katharina

Jag sitter och försöker jobba hemifrån. Jag ska skriva klart några texter innan jag kan åka på ett par veckors semester med familjen. Men ibland... ibland så liksom räcker jag inte till. Mitt väsen räcker inte till helt enkelt. Jag skulle bara behöva en timmes ledigt. På en timme skulle jag hinna massor!

Stina kommer in och frågar mig vart hennes mobil är.
Jag svarar henne att jag inte vet men att hon ändå inte ska ha den ute.
"Varför då?"
"Därför att du inte behöver den när du är ute och leker!"

Hon vänder på klacken och går ut till sina kompisar samtidigt som hon muttrar något jag inte kan höra.

 Jag jobbar vidare….

Jag går in i köket för en liten paus och tar ett äpple.
Tonåring med övernattningskompis har demolerat köksbänken – brödrost, brödsmulor, juicepaket.
Jag ber tonåringen snällt att plocka av efter dem när de är klara och även torka av bordet.

Hon svarar surt; ”=(/#€  )(/#€/&€/(”#&€(/( /&”#/()&€)/&!!!

 I nästa sekund säger hon i samma tonfall; ”När ska vi köpa ny laddare till mig???!!!!!”
Jag svarar att det tänkte jag att vi kan göra imorgon när vi ändå ska till Kupolen.

 Hon spärrar upp ögonen som om hon just nu stirrar på en seriemördare.

 ”VAAAA??! HUR SKA JAG DÅ KUNNA LADDA MIN MOBIL SÅ JAG KAN LYSSNA PÅ MUSIK I BILEN IMORGON???!!!!!” tonläget är det samma som tidigare. Skräckslaget.

Jag förklarar lugnt och tydligt, möjligen med en viss irritation i min stämma, att hon får ladda sin mobil med min laddare så hon klarar sig till imorgon. Det kan inte vara någon katastrof?

Hon står still, som förstelnad i skräcken och vetskapen om att hon inte kommer att få en ny laddare OMEDELBUMS!

Jag tar mitt äpple och går ut i uterummet och fortsätter att jobba. Jag försöker att skaka av mig tonårstrotsen och småbarnsidéerna för att finna inspiration att skriva klart min text om injagning av jakthund. Det går fint.

Strax kommer tonåringen ut till mig igen. Nu med ett leende på läpparna och en sammetsröst;

 ”Mamma, går det bra om Alfons, Ella, Nanna och (en som jag inte minns namnet på), kommer över ikväll?”

Jag tittar upp ifrån min injagningstext, vet vad som kommer, men svara ändå; ”Nej, inte ikväll gumman. Vi behöver packa och göra klart inför Greklandsresan på söndag. Jag behöver dessutom jobba klart lite också. Det är lite halvsvårt att få lite lugn och ro med huset fullt av ungdomar…”

 Ännu en gång dessa uppspärrade ögon. Jag hinner fundera lite kort på hur det kan vara möjligt att så snabbt skifta i humörsstämning, innan hon svarar mig med sin katastrofstämma;

”Vaddååååårååååå???! Varför inte???”

Nu funderar jag för mig själv om jag var otydligt när jag nyss svarade henne eller om hon bara inte hörde mitt svar?

 ”Men snälla du, jag har ju förklarat? Jag sa ju att det inte passar så bra just nu. Jag behöver jobba klart och packa och dona. Det vore skönt att inte ha huset fullt med ungdomar då. Okej?”

 Här tror man ju att det har gått in.

Nä.

”Meeeeeeeen??” Åååååååh…. Snäääällllaaaaa???!”

 ”Nej, det fungerar inte. Nu ber jag dig att respektera mitt svar. Okej?”

Hon svarar mig inte. Reser på sig och lämnar mig i en djup suck och med en gång som gör att man tror att hon har mist både all koordination och hela ryggraden.

 Jag blickar åter ner över tangentbordet och ska precis till att börja på nästa stycke.

 8-åringen kommer inskuttandes med andan i halsen och mobiltelefonen i handen.

 ”Men, du skulle ju inte ha mobilen ute? Det sa jag ju?”

 Den där blicken. Den känns som den går i arv?

 ”Va? Jag men alltså… det hörde inte jag?”

 Nu flackar hon med blicken. Jag ser att hon ljuger.

 ”Du, mammaaaaa…. Kan vi får flytta på rutchkanan?” Kan vi få flytta den från lekställningen till parkeringen?”

Det är här jag tänker tanken. Kan jag få ledigt? Kan jag bara säga till mina barn att nu har mamma ledigt ifrån mammarollen en liten stund. Ge mig en timme bara.

Jag skulle behöva skriva klart den där texten så vi kan åka på semester…