Imorgon håller vi tummarna lite extra...

... för våran Princess of Bergvägen. Första återbesöket sedan juli. Nya röntgenbilder. Nya besked. Nya förhoppningar.
 
 
Tänk vad fort det har gått. Hon har åkt rullis/hoppat på kryckor sedan början av juni. Haltandet började ju några veckor innan.
 
 
Hon ser så klart inte alls fram emot morgondagen. Inte jag heller. Inte alls. Jag är ju av naturen född naiv och blåögd så jag tror ju att hon kommer skutta ut ur sjukhuset utan varken rullis eller kryckor. Allt är över och precis som vanligt igen.
 
Lättlurad Kalle Koskit!
 
 
Det har varit tuffa månader hittills. Det skall erkännas. Galet vore att påstå något annat. Tuffast av allt var när Stina önskade att hon kunde få börja om sitt liv för det var inget kul liv hon hade just nu. Hon ville inte leva det här livet. 
Det är som att vrida om hjärtat och hacka tusen knivar i det på samma gång. Det gör ont när jag tänker på de orden. Det gör ont när jag hör hennes lilla stämma i min hjärna säga de orden.
 
 
När man är 7 år ska man inte tänka såna tankar. Man ska inte behöva känna så. När man är 7 år och har sitt första sommarlov ska man kunna skutta, hoppa, cykla, springa, busa med sina kompisar. 
Vi har lovat henne att den dagen hon är frisk ska vi köpa en studsmatta.
 
 
Imorgon har jag lovat henne ett par nya höstskor. Just för att hon ska ha något att se fram emot också, inte bara tråk på sjukhuset.
Hanna lyckades till och med lova henne en ny väska också? Helt okej för mig, så länge fakturan hamnar i Grycken hemma hos Hanna! ;)
 
Näe, hörni. Jag tror det blir bra. Jag tycker faktiskt att det ser mycket bättre ut än det gjort tidigare. Det kommer nog att bli bra. Vad jag förstår av den här sjukdomen så har det både bättre och sämre perioder.
 
Nåväl, morgondagens röntgen får utvisa status på Stinas höft.
 
Håll tummarna för Stina lite extra imorgon.