katharina

... jag kan verkligen inte sluta grubbla. Vet att det inte är bra. Men alltså de här tankarna som gnar i mig äter upp mig snart. Jag känner att de liksom kommer med stormsteg och snart brister det.

Jag biter ihop och kör på som vanligt. Men inombords så bränner tankarna. Jag är livrädd för dagen då jag öppnar brevlådan och kallelsen till Akademiska för Stinas operation ligger där.

 

Jag kan inte rå för det. Vet att jag inte borde. Det finns så många som har det så mycket värre så jag nästan skäms när jag känner panikkänslorna komma.

Sedan kan jag för en millesekund tycka att jag faktiskt visst får tycka att det är orättvist, pissigt och jävligt oödigt!

Varför just Stina? 

Varför just vi?

 

 

Ibland undrar jag (på riktigt) om jag har gjort något som gör att jag straffas?

De här skuldkänslorna som tynger mig. 

Om jag inte hade varit Stinas mamma, hade hon sluppit Perthes då?

Har jag någon slags förbannelse över mig som gör att mina barn (och hundar) drabbas av knepiga åkommor och sjukdomar?

Jag vet att det så klart inte kan vara så, men helt ärligt så slår tanken mig ibland.

Det känns som om det är mitt fel...

 

Ebba har en medfödd tandsjukdom "Amogenisi Imperfecta". (Saknar emalj på alla tänder och genomgår en låååång behandling för att så småningom få kronor både uppe och nere)

 

Ester föddes under stor dramatik. Fick en plexusskada (nervfläta i ryggen) som drogs av och gjorde henne förlamad på höger sida första 4 månaderna. Blev sjuk som 2,5 år och fick en störning i det Autonoma Nervsystemet. Vi låg på sjukhus till och från i nästan 2 år.

 

Stina slutade växa vid 9 mån ålder, mjölkproteinallergiker, taskiga levervärden och så toppar vi det hela med en liten Perthes.

 

Yosh har varit nära att mista livet 2 ggr. En gång för att fått i sig något så hela tarmsystemet slogs ut och blodet formligen rann ur honom. Den andra gången sprack lungan under en löprunda med mig.

 

Ja, men ni hör ju?

 

Är det konstigt att man undrar?

Är det konstigt att man tror att man bär på någon slags förbannelse?

 

Jag var nyss och hämtade in posten.

Pjuhe, inget idag heller.

Vet att dagen kommer bara närmare och närmare.

 

Imorgon bitti kl 05:30 ska jag åka skidor i skogen i Harsa. Det är bara jag, en pannlampa och den mörka skogen.

Då ska jag nog gråta en skvätt.

Tillåta mig att tycka att det är lite eländigt och orättvist.

 

Då blir de säkert bättre på eftermiddagen!

 

Ja, så får det helt enkelt bli.

 

Puss på er!