Som jag jagar...
.... dessa mil igen. Hua, nu har det börjat. Ångesten. Hatkärleken. Galenskapen. You name it! Den 28 januari skall det harvas i Harsa å det grövsta. Då är det dags för Harsa Ski Marathon. Jag säger som jag brukar säga varje år - Det är fanimej värre än Vasaloppet!
Harsa Ski Marathon är ju "bara" 42 km. Men är också det lopp som gör att du kan seeda upp dig något led i Vasaloppet för att få kanske en något behagligare resa i 9 mil. Om du ligger på och har en jävla fart HELA TIDEN UNDER 42 km!
Så därför harvas det nu. I tidiga timmen med pannlampa på harvar jag mil efter mil. Ofta helt ensam i skogen.
I tisdags morse så tvärnitade jag vid Elljusspåret i Järvsö på vägen till Harsa. Jag har ju sett att lamporna varit tända när jag åker förbi där vid 05-tiden. Kanske var det tända även nu?
Jorå, och vilka fina spår sen! Jösses, vilket lyx!!!
Men att harva på varv efter varv på Elljusspåret lockar inte lika mycket som att få åka uppe i Harsa i fina spår och fin miljö. För att få ihop dryga milen på Elljusspåret måste du åka 5 varv... Det kan ju lätt bli lite träligt efter ett par såna pass.
Men va tusan? Ombyte förnöjer. Kvällens pass avnjöts i Harsa. Imorgon bitti vid 05-tiden lutar jag åt att testa Elljusspåret igen. Kanske. Vi får se, jag har inte bestämt mig ännu.
Årets uppladdning kommer ju kanske inte bli den bästa.
Idag kom brevet som vi väntat på. Det som jag bävat för. Idag låg det i brevlådan. Det var inte jag om hämtade posten idag. På ett sätt kändes det skönt att Johan liksom bara slängde ur sig i all hast;
"Vi har fått kallelsen idag. Nu är det klart vilken dag det blir."
Precis så. Inget mer med det.
Men jag märker att han också grubblar. Att han funderar på hur det kommer att bli. Hur löser vi det här? Hur kommer vi att fixa det? Hur kommer Stina att fixa det?
Vi har bokat hunddagis till Yosh i de 7 dagar som är beräknat enligt kallelsen, så den grejen kan vi ju i alla fall stryka ifrån listan. Man blir på ett sätt lite praktisk i ett sånt här läge tror jag. Säkert ett slags försvar för att inte komma åt de känslor som ligger där inne och pyr... de som man som mamma inte kan ta fram. Nu måste vi bita ihop och vara starka och positiva inför Stina. Hon behöver all pepp som finns. Vi ska ge henne det!
Hon själv är tack och lov fortfarande glatt obekymrad. Hon har hittat sina grejer att göra nu. Ridningen är en grej men också simning! Hon är som en liten fisk i vattnet. Jag gissar att hon får en slags frihetskänsla i vattnet och kan röra sig lättare. Utan kryckor eller rullis.
Det bästa med det hela är att se hennes glädje. Hela hon liksom lever upp lite extra och lyser. Hon har nu tagit 5 simmärken sedan i söndags! Snacka om sporre!
Vad som väntar efter operationen vet vi inte än. Inte mer än att hon blir stilla och beroende av rullstolen till 100% i minst 6 veckor efter operationen. Sen börjar väl rehabiliteten tillbaka. Förhoppningsvis ska hon slippa kryckor och rullis så småningom. Sedan väntar nästa operation om ett år...
Men va fasen? En sak i taget. Nu lever vi på och njuter av allt det braiga. Av att vi har varandra. Att vi har så underbara döttrar. Att få vara en familj.
Det är ändå det största av allt!
Det är ju det som ger oss allt!