katharina

Jag har lyckats slå bort tankarna ganska mycket. Men jag känner att ju närmare vi kommer dagen så blir oroskänslan starkare och oundviklig. 14 december är det ju dags... det är himla snart.

Jag vet ju egentligen ingenting. Jag vet inte ens om det är bra eller dåligt.

När det sen snurrar i väg i min lilla skalle kommer alla frågor.

 

Vad händer sen?

Hur kommer det att bli?

Hur lång tid kommer det att ta?

Kommer hon någonsin att bli helt bra igen?

Jag vet att jag inte borde grubbla, men dessa tankar är starkare än jag.

De liksom borrar sig igenom min skyddsmur som jag byggt upp.

 

Den 14 december ska vi träffa Stinas nya läkare på Akademiska Sjukhuset i Uppsala.

Jag har inte googlat på operation av Perthes.

Jag kommer inte att göra det heller.

Jag tror inte att det gör mig gott. Tvärtom.

 

Men jag har googlat på läkaren. Hon är läkare och dokorand vid institutionen för kirurgiska vetenskaper, Uppsala universitet, och har avlagt en kartläggning om patienter med Perthes sjukdom. 

Det känns ju ändå tryggt. Hon verkar ju veta vad hon pysslar med.

 

Men jag ska vara stark. Jag ska brottas med de här orostankarna och se det positivt. Det finns de familjer med barn som är dödligt sjuka... de har all rätt till oro! 

Jag ska tro på att det blir bra. Jag ska vara positiv och glad och göra Stinas sitation så bra det bara går.

Hon har ju tur som har så fina systrar som stöttar och finns där runt henne!

Det ger även mig massor av styrka.

 

Nä, nu ska jag ruska av mig det här med en apelsin. Det piggar upp!

Trevlig tisdag på er!