Våran lilla hjälte!
Idag var det dags. Dagen D var här. Nu skulle vi få veta om Stina skulle behöva en operation eller inte, om hennes lilla höft klarar sig ett tag till innan den eventuellt byts ut.
Jag hade mer eller mindre lovat henne att hon skulle få ett par kryckor idag och kanske få komma ur rullstolen. Helt galet egentligen, hur vågade jag lova henne det??! Men för att liksom få upp humöret hennes när det var som tyngst, så sa jag att det kanske t o m blir så att du får prova kryckor efter vi har varit till Gävle. Lite för att liksom få henne att hålla ut...
Vi fick träffa en trevlig och kunnig läkare som berättade för oss att Stinas höft såg rätt bra ut under omständigheterna och behöver ingen operation i nuläget i varje fall.
Så fantastiskt skönt att höra! Under bilresan ner så hade vi, Johan & jag, gått igenom de värsta scenarion. Hur gör vi? Kan vi handikappanpassa vårt hus? Hur blir det med hennes skolgång? Vem hjälper henne där? Hur blir det när hon blir äldre? Måste vi köpa nytt hus? En enplanare?
Nu finns det ju så klart inga garantier för att hon klarar sig ifrån en operation. Men i nuläget är det ok. Fram till september är det lugnt. Då ska hon tillbaka för nya röntgenbilder för att se hur höften mår. Läkaren berättade de vi egentligen redan visste att det kommer att ta tid. De första 2 åren kommer att kräva många sjukhusbesök, till att börja med var 3:e månad.
Fast just nu känns det som högsta vinsten på en Trisslott!
Dessutom fick hon ett par kryckor! (Okej, jag bad om dem...) Men hon fick testa och ta sig fram på dem utan att stödja på benet. Lite roligt för henne att ha alternativ. Men det är samma ordination som tidigare, ingen belastning och vila.
Men - hon fick simma och vara i vatten mycket. Det var bara bra! Dessutom skulle hon få prova cykla!!!
Men allt utgår ju ifrån hennes smärta så klart.
Lyckan var total!
Att få se Stina glad och lättad är bättre än allt annat. Att vi som föräldrar också kan släppa den tunga orosstenen som vi burit på sedan diagnosen. Ja, det är ren och skär föräldrarlycka!
Vi drog ner på stan i ett nafs och köpte stickers och snygga klistermärken för att pimpa upp stolen och kryckorna. På ett sätt känns det som om hon har accepterat läget nu, att hon inser att det kommer vara så här några år, men att vi tillsammans kan göra det rätt okej ändå.
Det kommer säkert dagar då livet känns uselt och orättvist så klart. Men idag, just idag var det bara glada miner ifrån vår hjälte!
Dessutom fick hon goda besked hos optikern igår också! Fasen... det är ju ingen hejd på goda besked??!
Hon ska ha sina glasögon 1 år till, men sedan trodde optikerna att hon kunde slippa dom helt.
Gissa om det var någon som blev glad av de beskedet då??!
Nu ska vi bara njuta och se framåt, se möjligheterna och ge Stina all hjälp hon kan få så hon till slut slipper rullstol och kryckor helt!
Jag vill återigen tacka alla rara och fina människor som Johan och jag har omkring oss. Alla fina sms, meddelanden på Facebook och Instagram. Era tankar värmer verkligen. Stina är en fin liten männsika och som jag blir stolt och lycklig över att veta att flera än hennes närmaste bryr sig om henne.
Tack!
Shit vad underbart.
Förstår att hon är lycklig ❤