katharina

Nu ska jag kliva utanför mina ramar lite, bli lite personlig. Något som jag annars inte är i min blogg. Min blogg är en slags dagbok där mina nära och kära kan följa min vardag och min familj. Det är ett enkelt sätt för mig att dela med mig till mina vänner och familj som jag har utspridda över hela landet. Så mina inlägg är aningen ytliga och speglar oftast mina barns vardag och min träning (som säkerligen är provocerande för många). Men nu känner jag att jag ska ta tillfället i akt och skriva av mig lite. Bli lite personlig. Så håll i er. Nu åker vi! 

 

Jag har på sista tiden funderat lite på det här med vänner. Vad är en vän? När anser man sig vara vänner? Jag vet att man är otroligt noga med detta på alla förskolor och skolor runt om i landet, men jag tycker att det lätt glöms bort i den vuxna världen. För lätt.

 

För mig är en vän någon som gillar mig för den jag är. Att jag är. En vän är inte den som vid varje tillfälle passar på att göra sig lustig över andra, att hitta tillfällen att berätta vilka dåliga sidor man besitter, kritisera, kommentera med en elak ton. Varför?

 

Det finns en person i min "vänskapskrets" (knepigt det här med titlar... är vi ens vänner kan man fråga sig när jag tänker efter?), som är fantastiskt snabb på att klanka ner, kritisera och göra sig lustig över mig och enligt "vännen", mina dåliga sidor. 

Jag har funderat lite på det här på sista tiden och så klart undrat om jag gjort något som sårat "vännen" som gör att man passar på att liksom ge igen, hitta tillfällen att hacka, hugga, kritisera?

Eller mår "vännen" dåligt i sig själv så man inte förstår att sättet som man tagit till sig verkligen sårar?

 

Jag vet att "vännen" läser min blogg, tittar på mina bilder på Instagram, stör sig över mina träningsbilder och mina träningstimmar fram till mitt mål att genomföra En Svensk Klassiker.

 

Jag kan ändå inte sluta att bli lite förvånad över detta eftersom träning har varit en stor del av hela mitt liv och det borde inte vara någon överaskning? Att jag sen delar med mig av min vardag (som består till stor del av träning), till mina vänner och familj via min blogg och Instagram är ju en slags dagbok för mig själv men också för andra att ta del av, är för mig inget konstigt. Jag har bloggat sedan 2002 och har valt det själv, jag tar också konsekvenserna av det och har hittills varit förskonad från påhopp och elaka människor. Jag har också därför valt att inte vara så personlig. Fram till nu.

 

Så, då har ni fått tagit del av mina tankar på ett för mig, ovanligt personligt sätt.

Kan förmodigen tolkas på olika sätt och det är fritt fram.

Jag är en person som bjuder på mig själv, har alltid gjort så varför frångå en vana?

Men ni kommer förmodligen aldrig mer att få läsa något så personligt som detta inlägg igen.

Jag kommer att återgå till att vara som jag brukar, vara jag.

Take it or leave it.