Byt jobb och tänk om!
Ibland blir man ju paff på vilket sätt man blir bemött??!
Våran lill-räka, Stina, insjuknade under gårdagskvällen/natten i krupp. Inget konstigt för en fjättrad krupp-mamma, 3 av 4 tjejer har haft krupp under småbarnstiden så jag tycker mig besitta en viss erfarenhet i ämnet.
Hesheten på eftermiddagen gav mig signaler att medicinera för att undvika ett kruppanfall till natten. Ventolin gav med viss måtta av våld till flickebarnet.
Ingen effekt.
Så kring 00:10 packade jag ner henne i vagnen för att komma ut i den friska vinternatten med förhoppning om en avsvällande effekt.
Fungerade... en stund.
Kommer in igen och det slår igen. Jag måste säga att det var bland de kraftigare anfallen jag har varit med om hittills.
Vi kontaktar därför 1177 och berättar vilka metoder vi har provat fram tills dess och utan resultat.
"Jag kontaktar akuten i Ljusdal och berättar att ni åker in. Det är nog bäst att hon får inhallera lite adrenalin och får lite Betapred".
Jag:
"Ja, tack!"
Möter en kvinnlig läkare kring de 55-60, så där lagom trött och irriterad.
Hon konstaterar att flickebarnet behöver de ovannämnda och berättar otroligt kort och irriterad vad som kommer hända här näst. Jag har ju varit med förr och tycker att vi kan skynda på lidandet och bara komma igång med behandlingen.
Mannen ber om ett recept på något med bättre effekt att ha hemma inför eventuella anfall.
Det är nu det brister... av en enda mening...
Den kvinnliga läkaren böjer sig över mannen och spänner ögonen i honom;
"Men fattar du ingenting??!! Nu måste vi behandla det akuta, att sia om framtida anfall är helt ointressant!!! Det FATTAR du väl??!!"
Exakt så var hennes ordval.
Säger man så? Uttycker man sig så? Bör man bemöta sjuka människor på det sättet?
Men ursäkta så jävla mycket att vi kom och störde din sömn när du har jour och allt? Det var fanimej inte meningen! Men då kanske vi kan få något bättre att ha hemma så vi slipper störa dig i framtiden????!
Inget jag sa, men tänkte.
Nu sover lill-räkan i soffan en stund. Jag inväntar natten med spänning. Men glöm att jag åker in om så skulle behövas, hellre att jag travar Bervägen upp och ned, fram och tillbaka natten igenom än att bli bemött på det sättet en gång till!
Fruktansvärt!!!
Vi fick Airomir utskrivet när Linn var 2,5 efter remiss till Hudik pga krupp/astma som aldrig försvann. Ventoline hjälpte tillsist inte. Hon blev först intensivbehandlad med Airomir och Pulmicort ( inflammationshämmande) två ggr om dan i tre månader och sen nedtrappning. Idag får hon Airomir när jag hör hesheten, får hon anfall så släpper det direkt med en puff. Tips på bra medicin!