katharina - Rapport från Akademiska

Rapport från Akademiska

Nu börjar det kännas som om julen kan få komma. Vi börjar bli klara med alla förberedelser. Några paket saknas ännu och julgodiset skall tillverkas under nästa vecka.

Jag ser verkligen fram emot lite julefrid. Det jag ser fram emot allra mest är nog att få se barnens reaktion när de öppnar årets julklappar. Jag måste säga att jag känner mig ganska nöjd över våra val av julklappar i år! Det är faktiskt sant som det är sagt; "känslan av att ge är större än att få!"

Stina har dessutom valt ut sin "jul-outfit", allt är i stort sett klart inför Tomtens ankomst!

Vintern har åter kommit till Järvsö och vi njuter i fulla drag. Dels för att det finns underlag för den nyinköpta skotern, dels så jag kan harva på i Harsa inför Vasaloppet! (#jävlagalenskap)

Jag tar mig framåt i spåren, det gör jag. Men jag kommer ju aldrig att bli en skidåkare. En sån där riktigt skidåkare som liksom svävar fram. Men jag är envis. Jag harvar på. Dessutom har jag ju lärt mig att gilla det här med skidåkning. Jag har ju alltid, ALLTID i hela mitt liv verkligen avskytt allt vad längdåkning har inneburit. Men efter att ha slitit mig igenom två Vasalopp, har jag liksom varit tvungen att börja gilla det.

Så kommer vi fram till rubrikens ämne... det oundvikliga. Det som gör att det suger till i mellangärdet.

Men jag har ju lovat att rapportera fortsättningen av Stinas situation. Många av mina vänner följer oss Stina genom min blogg, många av våra "långtbortboende" och såna som är "bara bekanta". Jag delar med mig här, så har jag liksom gjort det klart. Då får alla samma information samtidigt. Inga missförstånd eller konstiga och rent felaktiga rykten.

Stina gillar ju inte att synas med sina kryckor och framför allt inte i rullstolen. Den kommer hon ju bli 100% beroende av efter operationen. När hon använder den nu, brukar hon lura med sig en kompis. Då sitter hon i kompisens knä. På så vis kan man ju inte riktigt veta vem som är den rätta ägaren av den. Smart va´? ;)

Igår bekantade vi oss med Akademiska Barnsjukhuset i Uppsala. Vi fick träffa den kirurg som ska utföra operationen på Stina. Vi fick mycket mer information och också en del nya direktiv för Stinas vardag inför operationen.

De vill utföra operationen så fort som möjligt. Men julen får vi ha i fred. TACK! Man riktar in sig på januari eller februari. Så fort det finns en ledig operationstid. Det blir en stor operation. Jag hoppar över detaljerna med risken för att jag förklarar fel och det blir missförstånd. Det jag vet är att vi kommer att vara i Uppsala i ca 1 vecka och att Stina kommer vara helt stilla i 6 veckor efter operationen.

Men jag säger som Johan sa till mig igår på vägen hem ifrån sjukhuset;

"Nu kör vi strutsen fram till operationen. Det är ingen idé att tänka på detaljerna kring den. Nu lever vi på och så tar vi tag i resten sen."

Det enda rätta!

Nu ska vi pyssla på och njuta av julen, snön och av familjen!