Motvind dit och motvind hem. Hur fan är det möjligt?
Igår kväll var det meningen att jag skulle ha kört ett spinningpass. Men jag tog fel på tiden så det blev inget. Å andra sidan hade jag ju kört två pass den dagen, ett simpass på morgonen och ett styrka med Judit till lunch. Det gjorde ju inget om det inte blev ett tredje pass... ;)
Så därför bestämde jag mig för att cykla till jobbet som idag istället. Galet va`?
Med pannlampa, blöjbralla och allt... mina arbetskläder, duschprylar och necessär i en ryggsäck. När jag kom ut så blåste det å det grövsta! För en nanosekund var jag beredd att klä av mig allt och byta om till innekläder för att åka på gymmet istället. Men så tänkte jag att det kan ju vara bra att testa det också... jag menar vem garanterar ett perfekt väder, vindstilla, lagom varmt, klarblå himmel och solsken när Vättenrundan väl går av stapeln?
Weeehoo! Så mallig. Första cykelturen helt själv. Ni må fnissa nu, men jag är en fullständig nybörjare och jag tycker att det är rackarns olustigt att sitta fast med fötterna, superduper smala däck som gör det extra vingligt, en jävla massa växlar och nav att hålla reda på... dessutom ska jag hålla bra kadens och hastighet på det liksom. Så lägg av å fnissa!
2 mil enkel väg. (över Hybo ni som är härifrån).
Så efter min dusch på gymmet fick jag parkera mina cykelgrejor på kontoret. Min cykel ställde jag i hallen nere i entrén. Vågar inte ha den stå utanför. Börjar ju gilla den...
Så kommer Hanna in på kontoret efter mig. Jag hör att hon ser min cykel. Hon lägger av ett asgarv nere i hallen och garvar i trappen upp till vårt kontor. Hon liksom njuter lite extra när hon vet att jag lider. Hon garvar och mår gott åt min utrustning.
Ja, jag skulle kunna säga att hon hånar mig lite.
Jävla Hanna!
Hon gick i stort sett hela dagen och väntade på stunden då jag skulle cykla hem igen. Så hon liksom kunde få se mig in action...
Vilken peppande support jag får ifrån mina kära arbetskollegor?
Här står dom utanför kontoret och mår gott, fnissar åt mig och liksom samstämmigt tycker att jag är galen och får skylla mig själv.
Men jag ska säga att cykelturen hem gick jättebra! Faktiskt. Nästan så att jag bitvis tyckte att det var rätt kul. Med betoning på NÄSTAN.
Men att cykla till och från kontoret är ju otroligt tidsffektivt! 4 mil/dag och jag är tränad och klar direkt efter jobbet.
Två flugor i en smäll ju!
Väl hemma möttes jag faktiskt av imponerande döttrar. (Pappan också!) De och farbröderna på gymmet är mina största supporters. Tack för det!
Jag svidade om lite snabbt och skjutsade Malin & Co upp till backen. De suger ut alla chanser som ges. Tisdagkvällar och torsdagkvällar på veckorna och så helgerna på det. Livskvalité för en 10- och en 12-åring!
Stina fick välja själv vad hon ville göra.
Hon ville att vi skulle vara hemma och mysa.
Hon valde att baka bullar.
Så fick det bli!
Härligt! Motvinden gör dig starkare :)