dödad av huvudpersonen men det är det nästan värt...)
Här har ni Ester...
Hon som hade en tuff start i livet. Hon som höll på att stryka med under förlossningen. Hon som alltid gått sin egen väg. Hon som alltid haft en stark vilja. Hon som kom in med snor under näsan och sand i hårbotten. Hon som samlade på allt ifrån stenar, pinnar och levande djur i fickorna. Hon som alltid har haft en egen smak...
Här var hon kring 7 år.
Modevisning stod på familjens schema.
Hon hade gjort sitt bästa.
Hon kände sig mycket nöjd!
Jag äger en bildskatt, ska ni veta!
Framför allt ifrån barnens härliga upptåg.
Men den här lilla, bestämda tuffigen har förvandlats...
Till en makalöst vacker ung dam som fyller 14 år i april.
Ett hjärta större än de allra flesta.
Visst är det väl en fantastisk gåva att få följa sina barn och se dem utvecklas?
Lyllo oss!
Lycka till idag fina Stina. Hoppas att du/ni får positiva besked och att Stina får börja belasta benet. Hon har jobbat på bra med träningen i skolan och hon har aldrig klagat utan vi har haft kul tillsammans och pratat och skrattat under träningen. Stina du är en underbar unge med hela världen för dina fötter.Glöm inte att alla är olika men lika unika och det finns bara en av dig Stina och du är stark och kommer fixa det här galant. Det har varit ett nöje att få jobba med att hjälpa dig i skolan. Kram Fia